Jag är som en ängel..
Alltid på jättebra humör, tappar aldrig humöret, får inga utbrott. Och om jag skulle råka vara på sämre humör låter jag det absolut inte gå ut över andra. Speciellt inte Jones.
Igår sket ju sej allt, men det var lättare att hantera för det sket sej för Jones också. Så kanske det var den samtida skadeglädjen som neutraliserade lidandet och gav lite kraft.
Idag var jag på så bra humör att jag lät Targa göra sina behov på fotbollsplanen här nära oss. Jag försökte till och med få henne att pricka nära skidspåret som någon hurtig jävlel dragit opp där. Hon träffade inte, men jag fann tröst i att snön smälter på våren och då kommer det fram och fastnar hoppeligen i nåns svindyra men ack så fula futisskor. Moahahaha.
Sen blev jag sur när rådgivningsläkaren började ge heta tips om hur jag kunde ha undvikit att mina ärr blir så fula och överväxta. JAHA, det passar sej att dela med sej av sådan information nu, 1½ år senare?!?! Hjälper ju säkert. Dock hade inte denna läkare någonting med min operation att göra.
Sedan skulle hon mäta hjärtljuden på klimpen. Hon meddelade att hon kommer att peta på magen för att kolla om den reagerar genom att pulsen höjs, vilket skulle vara ett tecken på att klimpen är normal och blir lite irriterad över att någon stör den.
- Jodå, den reagerar fint med att höj..nähä ojdå..den blev tydligen riktigt jättearg på mej, hehhe.
Undrar om humöret håller i sej utanför magen också. Jag har ju full förståelse för dylika humörsvängningar. Jag har ju en viss känning för vems temperament klimpen får.. Men stackars Jones. Han har ju svårt med att förstå varifrån jag får min energi till att kunna explodera för minsta lilla om jag känner för det. Själv måste han anstränga sej för att låta riktigt arg när hans svär i sådana situationer där jag redan skulle ha övervägt att ta livet av någon.
Nåja. Skållade tungan idag igen, men nu på gårdagens brända gröt. Så jag känner att det inte är någon vits att börja baka semlor och bulla idag. Så jag går och tar en liten [pauwör näp].
Igår sket ju sej allt, men det var lättare att hantera för det sket sej för Jones också. Så kanske det var den samtida skadeglädjen som neutraliserade lidandet och gav lite kraft.
Idag var jag på så bra humör att jag lät Targa göra sina behov på fotbollsplanen här nära oss. Jag försökte till och med få henne att pricka nära skidspåret som någon hurtig jävlel dragit opp där. Hon träffade inte, men jag fann tröst i att snön smälter på våren och då kommer det fram och fastnar hoppeligen i nåns svindyra men ack så fula futisskor. Moahahaha.
Sen blev jag sur när rådgivningsläkaren började ge heta tips om hur jag kunde ha undvikit att mina ärr blir så fula och överväxta. JAHA, det passar sej att dela med sej av sådan information nu, 1½ år senare?!?! Hjälper ju säkert. Dock hade inte denna läkare någonting med min operation att göra.
Sedan skulle hon mäta hjärtljuden på klimpen. Hon meddelade att hon kommer att peta på magen för att kolla om den reagerar genom att pulsen höjs, vilket skulle vara ett tecken på att klimpen är normal och blir lite irriterad över att någon stör den.
- Jodå, den reagerar fint med att höj..nähä ojdå..den blev tydligen riktigt jättearg på mej, hehhe.
Undrar om humöret håller i sej utanför magen också. Jag har ju full förståelse för dylika humörsvängningar. Jag har ju en viss känning för vems temperament klimpen får.. Men stackars Jones. Han har ju svårt med att förstå varifrån jag får min energi till att kunna explodera för minsta lilla om jag känner för det. Själv måste han anstränga sej för att låta riktigt arg när hans svär i sådana situationer där jag redan skulle ha övervägt att ta livet av någon.
Nåja. Skållade tungan idag igen, men nu på gårdagens brända gröt. Så jag känner att det inte är någon vits att börja baka semlor och bulla idag. Så jag går och tar en liten [pauwör näp].
Kommentarer
Trackback
