Leidon. Riktigt leidon.
Ååååh. Går omkring med en klump i halsen nu. Igår hittade jag en knöl på Targa. I ett bröst så att säga. Till på köpet är hennes mage där omkring varmare och rodnande. Har gått omkring med diverse spökhistorier i huvudet eftersom hennes löptid inte har börjat än, och den borde ha kommit i december. Hon hade precis alla symtom i januari, men sedan hände inget mer. Nu är spökvisionerna på domen ännu värre, och ni kan säkert tänka er vad som far runt i huvudet...Fick veterinärtid nästa onsdag, och jag måste säga att jag aldrig varit såhär nojig över ett veterinärbesök som jag är nu.
Är så jävla livrädd att det ska vara dåliga nyheter. Jag är inte liksom redo för sådana grejer nu. Jag vet att man som djurägare har en skitdag framför sej nångång då man måste ta ställning till diagnos, lidande, eutanasi, men jag vill inte kämpa med den nu, Targa är liksom bara 5,5 år. Ja alltså fy fan säger jag bara. Försöker att inte måla fan på väggen, vill verkligen hoppas på att det är något löjligt som typ ett bråck. Ändå sitter jag och sväljer klumpen och blinkar bort tårarna och funderar över detdär praktiska sen då det verkligen gäller.
Sedan vet jag inte om det är en tröst eller ett tecken på att något är fel på riktigt då Targa har varit i så bra skick på sista tid, förutom säsongsavmagringen som hon har varje höst och vår. Inga tass- eller öroninflammationer, ingen diarré. Nu märker jag att jag inbillar mej en massa grejer, aningen svullna lymfkörtlar, knutor mellan skuldrorna, lite underlig hud och vad som helst.
Borde verkligen försöka sluta dividera om det här, och vänta på läkarens kommentar på onsdag. Men den här rädslan för att det ska vara nåliga nyheter får mej att hela tiden tänka på att det kanske är den sista tiden som har inletts. Det är liksom i tankarna hela tiden, vad jag än gör. Får liksom inte tankebanorna ändrade så att jag ens kan fundera över andra möjligheter. Jag hoppas så jävla hårt att det är en ofarlig knöl och att jag nästa vekca kan skratta åt mej själv för att jag är så löjlig som målar fan på väggen och genast tror det värsta.
Är så jävla livrädd att det ska vara dåliga nyheter. Jag är inte liksom redo för sådana grejer nu. Jag vet att man som djurägare har en skitdag framför sej nångång då man måste ta ställning till diagnos, lidande, eutanasi, men jag vill inte kämpa med den nu, Targa är liksom bara 5,5 år. Ja alltså fy fan säger jag bara. Försöker att inte måla fan på väggen, vill verkligen hoppas på att det är något löjligt som typ ett bråck. Ändå sitter jag och sväljer klumpen och blinkar bort tårarna och funderar över detdär praktiska sen då det verkligen gäller.
Sedan vet jag inte om det är en tröst eller ett tecken på att något är fel på riktigt då Targa har varit i så bra skick på sista tid, förutom säsongsavmagringen som hon har varje höst och vår. Inga tass- eller öroninflammationer, ingen diarré. Nu märker jag att jag inbillar mej en massa grejer, aningen svullna lymfkörtlar, knutor mellan skuldrorna, lite underlig hud och vad som helst.
Borde verkligen försöka sluta dividera om det här, och vänta på läkarens kommentar på onsdag. Men den här rädslan för att det ska vara nåliga nyheter får mej att hela tiden tänka på att det kanske är den sista tiden som har inletts. Det är liksom i tankarna hela tiden, vad jag än gör. Får liksom inte tankebanorna ändrade så att jag ens kan fundera över andra möjligheter. Jag hoppas så jävla hårt att det är en ofarlig knöl och att jag nästa vekca kan skratta åt mej själv för att jag är så löjlig som målar fan på väggen och genast tror det värsta.
Kommentarer
Postat av: Heidi
Vi håller tummarna för Targa att de int e nå farligt!
Postat av: Linda (kusinen)
Åh vännen! Hoppas verkligen att det är någon ofarligt fettknöl eller liknande och du inte behöver oroa dig! Vi håller tummarna här i sthlm.
Massor av kramar!!!
Postat av: Linda (kusinen)
Lycka till imorgon!!! Kram på er!
Trackback