the Ems

Som jag lovade att jag aldrig skulle prata i Vi-form om någon frågade något om barnet. Igår hände det. Jag blev varse om det då jag hörde mej själv svara på tant Emmas fråga "böri he va matdags?"...Nää vi åt tolv innan vi kom. Herregud! Han åt 12, jag åt tidigare när han sov. Sen begav vi oss tillsammans till skolan. Punkt! Om någon tar mej på bar gärning med detta igen så får ni hosta till. Mor och barn är två skillda personer. Visst, vi kan göra något tillsammans, typ gå ut och gå. Men när man matar med flaska är det nästan omöjligt att själv äta på samma gång. Om man inte själv tar sej en sup från flaskan kanske. Men det intresserar mej inte. Såja. Nu sover han. Jag är vaken. Sedan ska vi gå ut och gå när han ätit nästa gång.

Och Targa-äcklet har blivit ett snäpp äckligare (även hund och mäniskor är två olika individer, och ett djur är inte en "hän" på finska!). Om Klimpen råkar spy upp något som hamnar på golvet, behöver vi (jag och Jones) inte besvära oss med att torka upp det. Targa slickar bort det. Hur otäckt är inte det? Nå, åtminstone får hon i sej vitaminer och dylikt. För övrigt kan jag nämna att hunden och sonen i detta hus nu har börjat bygga upp en ny relation. Klimpen är som intressantast på golvet, och Targa bara hon rör sej. Hur kommer det att se ut då Klimpen börjar krypa? :D Targa är noga med att se till att Kimpen är ren, och som gensvar krafsar han henne lite och river lite i pälsen då han ligger i hennes famn. Hahah, japp, hennes famn.


I faderns famn.


I Targas famn


Jag skulle heller aldrig bli en sån mamma som tycker att det kunde vara kul att
se dylika slem/spysnören några år senare. Men när jag går igenom kamerabilderna
så kan jag konstatera att det är fler än en bild.


Fly-boy. Detta dregelsnöre räckte sen ända till golvet, alltså blev det över
1½ meter typ. Anteckana nu! Sori!

Har varit lite klent med bloggandet nu, men har haft så mycket skolgrejer att jag var tvungen att reducera tiden på internet till FB och andras bloggar. Nu ska jag dra sista slutklämmen på en hemtent och sedan ha en några dagars paus från större skolarbeten! Jag börjar ha en känsla av att det kanske skulle vara ganska klokt att inte jobba i sommar ändå...?

Nu är det alltså bestämt. Klimpens namn. Skämt åsido. Vi är inte ens nära på färdiga med detta projekt. Bara för att Jones inte godkänner det jag vill ha. Och för att han har lite skumma förslag. Men vi har kommit så långt att vi har en lista med 7 namn som godkännes ömsesidigt, och därifrån ska vi hitta på något. Klimpen tillfrågas icke. Han lär kanske fråga varför han heter som han heter då han blir större, och då ska jag be honom vara ytterst tacksam över att han inte heter Klimpen på riktigt..Eller som rubriken lyder.

28.3 ska vi träffa prästen, och då måste vi ju veta. Eller det förväntas av oss...Men vad händer om man ångrar sej sedan...? Det är ju liksom för livet. Eller nåja. Nästa projekt kommer att vara att suga in namnet och acceptera att han inte heter Klimpen. Är det fult att kalla honom för det ändå..? Klimpen kanske är lite bättre ändå, för i svaga stunder kallas han också för apunge, pissenisse, pikkusikiö(?), bollon, fratatapp, spyttagris, dregelmåns, apinabeba och korvbollin. Så. Klimpen kanske inte är så himla farligt.

Det stör mej att man bara får ge 3 namn. Har lust att krysta fram ett eget dubbelnamn bara för att få med vad jag vill ha. Karl- Åke Niilo- Oskari Kaarle Per. Och så leker vi med tanken på att blanda in det namn han hade allra först i magen, Käpy, bara för att vi såg det i syrrans namnbok. Lill-kottin. Det är när jag distraheras av det där med dubbelnamn. Men hur smart låter typ Käpy- Juhani? hahahahaha. På sjukhuset blev han kallad för Veeti av några sköterskor, även av Jones. Men Veeti är ju långtifrån ovanligt nuförtiden, plus att det är genomfinskt på något vis.

Ja herregud vilket projekt. Kan man ansöka om stipendier för detta nånstans?

Ja, alltså jag provade att få fram vad vi har på hårdskivan. Utan att lyckas. Jag höll mej från svordomsramsan först, för jag kämpande mot gråten. Men sedan räknade jag upp allt vad jag kom på, denna gång utan förlossningsläkare mellan benen som undrar om jag inte kan bättre. (Berättade jag det? Jag svor över smärtan hon orsakade mej, och hon undrade bara om jag inte kunde bättre..?) Nu har jag fört den till Särks vän Malaco, ihopp om att han ska kunna rädda vad som finns där. Jag har en klump i magen. Jag vill ha tillbaka mina foton och framkalla alla och lägga dem i ett pansarskåp.

Hjälper det om jag ber gud som haver?

Gud som haver skivan kär, se till mig som liten är.
Vart jag den i världen tappar, står min lycka i Malacos händer
Lyckan kommer lyckan gåååååår, gud förbliver fader vår.

Vi sjunger lite också.

Trygga skivan är ingen vara
i Emmas lilla fotoskara
bilden ej på hårda skivan
fotot ej på minneskortet.


Lite till.

Låtar och bild, minnen och fröjd
för alla för oss
vill vi ha kvar
ja ha dem kvar, ja ha dem kvar
Skivan vår vill vi nu rädda
Skivan vi räddar dej, skivan vi prisar dej
Skivan, vi vill ha ditt innehåll kvar.

En till.

Fader vår som är i himmelen, helgad vare vår skiva.
rädda mina bilder, ske min vilja
såsom i framtiden, så och på hemmaplan.
Min hårdskiva giv oss idag
och förlåt mig min skuld
såsom och jag förlåta golvets hårdhet
och inled oss icke i förlust
utan fräls oss ifrån ondo.
Ty skivan är kär och innehållet och allt i evighet.


Nu ska ni se att jag blir straffad för detta och fotona inte går att rädda.

Skulle flytta över mer bilder från minneskorten till vår externa hårddisk. Och vad händer? Jag tappar helvetet i golvet. Kopplar i den, och den låter som satan själv. Jag kunde öppna filerna, men mittiallt känner datorn inte igen enheten längre. Svor som en gammal dräng, tills jag insåg vad allt som försvinner ut i ingenting om hårddisken verkligen gav upp nu. Alla bilder. Precis exakt alla bilder som vi någonsin tagit i digiformat. Då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Alla baby-Targa bilder från den dag jag tog hem henne, alla bilder på Klimpen, förlovningsbilder, allt från jular och andra fester som studentfesten min, sommarminnen, och allt. Allt! nu vågar jag inte prova på nytt, för jag hoppar från balkongen om det faktiskt är så att den gav upp. Satan!


För att försöka få tankarna på något annat lägger jag upp en bild eller två från dagens morgonkaffe då Klimpens moffa var på besök. Han kom hit i arbetets tecken, han kom hem med min farbror som legat i Helsingfors flera veckor. Igår fick han komma hem med sina nya lungor, och än en gång får man lite dåligt samvete över att man klagar över minsta lilla. Att leva resten av livet med någon annans lever, och någon annans lungor. Ja, var nöjd med att du får leva med dina egna organ och kan andas utan att gå omkring släpande på en syreflaska.

Nåja. Klimpen fick en hund i födelsegåva av moffa och Sari!

:) den stöder hundars hälsa, tror jag det var! Observera namnet! ;)



Targa und Pimu


Moffa, Klimpen und dubbelhakorna! :)


Ska jag våga försöka öppna innehållet på hårddisken? Vem ska jag ta livet av om det verkligen har skitigt sej? Silverfiskarna?!

Giv mig styrka.

Idag när posten kom blev jag glatt överraskad när jag kännde igen min vän Turres handstil på ett kuvert. Sedan när jag öppnade det blev jag tårögd! Frun hade stickat ett par yllesockor åt Klimpen! Miiih, vad glad jag blev! Klimpen sa agååu, så jag tror att dom är godkända! ;)


Så man får tacka, frun och herrn! :)


Förresten, borde man inte få bonus av något slag när man handlar på apoteket? På Kungsapoteket behövde jag bara komma in innan en tant frågade "jasså, bepanthen?" - Jep... "Ceridal?" - Nepp, det har vi ännu.. "Vi har en större tub bepanthen, som räcker längre.." Vår konsumtion av dessa två har varit av maffigare slaget p.g.a Klimpens torrhet, men nu börjar det lugna sej, och vi kör bara med bepanthen morgon och kväll. En stor tub torde väl räcka en stund..? Vi har liksom levt i tron att en liten tub nog räcker, han är ju så liten. Vi byter blöjor som grisar för att vi ska hinna använda upp alla 2:ans blöjor vi fått, han börjar liksom vara en nummer 3 nu! Hujeda mej.


Idag har vi hört på lite Tapio Rautavaara. Det var underhållande:



Och dessa har vi sällskap av under nattmatningen, alltid lika trevligt sällskap:

Fy fan.


Och nu när alla kommit ur skåpet tar jag mej friheten (hoppas ingen tar livet av mej) att precisera det att Klimpen ska få 3 kompisar under sommarens/höstens gång, och två av dessa är kommande kusiner. Och nej, ingen torde vänta tvillingar. Så himla roligt! Speciellt att jag ska få bli moster! <3 :)

Nu ger jag ett hett tips officiellt: Några veckor före beräknad tid, börja konsumera Ceridalolja. Inte på nagelbanden, utan någonstans där det blir väldigt stor påfrestning under krystandet. Jag tror absolut på att Ceridal var min gud under det hela. Halleluja.

Åh. Nu ska jag ta itu med hemtent nummer 3 av 4. Geriatrik. Torde läsa på tent också, 7 på kommande inom de närmaste 2 månaderna. Men jag ler och biter ihop. Jag tänker inte ge upp nu när jag kommit så här långt. Efter påsk kommer det att lugna sej. Efter påsk lugnar det sej. Efter påsk blir det mindre. Efter påsk blir det mindre stress. När är det påsk?

Det där med att jag skrev att jag riskerar törsta efter människoblod i ett inlägg fick mej att tänka på vampyrer. För några dagar sedan kom Twilight på TV. Ni vet när han ska visa hur han ser ut i solsken, då hon säger att hans hud är som diamanter. Idag då jag körde bil blottades min fagra handled och solstrålarna smekte min hud. Och vad händer? Den skimrar. Som om jag hade smort in mej med glitter. Plötsligt visste jag. Jag är ingen vanlig människa från denna värld, jag är ett det från en annan värld. Jag är vampyr. Jag fick svar på mina frågor varför jag är som jag är. Varför jag suktar efter människoblod. Nu vet jag var jag hör hemma. Jepp. Häftigt. Med tanke på att jag lider av en hud lika torr som typ Sahara för tillfället. Ni vet, så torr att den fjällar bara man andas lite hårt. Nåja.

Denna fagra lördag har jag för övrigt tillbringat till största delen i skolan. Hälsojuridik var förnamnet. Ack så motiverande. En till sådan väntar denna månad. Sedan gick jag med hunden en peruslenkki, och hon var så flippad att jag bestämde mej för att suga musten ur henne, så jag for till hundparken i Vasklot. Hur jag än kastade käppfan så segnade hon inte. Så jag åkte hem med en flåsig hund i stället för en slutkörd hund. Men nu ska hon väl hållas i skinnet igen en stund.

Som pricken på Å denna givande dag ska jag ta itu med hemtent nummer 2 av 4. Och motivationen sprudlar inom mej. Verkligen. Det ska vara max 6 sidor, så jag tänkte satsa på typ 4-5 sen får det vara bra. Man har klarat sej långt med flum i denna skola förr.

Min vän Pessi har hittat bilder från dessa tider. Alla som känner sej träffade från BGS-tider (GE MEJ ETT B, BEEE GE MEJ ETT G, GEEE GE MEJ ETT S ESS VA BLIR DE? BEEGEEESS JA HÖÖÖR INT BEEGEEESS) med Marttamöten och dylikt, gå och kolla och känn er träffade.

Man blir gråtfärdig. Hur smal har jag varit egentligen? Och vad sysslade vi med egentligen?! Och varför har jag typ inga bilder från dessa tider? Och hur kan man ha förträngt så mycket? Hujedamej, såna barn vi var.

Så, nu är man gammal och lite skrynklig, bristningar på magen, brösten, ryggslutet och låren, har 10 kg restskatt från en jäsningsperiod på 42 veckor, svarta skuggor under ögonen och utväxt i hårbotten och slitna toppar. Men det är ju trevligt att se att man en gång var fager, nu är jag lite mjuk och mysig och moderlig. ;)

Vi fick en hotellnatt för två på Vaakuna genom ett lotteri. Först tänkte jag att det ska bli urkul, men sedan tappade jag lusten första gången när jag hörde att den ska användas inom denna månad, och att den gäller endast under tiden fre-sö. Och jag har skola 2 lördagar denna ljuva månad, så vi skulle bara liksom ha ett alternativ när vi kan använda fanskapet.

Nåååh, sedan började jag fundera på att Klimpen då måste göra sin första övernattning. Så tappade jag lusten ännu mer. Inte bara för att det kanske kommer att svidai mitt modershjärta att sova en natt utan honom, utan för att vi försöker få fast en liten rutin här, och jag kommer att ha en brinnande törst efter männsikoblod om nån går och rubbar den, så att när vi kommer hem igen så är det ett enda rambambola.

Såå...är det liksom värt det, när man redan nu svär över den natten..? Skulle ha varit kulare om man fått använda den senare.


Vi smörar för far, för han jobbar ju hem brödet.

Eller ersättningen. Klimpen äter inte bröd ännu, underlig unge. Klimpen ska äta ersättning tills han är 15.

Jones har ett ca 3 cm långt ärr på (bl.a) kinden som han har orsakat själv under sina första levnadsveckor.

Nu gick Klimpen och rev sej själv riktigt hårt, på exakt samma ställe, men han åstadkom bara ett halv centimeters sår. Om det blir ett ärr av det, så är jag Kekkonens häst. Och så hoppas jag innerligt att det inte blir en trend av det, för jag vill inte att Klimpen ska ha hål i huvudet, hål på lungan, järnrör nästan genom benet, fingret i kläm under betong, borrmaskiner under nagelbandet och andra saker som lämnar bestående märken.

Klimpen fick solbrillor idag. Ni ska få bildbevis genast då vår dator samarbetar. Eller vårt nät.

Japp, nu är Targa så fräsch och luktar så himla gott. Jag skulle nästan ha lust att ligga och sniffa henne i käften hela tiden. Nästan. Hon fick alltså tandstenen borttagen, och som tur var hade inte tandköttet hunnit ta stryk, dock hade hon missfärgade bakre tänder, det var något med ytan typ. Dricker hon månne kaffe i smyg? Sedan klippte dom klorna så korta dom bara fick dem. Har varit lite lat på den fronten så dom var så långa så jag inte längre visste hur mycket jag vågar klippa. Sedan tömde dom hennes kära analkörtlar. Sedan sa veterinären att det nu bara tyvärr är så att hon är en sådan hund som har lite glappa kanaler och därför luktar hon analkörtelvätska nu som då, speciellt när hon slappnar av o.s.v. Anteckna nu intresseklubben.

Effektiv nersövning alltså. Det hela var över på typ 20 minuter, sedan blev hon uppväckt. Och betedde sej som en fyllhund. Benen bar inte riktigt, så hon blev buren till bilen. Hemma hade hon nyktrat till så pass att hon kunde hoppa ur bilen utan att landa på trynet. Sen snubblade hon i trapporna, kom in och slängde sej på sin matta. Sedan gick hon några rundor längs väggarna. Sedan började hon pipa, så vi gick ut. Men då gnydde hon ännu mer och vägrade urinera. Men nu är nog värsta fyllan över, för hon tänkte kräva godis ur min ficka. Men hon ska vara ogödd tills imorgon. Och så ska vi ta itu med +4 kg projektet igen eftersom hon bara vägde 31 kg.

Hon bjuder på sej själv lite...


Fyllhunden.


Nya tassar. Eller klorna alltså.


Beskåda tänderna.

Nu inser jag att vi faktiskt har en mindre fager matta i hallen.

Hemtent next. Måste skaffa godis först. Nemas godis, nemas hemtentos.