the Ems

Ett tag sen sist igen, och för tillfället befinner jag mig i ett sånt skede av livet att jag inte har tillräckligt med hjärnkapacitet för att vara smart. Det innebär att jag har gått på högvarv nu igen en par veckor, måste orka med det ännu 2 veckor, sedan när jag slappnar av kommer jag troligtvis att ha migrän i 2 dagar, alternativt ligga sömnlös 3 nätter. Jag kämpar för att hålla motivationen och orket uppe och för att undvika en större ångestattack. Ett år kvar som ånglok. SEDAN är jag klar. Kommer att vara ett helvete med början från sommaren, men nu fan ger jag inte upp längre! Så. Det finns en orsak till varför jag glömmer saker och ting, inte hör av mej, ser ut som kom ska vi spring, är växelvis flegmatisk eller hyperaktiv och har andra diverse symtom såsom synrubbningar, svindel och andnöd. Okej, riktigt så illa är det inte. Varje dag.

Nåja. Igår, på Klimpsus 10 måns dag (tänk att man börjar ha smeknamn på smeknamn, vad heter ungen egentligen?!), så busade vi. I vetskap om att vi skulle till rådgivningen idag. Vi busade jättehårt. Sådär att man inte riktigt visste om gossebarnet skrattade eller grät. Så slänger han sig bakåt och faller i golvet och landar på kinden. Och så blir han rödlila från tinningen mot ögonbrynet, ner mot kindbenet. Vackert.  Var bombsäker på att han skulle vara gulgrönblålila idag, men det är han faktiskt inte. Så hemskt mycket.

Så idag, i rådgivningen, fick Klimpen 5 pre-pubertala utbrott. Eller utbrott helt enkelt. När vi kom dit, när vi klädde av, när vi tog måtten, när vi klädde på och när han kastade omkull ett torn med klossar som sedan lät för mycket enligt honom. Men att vara 10 mån, 9980g, 75,6cm och ha 7 tänder och stora pojkars hår samt att vara fysiskt tidig och ha en 1årings dygnsrytm leder till att man får bra betyg ändå. Klimpen visade till och med upp 3 steg utan stöd. Grymtade som en gris. Högg tag i tantens sko. Och renoverade rummet. Och dreglade.

Sedan när vi kom hem, och vi ska gå från parkeringen hem så skiter det sig.  Det börjar med att väskan jävlas, glider ner från axeln hela tiden. Targa trillar ivägen, Klimpen hänger som en trasdocka. Och så halkar jag. Riktigt ordentligt. Så att allt och alla flyger åt varsitt håll. Behöver jag säga mera? Ska skriva ett kärleksbrev till bolaget.

Dagen före gårdagen, i lördags, var det dopdags. Pingvinen skulle få sitt namn, och det var verkligen spännande eftersom namnet var hemligt in i det sista. Hon skrek som en stucken gris, och jag blev paniksvettig och funderade på hur hårt jag vågar vagga henne innan nån säger något fult. Hon skrek i mammas och pappas famn också, så det var inte enkom mig det berodde på. Sen hände det. Rimma Cinderella Anita. Och sedan plötsligt blev flickebarnet lugnt. Och jag håller fullt med henne, prästen drog ut på det mesta lite onödigt. Såklart glömde vi kameran hemma, annas kunde jag sätta upp en bild på Rimma där hon säger "men sir int ni att ja sir ut som en Rimma?".  Tösen hittade namnet, namnet hittade tösen, helt enkelt.

Nu en bild eller två.

Pojken och det lila ögat.


Kolla! Hår på magen!


The man.