the Ems

Åter idag blev mina ärr mobbade. "Oj..no e di...kraftiga. Di lyser rikti..sir ut som att di sku sprick". Ja tack har noterat det varje gång jag råkar gå förbi en spegel med bar mage. Alltså redan innan min svulstighet. Dom är faktiskt ganska mörka ännu, men måste vårdpersonal gå omkring och oja sej om hur hemskt det ser ut?

Några timmar innan min blindtarm blev bortopererad kom en läkare och förklarade hur det skulle gå till. Den läkaren var så fiffig att hon sa att ärren kommer att lämna under bikinin. Japp, om man har en megamaxibikini som kommer upp under revbenen. Nu använder jag inte dylika, men å andra sidan är  jag ingen sådan typ vars liv är förstört av lite ärr på magen så jag har liksom fortsatt som förr och använt low cut bikinin i hopp om att förstora min mindre massiva bak.

Ändå skulle jag gärna ha varit medveten om möjligheterna till sår- och ärrvård som skulle ha kunnat bidra till mindre skrikande ärr. I mitten av mitt havandeskap drömde jag att mina ärr sprack, och att typ klimpen tänkte födas genom ena så jag var tvungen att trycka tillbaka den. För en vecka sedan upptäckte jag att mitt ena ärr faktiskt är på bristningsgränsen. Notera nu flitigt intresseklubben.

Hur som haver. Tänkte sätta in en ärrbild åt er, men för saftighetens skull så tänker jag hålla mej tills efter leveransen så jag vet om jag också får en kejsarsnitt på min vältrimmade mage. Då ska ni få riktigt saftiga så här läker tröga sår- bilder smyckade med lite bristningar och överväxta gamla ärr. Om jag inte blir snittad ska jag ta lite horrorbilder på åtminstone det bristande ärret. Det blir väl bra?