the Ems

Ååååh. Går omkring med en klump i halsen nu. Igår hittade jag en knöl på Targa. I ett bröst så att säga. Till på köpet är hennes mage där omkring varmare och rodnande. Har gått omkring med diverse spökhistorier i huvudet eftersom hennes löptid inte har börjat än, och den borde ha kommit i december. Hon hade precis alla symtom i januari, men sedan hände inget mer. Nu är spökvisionerna på domen ännu värre, och ni kan säkert tänka er vad som far runt i huvudet...Fick veterinärtid nästa onsdag, och jag måste säga att jag aldrig varit såhär nojig över ett veterinärbesök som jag är nu.

Är så jävla livrädd att det ska vara dåliga nyheter. Jag är inte liksom redo för sådana grejer nu. Jag vet att man som djurägare har en  skitdag framför sej nångång då man måste ta ställning till diagnos, lidande, eutanasi, men jag vill inte kämpa med den nu, Targa är liksom bara 5,5 år. Ja alltså fy fan säger jag bara. Försöker att inte måla fan på väggen, vill verkligen hoppas på att det är något löjligt som typ ett bråck. Ändå sitter jag och sväljer klumpen och blinkar bort tårarna och funderar över detdär praktiska sen då det verkligen gäller.

Sedan vet jag inte om det är en tröst eller ett tecken på att något är fel på riktigt då Targa har varit i så bra skick på sista tid, förutom säsongsavmagringen som hon har varje höst och vår. Inga tass- eller öroninflammationer, ingen diarré. Nu märker jag att jag inbillar mej en massa grejer, aningen svullna lymfkörtlar, knutor mellan skuldrorna, lite underlig hud och vad som helst.

Borde verkligen försöka sluta dividera om det här, och vänta på läkarens kommentar på onsdag. Men den här rädslan för att det ska vara nåliga nyheter får mej att hela tiden tänka på att det kanske är den sista tiden som har inletts. Det är liksom i tankarna hela tiden, vad jag än gör.  Får liksom inte tankebanorna ändrade så att jag ens kan fundera över andra möjligheter. Jag hoppas så jävla hårt att det är en ofarlig knöl och att jag nästa vekca kan skratta åt mej själv för att jag är så löjlig som målar fan på väggen och genast tror det värsta.

Vi har vår första uppfostringskris. Klimpen, min son, har börjat knipa och bita. Och han gör det så helvetes hårt. Så pass att det kan svartna för ögonen, och sekunden efter känner man hur kroppens fly-eller-fäkta-funktioner rivstartar. Bitandet sker tack och lov inte så hemskt ofta, inte ens varje dag, och jag kan inte riktigt sätta tummen på i vilka situationer han gör det. Annat är det med knipandet. Åål dö tajm liksom. I allt han kan greppa med sina nypor. Panokahvat, gäddhänget, dubbelhakorna, läpparna, kinderna. Och i samma veva försöker han göra en sternal punktion, riva loss öronen eller mosa ögonen. Älskade unge.

Krisen ligger i att vi inte vet hur vi ska handla i dessa situationer. Ska man liksom skita i det, ha poker fejs och låtsas som ingenting fast man skulle ha lust att dra en ramsa med de fulaste ord man vet? Eller kan man yla till, som av samma princip som i hundvalpsskolning (jajja, hundpsykologi)? Ska man sätta ner honom, säga att that behaviour is not acceptable och sedan fortsätta vattna blommorna? Hittills har jag i smärtans rus liksom bara lyft bort honom ur famnen och sedan antingen knipit käft eller pipat fram ett "aj Klimpen he tar jättepipiajaj då man kniper".

Bitandet beror ju säkert på att han för tillfället har en sällsynt behaglig känsla i munnen på grund av diverse svullnader och påträngande tänder. Kindtänderna tycks vara om möjligt ännu jävligare när de spricker fram. Men knipandet då? Försöker han tipsa mej om överflödigt kroppsmaterial som gör mej mjuk och behaglig att knipa? För jag liksom skylla mej själv eller? Men varför kniper han annat folk också? Borde man se detta som en motorisk utveckling, ha, ha, ha.

Och, för en tid sedan skaffade jag ju en super ögonkräm som var supermoizturizing och supervitalising och supercalming och jättebra för ändamålet. Idag när jag stod och applicerade denna superkräm kom Jones och frågade vad jag höll på med. - No, mä laitan tätä silmänympärysvoidetta..? -No eikai ne silmänympärykset vielä poskissa asti roiku? Behöver jag tillägga att Jones fick en mycket kärleksfull blick som beskrev hur mycket minus han samlade på sej med den kommentaren? Grejen var den att jag hade tagit lite väl mycket superkräm, så jag var tvungen att smörja den lite längre ner i fejset än vad som beskrivs i superbruksanvisningarna. Jones har inget att säga egentligen, eftersom hans arbetskamrater för några månader sedan hade trott att Jones närmar sig 30.

Eftersom jag går med tummen där den inte borde vara, och inte får något vettigt gjort, så bestämde jag mej för att skolka från dagens lektion och istället sitta och göra ett skolarbete. Och det var så värt det. Arbetet blev klart och en sten föll från mitt hjärta. Då återstår bara tentläsning i diverse ämnen innan sportlovet. Endast lite farmakologi, läkemedelsräkning, test i intensivvård och praktiskt prov. Och lite lärdomsprov ska vi väl hinna baka in också.

Igår hojtade jag till mej ett hårmodelleri. En studerande ska alltså klippa mitt hår i våningar, alltså precis som jag vill ha det. Och det kunde nog inte komma mer lämpligt! Man kan därmed säga att jag har varit ett praktexemplar av duktig studerande- skolkat för att få läxor gjorda och fixat gratis frisering.

Nu nalkas det för övrigt vagnbyte på riktigt i detta hushåll. Hittills har jag bara lekt med tanken liten, sedan mittiallt var Jones med på det, men han ställde ett ultimatum: Duo Edgen ska då säljas. På några bråkdels sekunder räknade jag då ut att det vore ju himla harmt, då måste vi köpa en ny i annan färg om Klimpen nångång får bli storebror. Samtidigt som jag inte riktigt vill släppa taget om nuvarande vagn. Men, vi har kommit till den punkt nu att jag tappat räkningen på antalet gånger jag svurit över färgvalet. Ljus vagn i samma baklucka som en (våt) hund går liksom inte. Men nu är det då alltså så att vår gamla vagn kommer att bevaras i släkten så att säga, så man kan tolka det som en slags avvänjning. Jag får träffa den då och då ändå liksom.

Sååååååå, Det Stora Valet lämnade mellan Brio Race eller Emmaljunga Scooter. Efter en snabbkoll på nätet samt vilseledande  marknadsföring blev jag att luta mot Brion. Främst på grund av priset, men också för att Brions ryggstöd skulle gå att ställa helt i liggande ställning. Nåja, for till enda barnartikelbutiken i stan och kollade på Brion. Kämpade för att inte visa min besvikelse, det var liksom så...pilipali. Pjasu. Ranglig? Och, ryggstödet kunde man inte alls lägga fullt rakt. Sanomme niin koska se on lähes makuu-asento. På några sekunder dalade Brion långt ner nedanför Emmaljungan i min personliga jämförelse. Samtidigt drog jag en lättnadens suck, nu behöver jag inte överge Emmaljunga! Vad hade fått mig att tro att jag skulle kunna göra det? Skulle jag ha tagit hem Brion, är jag nästan säker på att jag skulle ha gått med en liten ånger ett bra tag efter köpet.

Sååå, nu måste jag bara få tafsa på en Scooter för att kunna kasta mej över den överösa den med kärleksförklaringar. För jag är nästan säker på att jag vet att den vinner Brion 100-0. Sen om det blir en ny eller begagnad i superskick är en annan femma.

Ursäkta för min alltför aktiva uppdatering. Hade ett jättebra flow på, tills jag beslöt mej för att ha en helg då jag inte gör någonting. Alltså inga skolgrejer. Därefter sket det sej och nu får jag inte tummen ur min fagra bak för att göra något, så det känns som att allt hopar sig och då blir det så där att man tycker man har så mycket man måste göra så man får inget vettigt gjort. Annat än att fejsbooka och läsa iltasanomat och sådant. Och ta fram skoluppgifter, titta på dem, svära och sedan lägga undan dem. Imorgon ska jag.

Min ettåring chillar åtminstone. Skiter på golvet när tillfälle ges och så vidare. Nästa investering är därför en potta. I söndags när Jones just hade tagit bort blöjan ropar han "neeej! de e ingen potta! de e mammas o pappas matta!" Klimpen tyckte det var urkul, gick till rummet, urinerade och gick sedan för att renovera Targa's skålar.


Tårtfan.


Tha synttärisankari


Klimpens kusinskara (otroligt bra bildkvalitet)


De Kalliomäkianska kusinerna (om möjligt ännu bättre bildkvalitet)


The Packleader's son, Jr. Packleader.


Såhär här kul var det att åka pulka inne. Samma min hade han största tiden hos fotografen på 1-årsfotograferingen.


Efter fotograferingen var det andra femmor hos gammelmommo.

Såja. Nu är klockan så mycket att jag inte behöver göra något mer vettigt idag. Harmt!

Kan inte riktigt fatta det. Min älskade unge fyller 1 år idag. Som tur är har jag glömt vilka smärtor hans ankomst gav mig. Men han är förlåten. 1000 gånger om. Har sjungit diverse- grattis sånger åt honom hela dagen, men han bara stirrar på mig. Allting fortsätter som förr liksom, förutom att han inte längre klassas som en baby, utan som en taapero. Åh. Man kan liksom inte längre föreställa sig hur livet skulle ha varit om han inte hade kommit för ett år sedan.

Sista dagen som 11 månaders baby:

Lite småbutter.


Hetaste leken just nu:

Helst av allt tror jag att han hade önskat sig likadana matskålar som Targa har. Targa stackarn får varken mat eller vatten när Klimpen går omkring med hennes skålar hela tiden...

Och, den färska 1-åringen:



-Haha, ja jag har ju ålders visdom med mig.


Japp. Nu sitter jag här och är gråtfärdig över det där jävla tårtfanskapet. Mommo sa att ungefär en halv kopp mjölk kan räcka till vätningen. Jag tappade totalt räkningen på antalet Klimpens pipmuggar jag spillde över tårtfan. Så nu drunknar den stilla över natten. Den kommer att vara en enda sörja imorgon har jag på känn. Plus att jag ännu inte kavlat ut marsipanen. Om inte förr så kommer det ju att skita sig senast då. Det är mitt livs första tårta jag gör. Hade jag varit smart hade jag provlagat en tidigare. Men nej, nu är jag ju inte smart. Örfilar och tigerkaka har jag klart. Dock blev en del av örfilarna uppätna genast för att de inte var serveringsdugliga:

Första plåtens missbildningar. Dock var detta också första gången jag gjorde örfilar, och totalt misslyckades 7 av 24, så det klassar jag som godkännt.

Nu ska jag fortsätta svära över tårtfan. Och servetterna jag glömde köpa idag.

Återigen en lista snattad av syrran!

1. Vad gjorde du för 10 år sedan?

Jag var 12 år, skulle snart bli tonåring. Vad gör man då? Antagligen gick jag omkring och trodde jag var stor och smart och allvetande?

2. Vad gjorde du för ett år sedan?

Var nära att spricka. Trodde varje dag att nästa dag är dagen D, men förgäves. Jag skurade golv dagligen, hoppade i snöhögar med hunden, och började bli lite bittert desperat. Det var liksom inte kul längre, att gå omkring och jäsa och börja tro att man ska vara första i världen som har en baby som inte kommer ut. Nånsin.

3. Fem snacks du gillar?

Snacks? Godis, choklad, glass, Tuckex....Klimpens småfolk-kex (Klimpen har fått 2 kex, jag har ätit upp resten av paketet)

4. Fem sånger du kan hela texten till?

Imsevimse spindel, trollmors vaggvisa...bää bää vita lamm. 5 pientä ankkaa...Och nästan Sininen uni.

5. Fem saker du skulle göra om du var mångmiljonär?

Nåh, om jag skulle bli det nu, skulle ingen i min familj ha skulder. Vi skulle ha ett kiva hus, några kiva bilar (jobbil, fritidsbil, butiksbil, skojbil...) en villa, en båt, eller två, nej en, jag skulle ha en häst, eller två, nej en, flera hundar och bla bla. Sedan skulle jag ge pengar till goda ändamål. Oho, det skulle bara vara fem saker. Nåh, det lär ändå aldrig ske.

6. Fyra dåliga vanor?

Choklad, socker, svordomar och att påta på allt som går att påta på på min hud.

7. Fem saker du gillar att göra?

Fem, fem, fem. Fem euro. Nå nej. Härja med Klimpen, alltså busa. Vi har inga större strider än. Äta choklad och glass, känna att jag inte behöver stressa över något, sova och köra bil. Inte samtidigt alltså.

8. Fem saker du aldrig skulle köpa, eller klä dig i?

Pillihousut ännu för någon vecka sedan :D Och leggings med blus som inte täcker rumpan, läderbyxor, magblusar (miks ihmees?), shorts (vill så gärna men...) och...och..High waist jeans.

9. Fem favoritleksaker?

Får jag räkna upp Klimpens leksaker som han inte kan leka med för att jag leker med dem? Nehe. Telefonen. Bilen. Datorn. Jones (åh herregud). Shit så svårt. Ööh. Kameran.

10. Personer jag vill se göra den här utmaningen?

Särk, Pesilia. Kusin Linda blir dubbelbombad. Såja, sätt fart! :D

Ååh vad jag hatar folk som inte kan köra bil som folk.

Folk som t.ex ställer sig på bromsen och sedan sätter på blinkers, eller sätter på blinkers i samma veva som de börjar svänga på ratten.

Och folk som inte riktigt besitter kunskap om hur och när man ska använda blinkers.

Eller folk som grupperar åt höger när dom ska svänga åt vänster, och vice versa.  Eller så står dom mitt i och väntar på att få slippa att svänga åt vänster, istället för att dra lite åt sidan så folk kunde slippa förbi ändå.

Och folk som inte fattar att de nog bra kan köra lite framåt vid grönljus när de ska svänga åt vänster men måste vänta på mötande trafik. Man behöver inte lämna bakom linjen och vänta.

Och folk som inte fattar att stora fordon som t.ex lastbilar behöver mycket mer spelrum än en personbil. Personligen vill jag inte utmana ödet och ta en fajt med en långtradare.

Eller folk som tror att deras lilla riskopp i stil med Ka (vad fan är det för ett bilnamn?) är ett gigantiskt fordon som behöver minst lika mycket spelrum (och speltid) som RG-line.

Och så har vi domdär som saknar kunskaper om att samspela med övriga trafikanter. Ni vet, alla står stilla, alla far iväg, alla stannar igen, inget händer, alla väntar på att någon ska åka iväg, ingen vet som gör det o.s.v.


Värst av allt är ändå dom som hänger en i röven. Så nära att jag i princip kan kittla deras ludna tår och känna odören av syrlig fotsvett, och det enda som hindrar mig från att göra det är min hund i bakluckan och min son på baksätet och lite ynklig plåt. Då blir jag förbannad. Riktigt upprörd faktiskt. Get away from my ass liksom. Skulle jag panikbromsa skulle jag ha bakomvarandes ludna tår i min nacke, och lite mos emellan.

En lista som jag snattar av syrran.

Alltså, Top Camping på mommos och moffas gård? En natt tror jag vi segade. Nu börjar jag tänka på sommaren jag typ bodde i lekstugan på gården. Mina kläder måste ha haft en mustig odör. Alla som varit inne i denna lekstuga vet vad jag pratar om. Herregud.

Vi har haft jobbiga nätter i en veckas tid, vilket innebär att Klimpen gallskrikit sitt gällaste skrik mellan 3 och 8 gånger per natt. Och, ja, vi har varit så bortskämda med hans nattsömn (12-13 timmar pang på) så vi har klassat detta som kaos i skalan 3 av 5.

Vi har lite lekt med tanken på att avrunda tuttanvändningen efter första tandläkarbesöket då tanten sa att det vore finemang om vi slapp den kring en ålder av 1½ år. Hon sa att i denna fagra ålder har barnet så mycket annat att fokusera på, gå-övningar och dylikt, samt att sugbehovet nu inte är så stort som för en nyföding, så det är lättare att göra det nu än sedan vid 2-3 år. Nu har ju Klimpen inte varit någon super-tutt-sugare, men han har haft den alltid när han ska sova på dagen och natten samt vid kritiska skeden under dagens lopp. Nu har vi ju märkt att hans Harjulanska raivare går att avleda med annat än tutten, typ bollen, eller mamma-äter-upp-dej-leken. Eller, ibland kan man inte annat än att skratta åt hans utbrott, och det är också effektivt (får man göra så?).

Nåååh, efter tandläkarbesöket trappade vi ner rejält på raivaretutten, plus att han har tagit några dagsvilor utan tutt, och en natt utan tutt eftersom han var helslut efter julen. Dagsvilorna började bli ett enda pjasas med tuttkastning, och när jag tog bort tutten somnade han som en liten rosa gris. Motiverande.

Idag, efter tredje gallskriket före kl. 22, tog vi ett familjeråd bara mellan oss som bestämmer i huset.

§ 1. Ingen tutt mer inatt. Afkomman vaknar högst antagligen för att tutten jävflas och trillar ur munnen.
§ 2. Ingen tutt kommande nätter. Afkomman må finna tröst i sina nattpupun.
2.1 Om afkomman finnes otröstlig, håller föräldrarna samma linjer som tidigare. Att ge vika leder vårdnadshafvarna tillbaka till ruta 1.
§ 3. Tuttfria middagsvilor bör eftersträvas i yttersta mån af möjlighet.
§ 4. Den 27.7.2012 bör afkomman vara tuttfri.
4.1 För att målet i § 4 skall uppnås bör tutten slopas i högsta grad dagtid.

Såja. Det gäller att psyka sej själv lite också. Det är liksom så himla lätt att bara smälla in tutten igen och gå och sova på nytt. Sedan vet man ju inte om det verkligen håller om det blir riktigt skrikpanik, men jag menar Klimpen kom ju över sin hjärtesorg när nattmaten slutade serveras. Vad är nu en tutt mot en flaska pissljummen mjölk? Nattmålen ersattes med tutt faktiskt. Och nu har vi märkt att han myser mycket med sina nattpupun, så de får ta över tutten. Hellre har jag en 3-åring som ska sova med en pupu fast i örat än med en tutt.

Med tanke på att jag själv var som djävulens dotter när det gällde nattsömn och mina femtielva tuttar så motiveras jag nog ganska mycket att avrunda Klimpens tutt nu, sakta men säkert liksom. På rådgivningen sa dom att man kunde sätta fast ett kort band med tutten i pyjamasen så fattar barnet strax att dom själv hittar tutten och kan sätta den i munnen. Också ett alternativ förstås, men antalet tänder Klimpen har i sin mun motiverar också till tuttavvänjning. Dessutom har jag faktiskt märkt att sugbehovet inte alls är lika stort som förr, t.ex just när han leker och när han äter, pipmuggar är mer popp efter maten är tuttflaska. Tuttflaskan har vi därför på sistone främst gett till natten.


Och efter detta inlägg får jag en känsla av att jag har mer ångest över Klimpens projekt getoveryourtutt än vad han kommer att ha.

Läste om det tre gånger under dagens lopp, och kunde liksom inte längre hålla mej från att öppna mitt brödhål.

Flickor är flickor, pojkar är pojkar. Så är det liksom bara, har alltid varit. Senast igår konstaterade jag detta när Klimpen lekte med en lite äldre flicka i väntrummet på HVC. De lekte med samma docka, och flickan pajade och var snäll med dockan, när Klimpen sekunden senare bankade dockans huvud i golvet och försökte peta bort ett öga.

Klimpen var inte gammal när han började härma hur bilen låter, och ja, vi var nog flera som entusiastiskt hade demonstrerat hur bilar låtar innan. Han älskar att slå på saker och orsaka ljud, och lyckligast blir han när han upptäcker att något går sönder. Och jovisst, det har nog varit en del "oj va duktit du hamarar" och "PANG, så gick dens sönder, vau!". Och han leker med fordon och verktyg av olika slag, och byggklossar och grejer. Det är pojkigt, samtidigt som jag tycker om olika byggklossar för att barnen tvingas använda hjärnan lite när det ska leka med dem sedan i något skede.  Sedan har vi förstås böcker, lite småflickigt kanske, men jag anser att böcker är nyttiga för blivande skattebetalare. Dessutom vill jag ha fler pussel åt honom, flickpanik i kvadrat, för att också dom kräver lite hjärnverksamhet. Men när Klimpens gammelmommo sa "nå, no borda han ju ha en docko ti lek me" måste jag erkänna att jag blev lite skeptisk. Dels för att han är pojke, vill han pynja och på med en docka istället för att krascha bilar? För det andra så tog mina egna flickinstinkter över, han kommer ju att förstöra dockan! Göra ont åt den!

När det kommer till kläder måste jag erkänna att jag är mentalt allergisk mot att sätta rosa på Klimpen. Som detalj går det bra, men då ska det kompas med något riktigt karaaktigt. Å andra sidan så klär jag ju inte ens mej själv i rosa. På sistione har jag till och med tyckt att pastellfärger är lite mesigt för en karl som han. Rött går bra tycker jag, bara det av något annat framgår att det är en blivande man, gult är lite kritiskt beroende på nyans och så. Jag trodde inte under graviditeten att jag skulle bli såhär kräsen med klädfärger, vet inte riktigt vad som hände och när det hände. Är det måntro frågan om någonslags moderlig könsidentitetskris för barnets skull? haha, hu då.

Sen tycker jag att det verkar mer "konstigt" med pojkar som kläs flickaktigt, än flickor som kläs pojkaktigt. Flickor har liksom mera spelrum där på något sätt. Vem som sedan drar gränserna för pojk- och flickaktigt är en annan sak. Barnen påverkas ju vare sig dom vill eller inte av omgivningens syn på detta. Klimpen kommer nog att få förstå att han är pojke, och att pojkar och flickor är olika. Inte till värdet, inte på basen av vad de kan/inte kan eller får/inte får. Exempelvis så simpelt att man ser olika ut.  Här kan man blanda in barn med olika etniska bakgrunder, annorlunda familjer, handikapp och så vidare, men nu handlar det om flicka/pojke.

För övrigt kommer jag att se till att Klimpen blir insatt som få i menstruationscykelns olika skeden, PMS och tillhörande grejer såsom humörsvängningar och hur man som man bör bete sig i sådan faser. Bara för säkerhetsskull om han skulle råka flytta ihop med en kvinna efter att han fyllt 35.

Hur som haver, hoppas Klimpen inte blir allt för miljöskadad (av mej då främst, och övrig näromgivning) och växer upp till en vettig individ.
Kan ju börja med att kalla honom för hans rätta namn.


Hen


Hen


Och pojken som lekte med Spidermanbollen.

Till skillnad från andra tänker jag inte dra någon det fantastiska året som gick och dess höjdpunkter och faderullan.

Vi sitter hemma med en hund som har mild ångest över alla smällar ute och springer flåsande med svansen mellan benen, hon har gnytt sedan inatt p.g.a den kommande löptiden (ett ihållande dovt, jämt pip), hon pissar ner sej typ var 20:e minut oberoende hur ofta man går ut med henne (även på natten) hon hänger fast i en hela tiden och är allmänt jobbig. Rakethelvetena innebär att vi inte kan gå ut med henne eftersom det leder till totalpanik, så det är bara liksom att försöka få henne att sikta annanstans än på mattan.

Grannarna i trappan brevid har en sån jävla fest att Klimpen gallskriker och vägrar sova. Det började bra när vi kom hem från Voitby, men 21 sharp så började dunkandet.  10 minuter senare var det omöjligt att få Klimpen att tro att det är sovdags. Och vi har aldrig överdrivit tystheten när han ska sova, just för att han ska kunna sova med ljud! Dom hade åtminstone lagt upp lappar om festen i huset, men fafan, hur högt lyssnar dom inte på musiken?! Så lyhört kan inte detta hus vara. Man får alltså höja ljudet på TV:n redigt för att inte fjortistechnon ska överrösta det ljud som vi har i lägenheten.


Men, jag måste väl nämna att året som gått har varit speciellt och innehållsrikt. Jag blev mamma, jag fick något som visade sig vara det största som hänt mej och blev det viktigaste jag har och det jag älskar mest. Kimpen fick ett namn, jag gick an som ett ånglok i skolan, var ytterst mammaledig på sommaren, nästan åtminstone, blev gudmor åt William, blev moster och gudmor åt Rimma, gick an som ett ånglok igen, gick med konstant smyghuvudvärk varvat med dunderhuvudvärk eller migrän, blev inte av med alla gravidkilon, hade sprucket blodkärl i ögat x 2, älskade min son lite mer, gick med en konstant gnagande känsla av dåligt samvete, kände mej ganska duktig och så vidare.

En bild eller 2 ska ni få.


Bååni.


Bååni, 11 mån och nästan man.


Årets blomma, Amaryllis med 9(!) blommor.

Mera orkar jag inte komma med. Dunkadunkandet, gallskriket, pipandet och pissandet tar min uppmärksamhet nu. Gott nytt år gott folk! Vi ska hoppas nästa år för med sig lika många kula äventyr och spännande utmaningar, och att jag blir färdig som planerat och att alla är nöjda och glada och friska och att jag vinner på lotto en stor summa som jag kan dela med mej lite av till nära och kära. Puss och kram!

En liiiten liiiten en, och skrattretande smygful, men en julgran!

Och bilden vägrar svänga på sej, så skit i det då säger jag.

Något annat vettigt har jag inte på lager. Jag håller på varva ner hjärnan nu. Tänker inte total-slappna av innan jul, utan försöker tajma det eventuella avslappningsmigränen medden eventuella dagen-efter-nattskift-migränen. Efter det så ska jag bara lida i mina krämpor. Ryggen sket sej senast jag jobbade när jag lyfte en dam, det liksom bara small till. Igår upptäckte jag att jag är superstel i nacken, så pass att huvudet inte vrids som det ska. Och idag började höften värka, en jämn gosig värk, och sedan en ännu mysigare ilande smärta som kommer i vågor. Men annars är jag rätt så positiv. Ingen negativitet alls pyser ur mej just nu.


En bild från helgen när the moffa of Klimpen var i byn!


..Och ett till bevis på att tystnad= fantyg i 98% av fallen då det gäller vakna barn! :D

Jag är så himla nöjd och lycklig över att Targa och Klimpen kommer så bra överens. Klimpen petar henne i öronen, mellan tårna, river i pälsen, suger på svansen och bankar henne mellan ögonen. Och hon är nöjd över kärleksförklaringen. Ibland kan hon ändra ställning så att bankar henne på magen istället. Targa i sin tur flåsar honom i örat, slickar honom på ryggen och sådant. Och alla som har träffat Targa, vet att hon har ett mycket ömt sätt att kräva uppmärksamhet på, hon viftar och krafsar med framtassarna om man planerar sluta paja henne, och idag råkade denna viftande tass hamna i munnen på Klimpen. Så tryckte någon på paus och så stirrade de varandra stinnt i ögonen en stund, därefter återgick de generat till tåkrafsningen.

Här ska ni få lite rödögda bilder...






En annan grej som jag är överlycklig över är att Klimpen har sin mommo och gammelmommo så nära till hands. Och att han trivs som en nöjd gris med dem båda. Och Nysämummu duger också bra. Så roligt.

En annan kul grej är att få julkort. Och en annan kul grej som tomten hade slarvat hemma hos Ellen:


Såja. 8 dar to go då! Hujeda mig. Och jag mitt fan lovade jobba på julaftonsnatten. Vad fan tänkte jag?! Röda nattpengar antar jag...

Hos Klimpens gammelfammo, nysämummu, alltså min fammo finns något som jag verkligen skulle vilja skaffa hem åt Klimpen, men dessa leksaker finns ingenstans. Atom-grejerna. Beskåda:

Se nu på min fina atombomb. Bland de skönaste grejer som finns typ! Minns när jag var liten och byggde ihop en massa med dessa kulingar. Dessvärre åstadkom jag inget häftigare än detta idag. En liten tröst för att jag inte kommer att få fler av dessa antagligen ever, så är att jag i misstag råkade hitta nopperi-palikat på nätet. Klickade hem 3 paket genast, åt Klimpen, William och Rimma.


Och så dessa godingar. De har stått parkerade länge, men idag fick de lite starthjälp och sedan gick de som klockor igen! Dessa har till och med min pappas bror lekt med, kanske till och med pappa. Och så jag förstås. Hade ett helt garage hos fammo.

Och över till den lilla bitterheten. Hade beställt lite grejs från Babylux, och skulle idag hämta dem från shopen. Vad jag ser när jag kommer på gården är ett hus som skriker svindyr lyx, och på gården står två sprillans nya bilar modell större. Sen går jag in i den del av garaget där shopen finns, och blir så till mej över allt grejs att jag måste stirra stinnt på ägaren för att inte shoppa upp en massa pengar som inte finns tillgängliga. Sedan ser jag på hennes skjorta; Gant såklart. Särring. Då slog bitterheten mej då jag satte mej i bilen igen och måste akta den ena jävla stora dyra bilen när jag backade bort från gården. Dock ingen direkt avensjuka. Fine, ha sådär äckligt mycket pengar då. Skulle ändå inte vilja leva i överflöd och ha en massa lyxgrejs och egen butik i garaget och fina bilar och kläder och överlopps pengar. Det kommer ju som tur aldrig att ske när vi bara är 2 duunare i detta hushåll. Men man uppskattar ju saker lite mer om man måste jobba lite för dem och allt inte är så himla självklart. Visst?

Det har skett något halvsorglit nu under mina praktikveckor. Jag tror jag har gått och blivit kaffeberoende. Jag har ju nog förr druckit kaffe, när vi haft gäster eller om vi varit på besök någonstans. Vi har aldrig orkat koka kaffe hemma bara till mej och Jones. Nu börjar jag dregla när jag ser att klockan närmar sej kaffepaustime, och om jag är hemma kan jag känna ett kaffesug. I värsta fall har jag huvudvärk, som går om när jag dricker kaffe. Såhär kan det inte vara. Får ta itu med beroendet snarast när praktiken är slut nästa vecka. Ligga i sängen och kallsvettas och skaka. Hallucinera. Bli av med den betungande lasten. Kaffe i all ära, nu som då, men det ska fan inte börja dirigera mitt liv.

Idag kom jag att tänka på en annan sak också. Även, alltså. Klimpen åt gurka och satte i halsen. Åtgärdade det genom att slänga honom under armen och dunka ut det. Ni vet när det inte är urakut, men kroppen liksom fattar att det kan bli urakut, så sätter en massa kemiska substanser fjong på kroppen och kroppen agerar. Efteråt fattar man inte riktigt att man gjorde något, innan man börjar tänka igen. Känns som att det gick lika snabbt en blinkning. Tre gånger har jag gjort en situationsbedömning som lett till att jag dunkat ut något ur svalget på Klimpen. Alltid när tilanne on ohi så känns det som att filmen fortsätter snurra. Jag blir jag igen och man liksom fortsätter på som vanligt. Den som dunkade Klimpen i ryggen var liksom inte jag.  On/off liksom. Otäckt.

Nu funderar jag då på att skita i sormiruoka helt och hållet. Men det känns inte som en gynnsam lösning för mitt barns sunda utveckling. Hahah. Skyller på gurkfanskapet som blir så halt och dreglit så den slinker ner i halsen innan den är färdigt idisslad. Klimpen idisslar nämligen, oavsett om han har något i munnen eller icke. Sådan far, sådan son. Höhhö.


Smickrande vinkel. Bilden är typ 2 mån gammal.

Ett tag sen sist igen, och för tillfället befinner jag mig i ett sånt skede av livet att jag inte har tillräckligt med hjärnkapacitet för att vara smart. Det innebär att jag har gått på högvarv nu igen en par veckor, måste orka med det ännu 2 veckor, sedan när jag slappnar av kommer jag troligtvis att ha migrän i 2 dagar, alternativt ligga sömnlös 3 nätter. Jag kämpar för att hålla motivationen och orket uppe och för att undvika en större ångestattack. Ett år kvar som ånglok. SEDAN är jag klar. Kommer att vara ett helvete med början från sommaren, men nu fan ger jag inte upp längre! Så. Det finns en orsak till varför jag glömmer saker och ting, inte hör av mej, ser ut som kom ska vi spring, är växelvis flegmatisk eller hyperaktiv och har andra diverse symtom såsom synrubbningar, svindel och andnöd. Okej, riktigt så illa är det inte. Varje dag.

Nåja. Igår, på Klimpsus 10 måns dag (tänk att man börjar ha smeknamn på smeknamn, vad heter ungen egentligen?!), så busade vi. I vetskap om att vi skulle till rådgivningen idag. Vi busade jättehårt. Sådär att man inte riktigt visste om gossebarnet skrattade eller grät. Så slänger han sig bakåt och faller i golvet och landar på kinden. Och så blir han rödlila från tinningen mot ögonbrynet, ner mot kindbenet. Vackert.  Var bombsäker på att han skulle vara gulgrönblålila idag, men det är han faktiskt inte. Så hemskt mycket.

Så idag, i rådgivningen, fick Klimpen 5 pre-pubertala utbrott. Eller utbrott helt enkelt. När vi kom dit, när vi klädde av, när vi tog måtten, när vi klädde på och när han kastade omkull ett torn med klossar som sedan lät för mycket enligt honom. Men att vara 10 mån, 9980g, 75,6cm och ha 7 tänder och stora pojkars hår samt att vara fysiskt tidig och ha en 1årings dygnsrytm leder till att man får bra betyg ändå. Klimpen visade till och med upp 3 steg utan stöd. Grymtade som en gris. Högg tag i tantens sko. Och renoverade rummet. Och dreglade.

Sedan när vi kom hem, och vi ska gå från parkeringen hem så skiter det sig.  Det börjar med att väskan jävlas, glider ner från axeln hela tiden. Targa trillar ivägen, Klimpen hänger som en trasdocka. Och så halkar jag. Riktigt ordentligt. Så att allt och alla flyger åt varsitt håll. Behöver jag säga mera? Ska skriva ett kärleksbrev till bolaget.

Dagen före gårdagen, i lördags, var det dopdags. Pingvinen skulle få sitt namn, och det var verkligen spännande eftersom namnet var hemligt in i det sista. Hon skrek som en stucken gris, och jag blev paniksvettig och funderade på hur hårt jag vågar vagga henne innan nån säger något fult. Hon skrek i mammas och pappas famn också, så det var inte enkom mig det berodde på. Sen hände det. Rimma Cinderella Anita. Och sedan plötsligt blev flickebarnet lugnt. Och jag håller fullt med henne, prästen drog ut på det mesta lite onödigt. Såklart glömde vi kameran hemma, annas kunde jag sätta upp en bild på Rimma där hon säger "men sir int ni att ja sir ut som en Rimma?".  Tösen hittade namnet, namnet hittade tösen, helt enkelt.

Nu en bild eller två.

Pojken och det lila ögat.


Kolla! Hår på magen!


The man.

Jag har alltid råskrattat i smyg åt såndär par som är sådär äckligt inkörda på sina mönster, gör alltid samma saker på samma sätt och tar varandra förgivet och går på wc inför varandra och har likadana tuulipukun. Har lovat mig att nå ja kommer nu aldri ti bli sånde me Jones!

Men dagens fick mej nästan att bli lite skraj. Jag har haft Jones' farsdagspresent på köksbordet nu lite över en vecka. Observera att jag noggrant slagit in den så att ingen kan tjuvkika i paketet utan att det syns att någon gjort det. Så har ju Jones hållit på varenda eviga dag och frågat vad det är i. Och idag hade jag klurat ut världen fiffigaste ledtråd, en sån ledtråd som gör en hysterisk av nyfikenhet. Jag sa att nå, när du öppnar hede så slänger ja bort tri. O andra delin innebär att du sedan kommer att stirr stinnt på mej o fråg när du ska använd di.

Vad gör fanskapet? No, siin on sit varmaan jokku rumat Reinot ja kalsarit.

Eeehehehee krystar jag fram för att verka som att gissningen gick käpprätt åt helvete. Så frågar jag varför han tror att paketet innehåller kalsonger och Reinot. Det lär vara en självklarhet eftersom jag klagar så mycket på konditionen av hans boxers samtidigt som jag smygmobbar honom för att han och Targa är dom enda i detta hushåll som inte har Reinon.

Jag himlar med ögonen för att in i det sista kämpa för att han ska börja tro att han har fel. Samtidigt som jag inser att jag tagit ett enormt smygsteg mot det där med tuulipukuna. Efter imorgon kommer alla tvåfotade i denna familj att ha egna Reinot. Hur genant är icke det?!

Jag har redan i några veckor tvingat Jones till diskussion om julgranen i år. Var, hur? Jones totalstrejkar. Till på köpet har han bra argument, man behöver inte vara en vis man för att fatta att Klimpen kommer att totalrenovera granen, och kanske till och med dra den över sej.

Nu är jag lite ängslig. I ett oerhört svagt ögonblick sa jag niin no, ehkä sen pitää jättää pois tänä vuonna. Det var liksom en sån svag stund då jag skulle låta Jones tro att han får bestämma en sån grej.

Värst av allt är att jag just tog mej själv på bar gärning med att fundera att man kunde ju lägga julgransbollarna i en fin vas typ, utom Klimpens räckhåll. Egentligen borde jag ju bara för att protestera pynta julgranen en vacker dag i december innan far i huset kommer hem. Men, grejen är den att jag är lite osäker. Klimpen river ju i exakt allt han kommer åt, en julgran dessutom med glitter och bollar och ljus och faderullan. Tror att det skulle bli väldigt mycket negativ ajaj-stämning påföljt av en massa gallskrik av den rebelliske ungen. Eller borde man nu tillämpa Super-Nannys tips, sätta sig ner på barnets nivå och föklara att, nej, sånt beteende är inte acceptabelt, mamma blir besviken på dej då du river i granen. Känns mindre effektivt. Kanske det är nu jag borde föregå med gott exempel i smyg och visa Klimpen att pappa också får bestämma ibland då mamma blir så himmelens snäll och flexibel att hon ger vika för något hon egentligen skulle totalvägra, för det är så man ibland måste göra då man blir stor.

Svåra frågor. Verkligen svåra. Det handlar ju faktiskt om julgranen.

Ååååål baaaai maaaai seee-ee-eelf när han står utan stöd.



Det händer mycket nu. Två övretänder sprack fram med några dagars mellanrum, så nu är Klimpsu uppe i hela 5 tänder. Och så börjar temperamentet visa sig riktigt på riktigt, plus att han verkar vara en teaterapa. Hostar man så hostar han också. Med lite extra detaljer, miner och sådant. Om han gör något kul som man ler eller skrattar åt börjar han pjasa ännu mer och hittar på lite mer busideér för att underhålla publiken. Och så är han inne på sin andra vecka med matstrejk. 2-3 skedar per mål tycker herren att man växer bra med. Men okej, vi förlåter gossen och skyller på tänderna. Tänderna ställer till med en massa! Lös mage, snor, stegring, matvägran, sovstrejk, dregel och t.o.m rodnande rumpa. Mysigt.

Temperamentet ja. Krystat gråt, gallskrik. Han blir förbannad om bollen inte lyder, om något är i vägen för honom, om han inte får göra som han vill, och lite för säkerhets skull också. Om han står och faller på rumpan drar han till med en såndär 3 sekunder raivare. Och om man står brevid när det sker blir han ännu mer sur. Om man sedan tar upp honom och inte fattar i tid när han vill ner får han ett till smärre utbrott.


Här smet bollfan bakom soffan. För övrigt är det smidigt, Klimpen kastar bollen, Targa hämtar bollen. Om, och om igen.

Och iiiingen hämtade denna boll, så Klimpen tog saken i egna händer:




Sekunden före ett utbrott-för-säkerhets-skull-utbrott.


Fantyg? Jag? Nejnå!

Ungen <3

Jepp! Idag skulle jag laga kycklingsallad, och innan jag började klagade jag lite allmänt om hur mycket jag borde få gjort. Sedan när jag stod och stekte kycklingen plockade Jones fram salladsverket och frågade hur jag brukar skära saker och ting och hur mycket av allt som ska med. Blev så paff så jag hällde sojasås på golvet. Sedan började han på med själva salladen och jag stirrade stint på kycklingen.

Efteråt var han stolt som en liten gosse för att det smakade så gott. Tror att det här är typ 3:e gången något dylikt sker, och tidigare har jag härjat som en särring och typ ritat på papper att du+jag+göra mat=du gör en sak+ jag gör resten. Sedan om Jones har gjort mat heeeelt själv så serverar han makaroner med stekt maletkött alternativt makaroner med tonfisk. Detta var alltså nästan en grej som borde skrivas upp i Klimpens Boken om mej-bok. Och att det dessutom hände när det var frågan om sallad! Jones är lite mentalt allergisk mot sallad.

Nu tillämpar jag då hundpsykologi och överöser honom med positiv feedback som tack för önskat beteende. Sedan ska jag låta saken vila någon dag, och sedan prova igen för att förstärka detta önskade beteende.

Med vänlig hälsning, The pack leader