the Ems

För att när jag länge och väl funderat över huruvida det är dags att ta fram dom eller inte, bestämmer mej för att ta fram dom, så påminns jag om varför jag dragit ut på det hela så länge.

Idag konstaterade jag att ja, nu är det dags att hoppa i några sexiga långkalsonger. Och vad får jag som tack? Första benet, det högra, attackeras av en aggressiv muskelkramp i vaden. Det gjorde helt fruktansvärt sjukt, sjukare än dom kramper jag vaknar av på nätterna. Av någon anledning, under grav påverkan av smärta säkert, sätter jag mej på golvet och ålar omkring. Targa satt i dörröppningen och försökte säkert dra sej till minnes om hur jag lärt henne att ringa ambulans och flåsa i telefon så att någon fattar att jag behöver hjälp.
Nå, krampen gick om. Kallsvettiga jag skulle då försöka slutföra projektet. Det gick nästan bra, tills jag skulle vicka på vristen sådär som man gör ni vet. Det small till i vänsta vaden, och det kändes som om min vadmuskel lossnade från sitt nedre fäste. Alltså fy fan vad ont det gjorde. I det skedet svartnade det för ögonen och jag kunde bara koncentrera mej på att syresätta mej själv tillräckligt för att inte behöva ambulans på riktigt.

Nu är långbenen på åtminstone. Överväger att inte ta av dem mer i år. Alternativt ta av dem och inte använda dem mer i år. Och sitta på en stol i ett hörn och gunga frenetiskt. Med apatiskt blick. Och lite dregel i mungipan.