the Ems

Kan inte riktigt fatta det. Min älskade unge fyller 1 år idag. Som tur är har jag glömt vilka smärtor hans ankomst gav mig. Men han är förlåten. 1000 gånger om. Har sjungit diverse- grattis sånger åt honom hela dagen, men han bara stirrar på mig. Allting fortsätter som förr liksom, förutom att han inte längre klassas som en baby, utan som en taapero. Åh. Man kan liksom inte längre föreställa sig hur livet skulle ha varit om han inte hade kommit för ett år sedan.

Sista dagen som 11 månaders baby:

Lite småbutter.


Hetaste leken just nu:

Helst av allt tror jag att han hade önskat sig likadana matskålar som Targa har. Targa stackarn får varken mat eller vatten när Klimpen går omkring med hennes skålar hela tiden...

Och, den färska 1-åringen:



-Haha, ja jag har ju ålders visdom med mig.


Japp. Nu sitter jag här och är gråtfärdig över det där jävla tårtfanskapet. Mommo sa att ungefär en halv kopp mjölk kan räcka till vätningen. Jag tappade totalt räkningen på antalet Klimpens pipmuggar jag spillde över tårtfan. Så nu drunknar den stilla över natten. Den kommer att vara en enda sörja imorgon har jag på känn. Plus att jag ännu inte kavlat ut marsipanen. Om inte förr så kommer det ju att skita sig senast då. Det är mitt livs första tårta jag gör. Hade jag varit smart hade jag provlagat en tidigare. Men nej, nu är jag ju inte smart. Örfilar och tigerkaka har jag klart. Dock blev en del av örfilarna uppätna genast för att de inte var serveringsdugliga:

Första plåtens missbildningar. Dock var detta också första gången jag gjorde örfilar, och totalt misslyckades 7 av 24, så det klassar jag som godkännt.

Nu ska jag fortsätta svära över tårtfan. Och servetterna jag glömde köpa idag.