Ojsan hoppsan...
Man har så himla mycket att göra när man inte har något göra så man hinner inte ens svamla ihop ett inlägg.
Vi har köpt bil. Eller, Joni köpte bil, tvingade ut mej i extrem kyla och meddelade att vi har en ny bil. Trodde först att han tyckte han drog ett häftigt skämt, så jag hann till och mej skälla ut honom först. Det blev en Astra från 2000. 1,8 liters maskin, så det händer åtminstone lite när man trycker på gasen. Dessutom har vi AC. Och såndär antislir-grejs. Och, gott folk, den är nästan lite tuning. Den är sänkt. Haha. Kära olagliga Honda blev så bitter, upprörd och sårad över nya kapet, så nästa gång Joni bad smaragden att starta så hade akkun sagt upp sej. Slutligen. Så, nu står stackaren i väntan på en ny pace maker.
Ni ska få en bild på den. Sålänge kan ni fantisera om min mammas bil, dom ser nämligen typ exakt likadana ut.
Vi var på vår första perhevalmennus i tisdags. Lite sent, för rådgivningen hade glömt att anmäla oss till kursen eftersom jag böt rådgivning i början, och har nu min 3:e barnmorska på G, och alla trodde att någon hade gjort det. Nåja. Tur man inte lider urininkontinens. Efter att föreläsaren presenterat sej i 10 minuter, fick vi i tur och ordning nicka mot samlingen blivande föräldrar och säga " hei hei, Emma ja Joni, raskausviikko 33". Alla andra var kring vecka 20-25, förutom en stor en som svulstade i vecka 39, utan några som helst planer på att föda.
Nå, föreläsaren föreläste om sex och sånt, vikten av att göra sej fin inför sin partner, hur man sku lyssna till en konversation utan ord o.s.v. Mina nagelband fick sej en omgång. Det är inte meningen att jag ska sitta på dylika tillställningar. Jag klarar det helt enkelt inte. I slutet fick vi en massa frågor som vi skulle diskutera med varandra. Hur man märker att det andra uppsakttar en, vad man har för förväntningar och sådan grejer. Jag och Jones började diskutera åt vilket håll man faller. Orsaken till det var att vi köpte en fallande stjärna att hänga i fönstret. Enligt min åsikt faller man neråt, fast man är stjärna. Jones, som så snällt hängde upp julpyntet, är av den åsikten att stjärnan åtminstone faller uppåt. Det kan ju vara bra att reda upp sånthär innan man får barn, så man vet hur man kommer att svara på frågan om hur man faller. Typ.
Vi skulle också fundera på var och när vi tycker det är bäst att diskutera. Vi blev såklart ombedda av dela med oss av vår åsikt. Jones svarade manligt att det inte är någon skillnad när och var. Föreläsaren tyckte det var så himla fint att han kunde vara öppen var som helst. Jag svarde att bilen är bäst, när båda är mätta och belåtna, för då slipper man inte ifrån. Salens kvinnfolk skrattade hjärtligt medhållande, medan de blivande papporna flinade lite nervöst. Föreläsaren tyckte jag tänkte kvinnligt.
Psykologiskt som detta tillfälle var så diskuterade vi självklart också huruvida vår egen barndom påverkar parförhållandet och relationen till barnet.
Jag kom att tänka på min barndom även när jag läste senaste Pirkka, och den fantastiska Niksi Pirkka- sidan. Visste ni att man kan göra orginella halssmycken av att knyta ett fint snöre i en pepparkaka och hänga den runt halsen? Sedan kan man knyta fina snören i pepparkaksformerna och hänga dem i julgranen (detta ska jag fan komma ihåg nästa gång jag ska ha silver i granen!). Man fick också en massa andra heta tips, såklart. Jag kom alltså att tänka på när jag var liten. Vi gjorde nog degen, ofta, men jag har få minnen av att jag bakat pepparkakor hemma? För vi åt upp degen. Degen gjordes i en röd kastrull med svart retromönster. Sedan ställde mor kastrullen i kylskåpets nedre våning för att stelna. Sedan gick man och åt lite av den hela tiden. Det finns dock en bild på min syster, jag kanske inte ens fanns då. Hon står vid köksbordet med en fint utkavlad deg på bordet, en rå blivande pepparkaka i handen, My little pony-collegetröja och ett ihannelapsiflin på läpparna. Det finns också en bild på oss båda när vi bakar pepparkakor, men då varjag så pass liten att mina pepparkakor nog inte visades för allmänheten. Men. Kanske det är därför jag har en massa fina pepparkaksformer som är oanvända, för att pepparkaksdegen aldrig kavlas ut innan det finns så lite kvar att de inte är någon vits att baka så lite. Vem vet.
Vi har köpt bil. Eller, Joni köpte bil, tvingade ut mej i extrem kyla och meddelade att vi har en ny bil. Trodde först att han tyckte han drog ett häftigt skämt, så jag hann till och mej skälla ut honom först. Det blev en Astra från 2000. 1,8 liters maskin, så det händer åtminstone lite när man trycker på gasen. Dessutom har vi AC. Och såndär antislir-grejs. Och, gott folk, den är nästan lite tuning. Den är sänkt. Haha. Kära olagliga Honda blev så bitter, upprörd och sårad över nya kapet, så nästa gång Joni bad smaragden att starta så hade akkun sagt upp sej. Slutligen. Så, nu står stackaren i väntan på en ny pace maker.
Ni ska få en bild på den. Sålänge kan ni fantisera om min mammas bil, dom ser nämligen typ exakt likadana ut.
Vi var på vår första perhevalmennus i tisdags. Lite sent, för rådgivningen hade glömt att anmäla oss till kursen eftersom jag böt rådgivning i början, och har nu min 3:e barnmorska på G, och alla trodde att någon hade gjort det. Nåja. Tur man inte lider urininkontinens. Efter att föreläsaren presenterat sej i 10 minuter, fick vi i tur och ordning nicka mot samlingen blivande föräldrar och säga " hei hei, Emma ja Joni, raskausviikko 33". Alla andra var kring vecka 20-25, förutom en stor en som svulstade i vecka 39, utan några som helst planer på att föda.
Nå, föreläsaren föreläste om sex och sånt, vikten av att göra sej fin inför sin partner, hur man sku lyssna till en konversation utan ord o.s.v. Mina nagelband fick sej en omgång. Det är inte meningen att jag ska sitta på dylika tillställningar. Jag klarar det helt enkelt inte. I slutet fick vi en massa frågor som vi skulle diskutera med varandra. Hur man märker att det andra uppsakttar en, vad man har för förväntningar och sådan grejer. Jag och Jones började diskutera åt vilket håll man faller. Orsaken till det var att vi köpte en fallande stjärna att hänga i fönstret. Enligt min åsikt faller man neråt, fast man är stjärna. Jones, som så snällt hängde upp julpyntet, är av den åsikten att stjärnan åtminstone faller uppåt. Det kan ju vara bra att reda upp sånthär innan man får barn, så man vet hur man kommer att svara på frågan om hur man faller. Typ.
Vi skulle också fundera på var och när vi tycker det är bäst att diskutera. Vi blev såklart ombedda av dela med oss av vår åsikt. Jones svarade manligt att det inte är någon skillnad när och var. Föreläsaren tyckte det var så himla fint att han kunde vara öppen var som helst. Jag svarde att bilen är bäst, när båda är mätta och belåtna, för då slipper man inte ifrån. Salens kvinnfolk skrattade hjärtligt medhållande, medan de blivande papporna flinade lite nervöst. Föreläsaren tyckte jag tänkte kvinnligt.
Psykologiskt som detta tillfälle var så diskuterade vi självklart också huruvida vår egen barndom påverkar parförhållandet och relationen till barnet.
Jag kom att tänka på min barndom även när jag läste senaste Pirkka, och den fantastiska Niksi Pirkka- sidan. Visste ni att man kan göra orginella halssmycken av att knyta ett fint snöre i en pepparkaka och hänga den runt halsen? Sedan kan man knyta fina snören i pepparkaksformerna och hänga dem i julgranen (detta ska jag fan komma ihåg nästa gång jag ska ha silver i granen!). Man fick också en massa andra heta tips, såklart. Jag kom alltså att tänka på när jag var liten. Vi gjorde nog degen, ofta, men jag har få minnen av att jag bakat pepparkakor hemma? För vi åt upp degen. Degen gjordes i en röd kastrull med svart retromönster. Sedan ställde mor kastrullen i kylskåpets nedre våning för att stelna. Sedan gick man och åt lite av den hela tiden. Det finns dock en bild på min syster, jag kanske inte ens fanns då. Hon står vid köksbordet med en fint utkavlad deg på bordet, en rå blivande pepparkaka i handen, My little pony-collegetröja och ett ihannelapsiflin på läpparna. Det finns också en bild på oss båda när vi bakar pepparkakor, men då varjag så pass liten att mina pepparkakor nog inte visades för allmänheten. Men. Kanske det är därför jag har en massa fina pepparkaksformer som är oanvända, för att pepparkaksdegen aldrig kavlas ut innan det finns så lite kvar att de inte är någon vits att baka så lite. Vem vet.
Kommentarer
Postat av: Petra
Alltså shit, nästan som telepati eller nåt!!! Jag funderade precis för någon dag sen ifall den där retrokastrullen lever eller ej. Mina minnen är nog likadana som dina: degen äts upp, alla gånger. Och idag på jobbet bakade vi pepparkakor och vad gjorde jag, funderade hur jag skall kunna äta upp så myclket deg som möjligt utan att någon skall se. slutsatsen är ju nog den att man skall inte baka pepparkakor utan äta degen. Så är man lärd! ;)
Trackback
