the Ems

Åter idag blev mina ärr mobbade. "Oj..no e di...kraftiga. Di lyser rikti..sir ut som att di sku sprick". Ja tack har noterat det varje gång jag råkar gå förbi en spegel med bar mage. Alltså redan innan min svulstighet. Dom är faktiskt ganska mörka ännu, men måste vårdpersonal gå omkring och oja sej om hur hemskt det ser ut?

Några timmar innan min blindtarm blev bortopererad kom en läkare och förklarade hur det skulle gå till. Den läkaren var så fiffig att hon sa att ärren kommer att lämna under bikinin. Japp, om man har en megamaxibikini som kommer upp under revbenen. Nu använder jag inte dylika, men å andra sidan är  jag ingen sådan typ vars liv är förstört av lite ärr på magen så jag har liksom fortsatt som förr och använt low cut bikinin i hopp om att förstora min mindre massiva bak.

Ändå skulle jag gärna ha varit medveten om möjligheterna till sår- och ärrvård som skulle ha kunnat bidra till mindre skrikande ärr. I mitten av mitt havandeskap drömde jag att mina ärr sprack, och att typ klimpen tänkte födas genom ena så jag var tvungen att trycka tillbaka den. För en vecka sedan upptäckte jag att mitt ena ärr faktiskt är på bristningsgränsen. Notera nu flitigt intresseklubben.

Hur som haver. Tänkte sätta in en ärrbild åt er, men för saftighetens skull så tänker jag hålla mej tills efter leveransen så jag vet om jag också får en kejsarsnitt på min vältrimmade mage. Då ska ni få riktigt saftiga så här läker tröga sår- bilder smyckade med lite bristningar och överväxta gamla ärr. Om jag inte blir snittad ska jag ta lite horrorbilder på åtminstone det bristande ärret. Det blir väl bra?

I vanliga fall så tilltalas jag ytterst sällan vid namn här hemma. Men när jag sedan hör mitt namn så vet jag att det gäller på riktigt.

Som idag när Jones skulle rensa golvbrunnen i badrummet i samma veva som han stod där och så dum ut.
- Äälski, tuaks mulle kumihanskat ja suorapäisen ruuvarin?

Blev så till mej av lycka av att det äntligen skulle ske så jag tänkte inte hållas i mina kläder. Fick anstränga mej för att se normal ut när jag levererade verktygen.

Efter en låång stund och med mycket låg röst:
- Emma. Tuuks tänne vähä.

Fantasin galopperade, antingen hade han fastnat med handen i rörfan, eller så hade han haft sönder något som vår försäkring inte skulle täcka.

- Tuaks sellasen keittiösienen. (Med ytterst professionell ton). Jag hämtar snällt svampen.
- Meidän pitää hakee putki-viagraa.
- Mitä viagraa?
- Rööreihin. Viagraa. Et ne rupee vetään taas. Sitä on nesteenä ja rakeina. Starkista. Niagra. Avaa putket kato.

Japp. Det var riktigt kärvt där ett tag. Det är nog viktigt det där för riktiga karar, att dom får känna sig professionella och oersättliga. Att dom får känna sig som mannen i huset.

..få mat alltså. Det blir grillmat idag, eftersom vi bara har kalkon, mölk, smör och malaxlimpa hemma. Vi tänkte att vi väntar med att fara till matbutiken tills imorgon, eftersom det säkerligen råder after-X-mas-rusning i matbutikerna idag. Någon kanske till och med nästan dött av svält under helgen..

För övrigt var julhelgen super. Intensiv, lite stressig, men riktigt super. Massor med mat, massor med sällskap av dom bästa, och mycket godis och mycket roligheter. Julbocken kom också, och i år var till och med jag hemma då han kom! Nu är vårt vardagsrumsbord fullt med julklappar som inte hittat sina nya hem än. Men kanske ännu i år...?

Idag har vi också hunnit vara på förlossningsförberedelsekursen som Vasa centralsjukhus ordnade för näst sista gången. Och tack vare lilla missen som rådgivningen gjorde så fick vi sitta tillsammans med folk som planerade föda mellan februari och april. Men nu har vi alltså fått peta på diverse sugkoppar och dylikt. Helt sjukt att dom ska sluta med det där att man får fara och bekanta sig med förlossningssalen och hela faderrullan. Det är väl det där som uppsattas mest av allt, istället för att sitta i grupp och reflektera över sin barndom. Typ.

Som vanligt blev jag psykiskt påverkad av att gå in i sjukhuset. Alltid när jag är "frisk" och kommer till sjukhuset känner jag mej genast febrig, lite svag, yr, illamående och allmänt dålig. Om jag är sjuk påriktigt händer detta icke, istället verkar det lite motsatt.
- Tar det sjukt?
- Nåjaa, int så farligt..
- Aijaa, din blindtarm e inflammerad..

Eller
- Tar det sjukt när du rör fingret?
- Nå lite..he röss int rikt...
- Nä du har en fraktur där.

Och om jag vet att jag bara ska in på blodprov händer heller inget. Eller om jag besöker nån som är intagen. Men om jag ska på vanlig poliklinikkontroll så hujeda mig. Idag hann jag bara sätta mej ner i kantinen och öppna min glass så fick jag sammandragningar. Men av den förberedande sorten. Jag försökte psyka dem att bli riktiga grejer, men nej. Här sitter jag. Men en yttepytteliten gnutta hopp om att jag kanske kan ha chansen att få Vasas första 2011-babylon, även om mödrapoli-besöket blev flyttat till efter nyår istället för dagen före nyårsafton.

Nåja. Om jag går och plumsar i nysnön med hunden nu. Kanske då?

För att när jag länge och väl funderat över huruvida det är dags att ta fram dom eller inte, bestämmer mej för att ta fram dom, så påminns jag om varför jag dragit ut på det hela så länge.

Idag konstaterade jag att ja, nu är det dags att hoppa i några sexiga långkalsonger. Och vad får jag som tack? Första benet, det högra, attackeras av en aggressiv muskelkramp i vaden. Det gjorde helt fruktansvärt sjukt, sjukare än dom kramper jag vaknar av på nätterna. Av någon anledning, under grav påverkan av smärta säkert, sätter jag mej på golvet och ålar omkring. Targa satt i dörröppningen och försökte säkert dra sej till minnes om hur jag lärt henne att ringa ambulans och flåsa i telefon så att någon fattar att jag behöver hjälp.
Nå, krampen gick om. Kallsvettiga jag skulle då försöka slutföra projektet. Det gick nästan bra, tills jag skulle vicka på vristen sådär som man gör ni vet. Det small till i vänsta vaden, och det kändes som om min vadmuskel lossnade från sitt nedre fäste. Alltså fy fan vad ont det gjorde. I det skedet svartnade det för ögonen och jag kunde bara koncentrera mej på att syresätta mej själv tillräckligt för att inte behöva ambulans på riktigt.

Nu är långbenen på åtminstone. Överväger att inte ta av dem mer i år. Alternativt ta av dem och inte använda dem mer i år. Och sitta på en stol i ett hörn och gunga frenetiskt. Med apatiskt blick. Och lite dregel i mungipan.

Ät precis vad du vill, och gå ner i vikt. Åtminstone om du är havande på slutrakan. Min rådgivningstant har gnällt på mig så himla mycket om vikt, och visst, det är lite i maffigare kanten det antal KG jag lagt på mig hittills. Men, efter förra veckans läkarbesök, då läkaren sa åt mej att "nåjaa, det är ju du själv som avgör hur stort projekt du vill ha efteråt" så tänkte jag att exakt, so long suckers, jag har några veckor kvar och tänker inte gå omkring och tänka på hur många kg en godis lämnar på min kropp. Så, en vecka nu har jag ätit precis vad jag vill. Och jag har velat äta godis, julstjärnor, godis, glass, kaka, godis, pizza, glass, Arnold´s föda och lite äppel och klementin. Och nötter. Och se på fan då går man ner i vikt, istället för att öka de där 700-900 jävla grammen i veckan.

Så. Duktiga jag! Till och med tanten blev ordlös. Hon hade inget att klaga på angående vikten denna gång. Men hon passade på att klaga på mängden fostervatten som hon antar är på mersidan, och att hon därför inte kan känna hur klimpen ligger. Ingen annan har dock sagt något liknande om mängden badvatten som klimpen har, så jag vet inte.


Åh, så vill jag passa på och meddela att min kära smaragd, Honda Accord, återigen rullar på Vasas gator. Lagligt, och i fullt funktionsskick! Älsklingen! Den startade t.o.m idag halv 7 åt Jones, i minus hundra grader typ. Utan motorvärmare. Iiih jag blir alltid nykär i den och glömmer alla problem den haft när den är så snäll.

Till jul alltså. Och först idag fick jag sista julklapparna skaffade. Ännu fattas bara blommor åt diverse mommon och fammon. Och herregud innan man ska hitta yllesockor i denna stad denhär tiden på året! Det var tur jag hade en bra dag, annars hade jag fått itkupotkuraivarit mitt i stan.

Idag förde jag också Melvins julklapp till honom, eftersom julbocken är så himla råddig att han trodde att Melvin bor hos oss. Julbocken frågade mej tidigare också vad syrrans man önskar sig i år. Kanske han är lite på sniskan hela tiden, hela gubben.
Samtidigt fick Targa och Quentin bekanta sig med varandra. Quentin var tydligen så pass gammal och mogen enligt Targa att hon såg sin uppgift i att ge lite kamratuppfostran istället för den moderliga omsorgen som Pumba en gång i tiderna råkade ut för. Nå, liknande träffar borde man orka sej för oftare. Likaså borde Targa och Rocky träffas oftare. Inte för att det är fråga om lata hundägare i nån ända, vi råkar bara vara lite...saamattomia.


Var en sväng till skolan idag också, jag skulle få se på nya läseordningar. Dom var inte klara, och räck upp en hand den som är förvånad! Denna vecka torde dom ändå komma på nätet, men då återstår det ju att se hur jävla mycket ändringar det ska ske ännu innan kurserna börjar, under kursernas gång, och innan sommaren kommer. Överlag såg det ändå helt överkomligt ut. Det ska nog gå det där, egentligen är det bara en tung kurs vi har, och den har vi fått försmak av redan på hösten. Har inte hört att barn blivit miljöskadade i den där skolan tidigare, men det är lite frågan om när det gäller vår klass.


Nu ska jag droppar örondroppar åt Targa (suplaais) och sedan ska jag skölja tassarna med Betadine och smörja in dom med Basibact och tjärsalva. Ja, hon behöver domdär jävla tossorna!

Jag förde en stor låda choklad till "jobbet" idag. För det är dom värda där. Boendena fick också lite. Och resten ska personalen vrida i sej så att dom orkar vara duktiga och snälla fram till jul så att julbocken hittar hem till dem också!

Det var så himla kul att vara där på besök, och jag blev till och med bjuden på lunch. Så satt vi och funderade på hur man egentligen blir tant, och huruvida man kan få i sej för mycket choklad eller icke. Och att det är bra att ha en egen liten godisgömma i sin rollator. Och att man egentligen bara blir arg av en chokladbit. Och att man blir en bättre kvinna om man får lite choklad nu som då.

Osökt så började jag tänka på sommaren...Jobba hela sommaren på halvtid eller en månad 75%? På sommaren tänkte jag liksom ta igen lite mammaledigt, eftersom jag bara kan vara halvt mammaledig nu under vårterminen. Svåra frågor. Blir att fundera vidare på detta senare.

Hujeda mej vet ni. En vecka till jul, och jag har inte handlat alla julklappar. Detta har aldrig hänt förr. När vi var små..eller okej yngre, promenerade jag och Haidi hou till Siwa och handlade alla julklappar. Det var diskborstar och ljus och diverse. Hur smidigt som helst. Varför känns det som om Siwa-presenter inte räcker längre..?

Jag har verkligen ansträngt mej  för att försöka vara på lite bättre humör, eller helst lite neutralare humör åtminstone. När åskmolnet tagit över har jag ansträngt mej och försökt vara som folk ändå.

Men jag gav upp nu. Kort sagt, KELA kräver att jag ska betala tillbaka 201,60, senast 10 februari 2011. Fuck off säger jag. Då är detta en sak som jag ringt och diskuterat dit mer än en gång, och det sades att ja, du har rätt till studiestödets bostadstillägg tills barnet är fött. Nu meddelade dom att jag inte har haft rätt till fanskapet. Har jag missat något, eller har jag fött barn redan?

Ja gudars, vilket jävla brev jag ska skriva imorgon och posta till KELA. Vilken tur att jag skrivit upp datum och namn på vem jag pratat med.

Ja, nog är det trevligt att som finsk medborgare bo i Finland och få stöd av staten.


Nej jag är inte bitter.

Eftersom Hondan är olaglig och därför inte i körning (eftersom vi kämpar för att uppföra oss vuxet och lagligt) bestämmer vi varje kväll huruvida jag för Jones till jobbet med vår lagliga Opel eller om jag vill vara utan bil all day long och låta Jones fara iväg själv. Om jag för honom far han till kl. 7, och om han far själv börjar han kl. 6.

När jag inatt vaknade 4:e gången klockan 5 för att återigen trampa på hunden, slå tån i dörren, krocka in i tvättmaskin och frysa ihjäl inne på vår kära WC tänkte jag vara smart. Trampade på hunden igen och snubblade i sängen och frågade Jones om han vill fara tidigare till jobbet. Jep, 05:38 befann han sej på arbetet. Sen körde jag hem och försökte somna om. Men det lyckades såklart inte.
Ibland har jag helt enkelt mina goda kärleksfulla stunder. Oftast har jag någon baktanke färdigt planerad i dylika situationer, nu gjorde jag det mer för säkerhets skull. Kan vara bra att ha något att gå tillbaka till om det behövs. Ni vet, "Nå he e väl he minsta du kan gör då ja satan kör dej halv 6 på moron på don!" Vid det tillfälle jag måste påminna honom om min godhet har jag oftast redan tappat nerven. Han borde ju komma ihåg sånt...när jag är snäll alltså. Visst?

Sedan tog jag min hund som sålt smöret och tappat pengarna och gick till mommo, snattade hennes bil och körde iväg till stan för att få håret klippt av Lill-Leiron, än en gång. Så nu är jag så fin i håret igen att nu kan julbocken komma! Ingen ny frisyr eller så. Perus Emma-frisyr. Så behändigt så.

Sen behövde mommo privatchaufför för att uträtta diverse ärenden i stan. Bland annat skulle hon ha typ fyrahundratrettitolv kilo lutfisk från HalpaHalli. Och så skulle hennes bil tankas.

Efteråt kom Haidi-hou på besök och vi bakade julstjärnor och drack te. Och skvallrade. Nu får jag panik för att jag inte postat julkorten ännu, ser jag. Nå. Innan midnatt skulle de väl vara inne. Så ännu hinner jag. Kommer ju bara att se röven av Jones(bokstavligen, när han byter kläder) innan han far iväg och svetsar Hondan, i hopp om att pärlan min blir laglig ännu i år. Oj om Hondan vore en fond. Bara för att få den genom besiktningen har vi nu satt 70 € på ny plåt, och lite till till ny akku och akkukengät. Plus att Jones köpte en svets och svetshjälm. Varför vi inte gör oss av med bilfan? Just precis därför att vi lagt så satans mycket pengar i den. Så vi fortsätter med det, istället för att köpa en ny skrotbil och lägga en massa remontpengar i den också. Opelns elektronikfel berodde tack och lov på det att den så ihärdigt kämpade och försökte få liv i Hondan i typ en halvtimme. Så den mår bra. Peppar, peppar, ta i trä, spotta över axeln och allt annat man ska göra.

Alltid på jättebra humör, tappar aldrig humöret, får inga utbrott. Och om jag skulle råka vara på sämre humör låter jag det absolut inte gå ut över andra. Speciellt inte Jones.

Igår sket ju sej allt, men det var lättare att hantera för det sket sej för Jones också. Så kanske det var den samtida skadeglädjen som neutraliserade lidandet och gav lite kraft.

Idag var jag på så bra humör att jag lät Targa göra sina behov på fotbollsplanen här nära oss. Jag försökte till och med få henne att pricka nära skidspåret som någon hurtig jävlel dragit opp där. Hon träffade inte, men jag fann tröst i att snön smälter på våren och då kommer det fram och fastnar hoppeligen i nåns svindyra men ack så fula futisskor. Moahahaha.

Sen blev jag sur när rådgivningsläkaren började ge heta tips om hur jag kunde ha undvikit att mina ärr blir så fula och överväxta. JAHA, det passar sej att dela med sej av sådan information nu, 1½ år  senare?!?! Hjälper ju säkert. Dock hade inte denna läkare någonting med min operation att göra.

Sedan skulle hon mäta hjärtljuden på klimpen. Hon meddelade att hon kommer att peta på magen för att kolla om den reagerar genom att pulsen höjs, vilket skulle vara ett tecken på att klimpen är normal och blir lite irriterad över att någon stör den.
- Jodå, den reagerar fint med att höj..nähä ojdå..den blev tydligen riktigt jättearg på mej, hehhe.
Undrar om humöret håller i sej utanför magen också. Jag har ju full förståelse för dylika humörsvängningar. Jag har ju en viss känning för vems temperament klimpen får.. Men stackars Jones. Han har ju svårt med att förstå varifrån jag får min energi till att kunna explodera för minsta lilla om jag känner för det. Själv måste han anstränga sej för att låta riktigt arg när hans svär i sådana situationer där jag redan skulle ha övervägt att ta livet av någon.

Nåja. Skållade tungan idag igen, men nu på gårdagens brända gröt. Så jag känner att det inte är någon vits att börja baka semlor och bulla idag. Så jag går och tar en liten [pauwör näp].

För typ några veckor sedan fick vi en Amaryllis av Jones' mor. Det var bara två stenhårda knoppar liksom. Vi(ja t.o.m Jones!) gick i spänningens tid i väntan på att den skulle slå ut. Och ja, den dagen är kommen. Vips, så hade vi missat den stunden då man hör hur bladen sträcker på sej ut ur sin lilla knöl. Sen dess har jag funderat på en sak varje dag. Tänker på det alltid nu som då året om, har växter växtvärk? Vi människor har det, djur har det...Borde jag lösa upp lite Panadol i vattnet vid nästa vattning...?


Titta, man ser ju hur ont det gör..Visst?


Och varför blir mina kakor alltid såhär?

Och varför har jag och Jones idag en dag då allting skiter sig? Sedan klockan 4 idag, så har precis allt gått åt helvete, och det som inte gått och helvete har åtminstone jävlats. Då pratar vi om allt från båda bilarnas motorer till grötkok. Och nyinköpta grejer som saknar hälften av alla tillhörande delar. Och att skålla tungan då man dricker te. Nej, ibland är det inte lönt att ens försöka. Man blir bara mer förbannad när allt skiter sig.

Targa och hennes mommo.


Nytvättad och lite smådeppad Targa.


Vinterland 2.12 :)


Jag och Targa


Kyroälvs sista fors...


Targa, och lite Simba...


Nya bilen, och mammas syns lite i bakgrunden.. :)

Man har så himla mycket att göra när man inte har något göra så man hinner inte ens svamla ihop ett inlägg.

Vi har köpt bil. Eller, Joni köpte bil, tvingade ut mej i extrem kyla och meddelade att vi har en ny bil. Trodde först att han tyckte han drog ett häftigt skämt, så jag hann till och mej skälla ut honom först. Det blev en Astra från 2000. 1,8 liters maskin, så det händer åtminstone lite när man trycker på gasen. Dessutom har vi AC. Och såndär antislir-grejs. Och, gott folk, den är nästan lite tuning. Den är sänkt. Haha. Kära olagliga Honda blev så bitter, upprörd och sårad över nya kapet, så nästa gång Joni bad smaragden att starta så hade akkun sagt upp sej. Slutligen. Så, nu står stackaren i väntan på en ny pace maker.

Ni ska få en bild på den. Sålänge kan ni fantisera om min mammas bil, dom ser nämligen typ exakt likadana ut.


Vi var på vår första perhevalmennus i tisdags. Lite sent, för rådgivningen hade glömt att anmäla oss till kursen eftersom jag böt rådgivning i början, och har nu min 3:e barnmorska på G, och alla trodde att någon hade gjort det. Nåja. Tur man inte lider urininkontinens. Efter att föreläsaren presenterat sej i 10 minuter, fick vi i tur och ordning nicka mot samlingen blivande föräldrar och säga " hei hei, Emma ja Joni, raskausviikko 33". Alla andra var kring vecka 20-25, förutom en stor en som svulstade i vecka 39, utan några som helst planer på att föda.

Nå, föreläsaren föreläste om sex och sånt, vikten av att göra sej fin inför sin partner, hur man sku lyssna till en konversation utan ord o.s.v. Mina nagelband  fick sej en omgång. Det är inte meningen att jag ska sitta på dylika tillställningar. Jag klarar det helt enkelt inte. I slutet fick vi en massa frågor som vi skulle diskutera med varandra. Hur man märker att det andra uppsakttar en, vad man har för förväntningar och sådan grejer. Jag och Jones började diskutera  åt vilket håll man faller. Orsaken till det var att vi köpte en fallande stjärna att hänga i fönstret. Enligt min åsikt faller man neråt, fast man är stjärna. Jones, som så snällt hängde upp julpyntet, är av den åsikten att stjärnan åtminstone faller uppåt. Det kan ju vara bra att reda upp sånthär innan man får barn, så man vet hur man kommer att svara på frågan om hur man faller. Typ.

Vi skulle också fundera på var och när vi tycker det är bäst att diskutera. Vi blev såklart ombedda av dela med oss av vår åsikt. Jones svarade manligt att det inte är någon skillnad när och var. Föreläsaren tyckte det var så himla fint att han kunde vara öppen var som helst. Jag svarde att bilen är bäst, när båda är mätta och belåtna, för då slipper man inte ifrån. Salens kvinnfolk skrattade hjärtligt medhållande, medan de blivande papporna flinade lite nervöst. Föreläsaren tyckte jag tänkte kvinnligt.

Psykologiskt som detta tillfälle var så diskuterade vi självklart också huruvida vår egen barndom påverkar parförhållandet och relationen till barnet.

Jag kom att tänka på min barndom även när jag läste senaste Pirkka, och den fantastiska Niksi Pirkka- sidan. Visste ni att man kan göra orginella halssmycken av att knyta ett fint snöre i en pepparkaka och hänga den runt halsen? Sedan kan man knyta fina snören i pepparkaksformerna och hänga dem i julgranen (detta ska jag fan komma ihåg nästa gång jag ska ha silver i granen!). Man fick också en massa andra heta tips, såklart. Jag kom alltså att tänka på när jag var liten. Vi gjorde nog degen, ofta, men jag har få minnen av att jag bakat pepparkakor hemma? För vi åt upp degen. Degen gjordes i en röd kastrull med svart retromönster. Sedan ställde mor kastrullen i kylskåpets nedre våning för att stelna. Sedan gick man och åt lite av den hela tiden. Det finns dock en bild på min syster, jag kanske inte ens fanns då. Hon står vid köksbordet med en fint utkavlad deg på bordet, en rå blivande pepparkaka i handen, My little pony-collegetröja och ett ihannelapsiflin på läpparna. Det finns också en bild på oss båda när vi bakar pepparkakor, men då varjag så pass liten att mina pepparkakor nog inte visades för allmänheten. Men. Kanske det är därför jag har en massa fina pepparkaksformer som är oanvända, för att pepparkaksdegen aldrig kavlas ut innan det finns så lite kvar att de inte är någon vits att baka så lite. Vem vet.