the Ems

Det har skett något halvsorglit nu under mina praktikveckor. Jag tror jag har gått och blivit kaffeberoende. Jag har ju nog förr druckit kaffe, när vi haft gäster eller om vi varit på besök någonstans. Vi har aldrig orkat koka kaffe hemma bara till mej och Jones. Nu börjar jag dregla när jag ser att klockan närmar sej kaffepaustime, och om jag är hemma kan jag känna ett kaffesug. I värsta fall har jag huvudvärk, som går om när jag dricker kaffe. Såhär kan det inte vara. Får ta itu med beroendet snarast när praktiken är slut nästa vecka. Ligga i sängen och kallsvettas och skaka. Hallucinera. Bli av med den betungande lasten. Kaffe i all ära, nu som då, men det ska fan inte börja dirigera mitt liv.

Idag kom jag att tänka på en annan sak också. Även, alltså. Klimpen åt gurka och satte i halsen. Åtgärdade det genom att slänga honom under armen och dunka ut det. Ni vet när det inte är urakut, men kroppen liksom fattar att det kan bli urakut, så sätter en massa kemiska substanser fjong på kroppen och kroppen agerar. Efteråt fattar man inte riktigt att man gjorde något, innan man börjar tänka igen. Känns som att det gick lika snabbt en blinkning. Tre gånger har jag gjort en situationsbedömning som lett till att jag dunkat ut något ur svalget på Klimpen. Alltid när tilanne on ohi så känns det som att filmen fortsätter snurra. Jag blir jag igen och man liksom fortsätter på som vanligt. Den som dunkade Klimpen i ryggen var liksom inte jag.  On/off liksom. Otäckt.

Nu funderar jag då på att skita i sormiruoka helt och hållet. Men det känns inte som en gynnsam lösning för mitt barns sunda utveckling. Hahah. Skyller på gurkfanskapet som blir så halt och dreglit så den slinker ner i halsen innan den är färdigt idisslad. Klimpen idisslar nämligen, oavsett om han har något i munnen eller icke. Sådan far, sådan son. Höhhö.


Smickrande vinkel. Bilden är typ 2 mån gammal.