the Ems

Min vän Pessi har hittat bilder från dessa tider. Alla som känner sej träffade från BGS-tider (GE MEJ ETT B, BEEE GE MEJ ETT G, GEEE GE MEJ ETT S ESS VA BLIR DE? BEEGEEESS JA HÖÖÖR INT BEEGEEESS) med Marttamöten och dylikt, gå och kolla och känn er träffade.

Man blir gråtfärdig. Hur smal har jag varit egentligen? Och vad sysslade vi med egentligen?! Och varför har jag typ inga bilder från dessa tider? Och hur kan man ha förträngt så mycket? Hujedamej, såna barn vi var.

Så, nu är man gammal och lite skrynklig, bristningar på magen, brösten, ryggslutet och låren, har 10 kg restskatt från en jäsningsperiod på 42 veckor, svarta skuggor under ögonen och utväxt i hårbotten och slitna toppar. Men det är ju trevligt att se att man en gång var fager, nu är jag lite mjuk och mysig och moderlig. ;)

Vi fick en hotellnatt för två på Vaakuna genom ett lotteri. Först tänkte jag att det ska bli urkul, men sedan tappade jag lusten första gången när jag hörde att den ska användas inom denna månad, och att den gäller endast under tiden fre-sö. Och jag har skola 2 lördagar denna ljuva månad, så vi skulle bara liksom ha ett alternativ när vi kan använda fanskapet.

Nåååh, sedan började jag fundera på att Klimpen då måste göra sin första övernattning. Så tappade jag lusten ännu mer. Inte bara för att det kanske kommer att svidai mitt modershjärta att sova en natt utan honom, utan för att vi försöker få fast en liten rutin här, och jag kommer att ha en brinnande törst efter männsikoblod om nån går och rubbar den, så att när vi kommer hem igen så är det ett enda rambambola.

Såå...är det liksom värt det, när man redan nu svär över den natten..? Skulle ha varit kulare om man fått använda den senare.


Vi smörar för far, för han jobbar ju hem brödet.

Eller ersättningen. Klimpen äter inte bröd ännu, underlig unge. Klimpen ska äta ersättning tills han är 15.

Jones har ett ca 3 cm långt ärr på (bl.a) kinden som han har orsakat själv under sina första levnadsveckor.

Nu gick Klimpen och rev sej själv riktigt hårt, på exakt samma ställe, men han åstadkom bara ett halv centimeters sår. Om det blir ett ärr av det, så är jag Kekkonens häst. Och så hoppas jag innerligt att det inte blir en trend av det, för jag vill inte att Klimpen ska ha hål i huvudet, hål på lungan, järnrör nästan genom benet, fingret i kläm under betong, borrmaskiner under nagelbandet och andra saker som lämnar bestående märken.

Klimpen fick solbrillor idag. Ni ska få bildbevis genast då vår dator samarbetar. Eller vårt nät.

Japp, nu är Targa så fräsch och luktar så himla gott. Jag skulle nästan ha lust att ligga och sniffa henne i käften hela tiden. Nästan. Hon fick alltså tandstenen borttagen, och som tur var hade inte tandköttet hunnit ta stryk, dock hade hon missfärgade bakre tänder, det var något med ytan typ. Dricker hon månne kaffe i smyg? Sedan klippte dom klorna så korta dom bara fick dem. Har varit lite lat på den fronten så dom var så långa så jag inte längre visste hur mycket jag vågar klippa. Sedan tömde dom hennes kära analkörtlar. Sedan sa veterinären att det nu bara tyvärr är så att hon är en sådan hund som har lite glappa kanaler och därför luktar hon analkörtelvätska nu som då, speciellt när hon slappnar av o.s.v. Anteckna nu intresseklubben.

Effektiv nersövning alltså. Det hela var över på typ 20 minuter, sedan blev hon uppväckt. Och betedde sej som en fyllhund. Benen bar inte riktigt, så hon blev buren till bilen. Hemma hade hon nyktrat till så pass att hon kunde hoppa ur bilen utan att landa på trynet. Sen snubblade hon i trapporna, kom in och slängde sej på sin matta. Sedan gick hon några rundor längs väggarna. Sedan började hon pipa, så vi gick ut. Men då gnydde hon ännu mer och vägrade urinera. Men nu är nog värsta fyllan över, för hon tänkte kräva godis ur min ficka. Men hon ska vara ogödd tills imorgon. Och så ska vi ta itu med +4 kg projektet igen eftersom hon bara vägde 31 kg.

Hon bjuder på sej själv lite...


Fyllhunden.


Nya tassar. Eller klorna alltså.


Beskåda tänderna.

Nu inser jag att vi faktiskt har en mindre fager matta i hallen.

Hemtent next. Måste skaffa godis först. Nemas godis, nemas hemtentos.

Vi gjorde leravtrycken just. När jag tog bildbeviset blev jag plötsligt lite osäker. Kommer Klimpen någonsin att få ett riktigt namn? Det har gått så långt att Jones tycker vi ska döpa honom till Abe om inte Apa tillåts. Eller så förblir han klimpen 4 eva fast han får ett skapligt namn, typ Jorma- Jooseppi. Fint va.




Jag sa att jag ville ha ett sånt här kit, men Jones förbjöd mej. Så råkade tant Emma och tant Linda-Mawie komma med det här kitet som gåva till Klimpen. Och jag blev lycklig som en gris, och Jones kämpade för att dölja att han också tyckte att det var urkul. Men han gav sedan upp och erkände att han tyckte det var kul. Och så blev jag bitter över att vi inte gjorde en gipsmage av klimpenmagen. Men, när jag tänker efter, var skulle vi ha den, och hur länge skulle man orka slimpa den från ett ställe till ett annat när den är i vägen? Så, Klimpens fot och hand får duga. Vi gör en till vid typ 6 mån kanske? Ända tills han fyller 25.

Det var alltså 1 månadsrådgivning idag, och Klimpen är nu snart en riktigt man enligt tanten, för han väger  4789 gram, är 56,7 cm lång och huvudet är nu 37,5 cm... Plötsligt fick jag en acceptabel orsak till min onda rygg. Och praktexemplar som han är så visade han opp sin bästa sida och fick beröm för att han är stark som en karl då han bär sitt huvud så fint. Igår skulle vi göra leravtryck födelsedagen till ära, men vi kom på det så sent att han redan var nerpackad i sängen. Så vi ska göra det idag, även om mitt hjärta gråter blod eftersom det inte blir exakta 1 månaders fötter och händer idag längre, och jag måste skriva dagens datum fast jag ville ha gårdagens datum på plattan. Så himla svårt att inte få som man vill. Såja. Det var dagens Klimp-fakta.

Nu ska jag ta itu med Targa som ska till läkaren imorgon. Ni vet väl att man ska vara prydlig då man ska till läkaren. Så öron ska putsas, klor ska klippas, tovor ska bortklippas, pälsen kammas och sådant. Hon ska få något gott ikväll eftersom hon ska fasta efter klockan 12 inatt eftersom hon blir nersövd. Av erfarenhet ska jag inte stå på knä framför henne i väntan på verkan, för sist jag gjorde det spydde hon ner mej. Och det var på söndagsdejour, så jag fick dessutom betala riktigt jävla bra för det hela också.

Vad hände förresten med den nya bloggen? Inspirationen att fixa sidan tog slut på något sätt. Och det beror inte alls på att jag blev förbannad över att jag inte kan fixa med sånt där. Kanske en vacker dag ändå.

Ju mer jag tänker på att jag inte vill ha socker, desto snålare blir jag. Om jag tänker att jag inte ska tänka på det, blir jag snål. Om jag inte tänker på det så tänker jag på vad jag är snål på. Och så är jag snål på pistache nötter. så det kan jag väl ändå unna mej, så saltet får svälla upp mitt fejs under natten.

Och det är tydligen tröttsamt att fylla en hel månad gammal, för hela dagen har jag suktat efter att få en såndär maffig 1-månadsbild, men alltid när jag fått fram kameran så sover han. Han har sovit hela dagen. Han får lov att sova hela natten också.


Nöjd är han åtminstone..!

Dagen till ära har jag själv blivit masserad. Inte av Jones, utan på grund av Jones. Eftersom han inte har förstånd nog att massera mej när jag vill, så var jag tvungen att anlita en proffessionell massör. Okej, riktigt så dramatiskt är det kanske inte. Svärmor har en bekant vars son är massör, och med honom kan man deala så han kommer hem. Idag var han alltså hos svärmor, och jag passade på att ge honom chansen att döda mej långsamt. Han lyckades dock inte, men efteråt blev jag mobbad för att mina ögon tårades hela tiden av mild smärta. Vet inte vad jag ska göra med min rygg. Vet inte när jag ska få tillbaka inspirationen att gå på gym heller.

Det vet jag att jag ska producera  2 hemtenter inkommande vecka. Helst skulle jag vilja påbörja den tredje också. Menså länge jag får 2 klara så är jag nöjd. Ska ju hinna till rådgivningen och veterinären också. Och så planerar jag att hinna motionera skitmycket. Och hitta på en massa skoj för att glömma hur fans snål jag är på socker hela tiden. Måste psyka mej på allvar, för hur ser det ut med en morsa som vrider i sej socker samtidigt som hon planerar att hålla sin unge ifrån socker så långt som möjligt. Tro nu inte att jag kommer att bli en såndär som bara ska truga i Klimpen yberhälsosam mat, men jag vet av personlig erfarenhet att livet är så mycket enklare och roligare om man inte är sockerberoende. Ändå vet jag inte får hur månte gången i mitt liv jag är på sockeravvänjnings-fat-camp. Och aldrig har målet varit så långt ifrån som nu. Lär inte hinna med det tills sommaren. Frestas löjligt mycket av att börja med någon sån där pulverdiet. Av ren lathet säkert. Men, å andra sidan, till och med en blind ser att min kropp lider av sviterna efter ett havandeskap. Om jag minskar lite kläder alltså. Fick inga bristningar i fejset. Hahah.

Läste i ett forum att man ska vara stolt över sina bristningar. Någon hade tatuerat flames på dem för att alltid minnas dem. Själv funderar jag på sjögräsmotiv för att efterlikna dem så mycket som möjligt.

Eftersom vi inte kommer någon vart med namndiskussionen, så började vi diskuter dopet istället. Logiskt som bara vad. Och när det gäller dopet har vi ganska samma åsikter, och vi lider tydligen båda av samma fel. Sammvetskval. Hur man än vrider och vänder sej, så är någon missnöjd eller har något att påpeka och klaga på. Och så får man dåligt samvete, för man väljer att göra på ett visst sätt, för man borde ju göra si eller så. Och man tänker på ett visst sätt, för att man känner på så sätt, och så börjar man nästan må dåligt för man vet att någon kan ta illa upp av det. Och så vill man behaga alla, men det går inte. Ni vet. Varför ska man vara så löjlig med såna där saker? Och dessa saker kan inte ens Jones ta som en karl, utan han tänker precis som jag. Vilket gör det ännu svårare. När ska man lära sej att stå rak i ryggen och göra precis som man vill, utan att låta andras eventuella reaktioner bromsa en?

Hujeda mej...

Nåja. Idag hade vi besök av tant Linda och tant Emma. Till och med Jones höll sej hemma en tid. Så trevligt så. Provade att laga muffins av Maizenas färdigdeg...Det blev inget fagert resultat, men ätbart fast dom var lite smaklösa. Duger som akutlösning vid behov. Innan det packade jag Klimpen i vagnen och traskade till skolan för att låna böcker, som jag konstaterade att jag inte har nytta av. Muntert. Fick ju i alla fall motion. Det känns förresten i baken att skuffa vagnen. Det gör att det känns som effektiv fettförbränning, och då bara rasar överlopps kilona, visst?

Nu ska vi fortsätta djupa diskussioner, och svära över morgondagens gäster, som återigen bjöd in sej själva och som man måste låta komma fast ingen av oss har lust med dem. Blir på dåligt humör av bara tanken.

Det handlar inte om det att man i min situation inte har tid att skriva på bloggen, eller okej lite, men mest handlar det om det att när Klimpen behagar sova så hänger jag upp byk, viker bort byk, diskar tuttflaskor, torkar damm, dammsuger och sedan vaknar han igen. Och det är ett under att jag kunde sätta mej ner och börja skriva nu utan att han vaknade. Så är det alltid när jag börjar göra något, äta typ eller så, då vaknar han. Med ett gallskrik.

Den första veckan hemma så åt han, rapade, fick ny blöja och sedan sov han 3-4 timmar tills vi drog samma visa på nytt.

Nu har han kommit på att han faktiskt är nästan stor pojke, och ska sällskapa på dagarna. Så han äter...Får ny blöja...Glor omkring...skriker lite...funderar...vägrar sova...kräver underhållning...går med på att sova med underhållning...vaknar om underhållningen slutar...går med på att sova en stund utan underhållning...typ en halvtimme eller 2 timmar. Men egentligen klagar jag inte, för han sover riktigt skapligt på nätterna, och det prioriteras hellre i detta hushåll... Så lär det ska vara med avkommor som trivs länge i magen. Dom tror dom är äldre än vad dom är. Kanske han går i sommar? Haha. En annan grej som vi märker mer av här hemma nu men som dom kommenterade redan på sjukhuset, är att han blir för varm fort om man trycker på honom sånadär mängder kläder man gärna skulle ha på en liten babylon. Mössa, vantar och filt inne typ. Vantar hade vi för att han inte skulle riva ihjäl sej, mössa försökte vi med, men det slutade med att han blev så varm att han fick en Harjula- raivare eller tre. Och så hade vi honom lindad i en fleece-filt, men det får man skippa dagtid nu också. Men så lär det också ska vara med typer som åker snålskjuts länge i magen, dom sköter sin värme själv mycket fortare än andra typer. Så nu lindar vi honom i en bomulls filt till natten. För han må tycka vad han vill men då sover han lugnare.

Förde en dyr chokladlåda till barnavdelningen där Klimpen låg. För det är dom värda. Verkligen. Och dom blev så glada så. Men jag sa ändå att jag inte vill träffa dom i liknande sammanhang mera. Men, japp, dom är värda chokladen. Hoppas andra förstår att vissa sin uppskattning för dem också.

BTW vill jag öppet meddela att vi nu har fått en tandläkartid åt Targa. Inte en dag för tidigt. Det kommer att driva oss i konkurs ekonomiskt, men det är det värt. Då kommer man att kunna andas när man pajar henne!

Och vilken babyboom vi lever i. Innan mej (f. E., före Emma) så fick en massa bekanta och halvbekanta barn. Och nu så har boomen nått min närkrets. Hela tre för mej mycket kära människor är havande, och jag känner mej riktigt gråtmild då jag tänker på det, fast min baby blues-period är över (tack och lov). Redan medan jag väntade funderade jag på att det skulle vara kul med jämnåriga kompisar åt klimpen, sådana som producertas i min närkrets. Och så går det så här. Man blir riktigt happy face. Och fuktig i ögat, vilket betyder att jag nog har en liten hormonell obalans ännu. Iiiih!

På tal om det där med baby blues...Tredjedagsgråten...Hahahaahaa! Såhär efteråt skulle det vara humor om någon hade smygfilmat mej när det var som värst... Det började på tredje dagen efter förlossningen, och så höll det i nästan 2 veckor. Det räckte med att Jones sa hej på fel sätt så stortjöt jag. Om jag blev nervös på Targa och röt åt henne fick jag dålig samvete och stortjöt. Om jag såg något "dramatiskt" på TV stortjöt jag. Om jag inte hade tillräckligt att sysselsätta mej med stortjöt jag. Om Jones frågade var det var blev det ännu värre. Ja herregud. Som tur gick det om på en natt, och nu är jag bara mild på ett moderligt sätt, annars är jag mej själv. Mentalt. Fysiskt finns det att jobba med ännu.. xD

Klimpen bjuder på sej själv lite igen.


Bad Guy-min. Tutten passar ju perfket till stilen. Visst?


Det här var lite häftigt för båda parter... Targa slutade andas för en stund.. ;)


Är man passligt kvick hinner man få en bild eller två på honom då han sover...

Smärtan som nämdes i förra inlägget tilltog definitivt. Och varade i 21.38 timmar, så vi hölls inte på samma dygn, utan vi hamnade på den 27 januari. Närmare bestämt klockan 02.28 behagade klimpen att komma ut, 20 ½ timme efter att fostervattnet gick. Och klimpen är en pojke som ska heta klimpen tills hans mamma och pappa kan diskutera namn utan en brinnande önskan att kunna ta livet av den andra med blicken.

Hett tips: Vänta för guds skull inte för länge med att begära smärtlindring. Varför? a) det kan vara för sent b) du kan hamna att vänta en halv evighet innan du får den.
T.ex var jag så korkad när jag kom in 9 tiden att jag trodde jag skulle klara av att åka hem en sväng ännu. Klockan 13 så konstaterade jag, Jones och barnmorska nr. 1 att det nog inte kommer att ske. Och om nån frågar om du vill ha nåt mer mot smärtan, tro inte att det blir bättre om en stund om du inte tar nåt. Det blir värre. Men mitt i allt är det över.

För övrigt så får man väl vara stolt över Jones. Han klarade sej med livet i behåll. Och stod på egna ben hela tiden. Fastän jag spydde och hade mej. Anteckna nu intresseklubben.

Imorgon har klimpen varit hemma en vecka. Vi tog vår egentliga rivstart då, eftersom jag bara fick ha honom med mej en natt på sjukhuset. Men gossen verkar brås på sina föräldrar och sömnen smakar riktigt bra.. peppar peppar. Vi har till och med hunnit ta några vagnfärdar redan, få in annonserna på tidningarna, spytt ner allt som går att spy ner, kakkat ner byxor och skötbord och såna grejer.



Detta för denna gång. Nu ska jag ta itu med en minimal Harjula-raivare.

Och jag. Men det gör inget, för jag har sällskap av tuppen och trollet också. 04.59 slog jag upp ögonen av smärta, och så blev jag så till mej så jag har inte kunnat sova efter det. Men, man ska icke ropa hej innan man har hoppat över bäcken. Smärtan kan ju gå hem ännu. Fast jag hoppas ju febrilt på att den ska öka. Och komma oftare. Man blir väl lite sinnessjuk i dessa tider. I vanliga fall skulle jag ha svurit tungan svart och stigit upp och tagit värkmedicin. Nu vill jag bara syresätta mej själv, men ska nog snart ringa förlossningssalen och fråga när det är planerat att man ska ta värkmedicinen som dom pratar om.

13 dagar över tiden idag. Igår skulle dom ju ha startat mej, men dom ville inte vara så jävliga mot min livmodertapp, så dom sa att jag är välkommen på torsdag, och skulle dom inte längre ge armoa till den. Okej, dom pinade mej nog tillräckligt igår ändå, så tårarna rann och spyreflexen aktiverades, men. Det tycks ha varit värt det. Eller..? Man har ju som sagt hört om dom som har kommit igång ordentligt, men sedan slutar allt poff som dammråtta. Jodå.

Min lilla stegring är utmobbad, och Jones fick sjukledigt resten av veckan och lite medicin som man kan få hjärtklappning och förstoppning av. Lite skadeglädje skulle jag nog känna då tror jag. Hans feber har vi inte sett av heller, men det kan bero på intensivt intag av ibuprofen.

Och såhär på morgonkvisten, så undrar jag varför min telefon var tvungen att åka på en två veckors rehabiliteringsresa för att ackun blev tom på en dag...Kan dom inte bara ge en ny acku, eller funkar inte vanlig logik då det gäller teknik? Nåja. Får väl tilbaka en even better en. Ytterst viktigt, absolut.

Såja. Hispa inte upp er nu gott folk. Med min goda tur ligger jag och kvider med samma smärtor ännu på lördag. Men då tror jag inte det känns kul längre. Men nu just är det lite julafton då man får vad man har gnällt om nu i några veckor. Och så börjar vi redan nu gnälla att det inte ska vara alltför länge. Om vi kunde hålla oss på detta dygnet, festen ska ju tillta här ännu i alla fall. Hoppas vi. Eller hoppas ni så kräver jag.

Han jag bor med skulle absolut leka martyr idag och fara på jobb med stegring i morse. Efter att ha predikat en stund gav jag upp, och tänkte att han må fara på jobb och må piss som en gris hela dagen, för jag sa att om han far nu, så behöver han inte komma hem innan arbetsdagen är slut såvida han inte får 40-graders feber eller om jag börjar föda.

Sedan upptäckte jag att jag själv har feber, men det tänker jag inte tala om högt för någon.

Så kommer han hem släpandes och ser mer död än levande ut. Då kände jag mej manad att hålla en ja-ja-sa-ju-he-föreläsning åt honom om samma ämne som morgonens predikan. Han låtsas vara så svag att han inte kan bearbeta det jag föreläser om. Okej, han var nog dålig påriktigt, men va fan tycker han synd om sej själv för?! Tror han att febern går hem om man far på jobb och svettas och anstränger sej fysiskt? Näpp. Skyll dej själv karfan. Han behöver inte tror att han behöver pipa och sucka en knyst sedan när jag ligger och krystar.

11 dagar över beräknat datum. Hahaha...jag börjar känna att jag närmar mej en punkt när jag börjar gunga lite nervöst, producera överskotts saliv och bli lite allmänt neurotisk. Och se smågubbar i knutarna. Som tur ska vi tukta det imorgon. Och ja, jag vet att det kan ta flera dagar innan det händer något ändå. Men. En bit på väg är man ju då. Det är ju en tröst. En klen en, men ändå en tröst. Nu har jag till och med packat väskan klart. Även det är ett framsteg. Jag har också skrivit en lapp till barnmorskorna om hur jag gärna vill ha det, och vad jag totalvägrar. Drömde att min barnmorska var en satmara, men det beror nog på att jag är van med att måla fan på väggen och förvänta mej det värsta när det gäller sjukvården i denna stad. I detta land.

Det räcker inte med att jag går omkring med konstant huvudvärk (i orginalform nu, icke migrän), domningar i ryggen, kramper i ljumaskarna, mensvärk, löjliga sammandragningar och dylikt, i fredags började det med att jag fick börja lyssna på slummiga grannfrun som hostade upp diverse sekret och även analyserade dem via telefon åt nån. Tack och lov finns det en vägg emellan. Hon hostar som en häst. Och nej, som blivande sjukskötare har man inte lust att bevittna liknande grejer då man är hemma och känner sej lite pluttig bara för att man ska bli sjukskötare och förväntas tycka allt såntdär är trevligt. Jag har inte svårt med något annat än löständer och upphostningar, och av dessa handskas jag hellre med löständerna. Men hemma alltså så vill jag inte ta del av andras sekret och symptom.

Nåja. Igår blev Jones gnällig. Ynklig. Nästan fem före döende. Så från och med igår kväll har jag hört på hans hostande och snörvlande också. Dock hör jag hellre på Jones än på grannkärringen. Nåh. Andningsvårigheterna orskade ju förståss ett maffigt snarkande och övriga ljud som kan uppkomma när man försöker få luft utan häftigare framgång. Nu är han febril, och manlig som han är ligger han och vibrerar på soffan och känner sej svag. För att han inte ska bli alltför svag och svimfärdig ifall om jag ett tu tre får fara och föda idag, så smyger jag i honom lite medicin och smörgåsar.

Och Targa spyr och haltar med en tass. Så med lite konstant huvuvärk, domningar i ryggen, kramper i ljumskarna, mensvärk, löjliga sammandragningar och dylikt så är jag riktigt nöjd.

På tisdag blir jag igångsatt. Vilket säkerligen kommer att ske på så sätt att jag återvänder följande dag för att producera avkomma. Vilket betyder att jag troligtvis kommer att fira födelsedag på sjukhuset med mina blåa Reinon. Bjuder dom månne på tårta? Nå nej. Sedan är det bara 2 veckor tills jag ska studera flitigt. Om nån hade kommit ut i tid, hade jag haft 4 veckor på mej innan jag ska studera flitigt. Tack och lov kommer jag att få göra mycket hemma. Hade jag gått i en smartare skola hade jag inte behövt studera flitigt alls på flera månader.

Tack vare att min vän Turre råkade kommentera mitt FB-status med orden "så klart" så har jag nu hela dagen haft en låt på hjärnan, och den försvinner inte. Om jag försöker mala på med någon annan låttext så överröstar denhär låten ännu mera brutalt inne i mitt huvud. Vilken låt?

Släng händerna i taket, såklart
Ska vi riva hela haket, såklart
Så om alla vill ha mer skrik, såklart
Ey såklart, såklart

Av vem? Allas våran sköna rappare Petter. Så klart. Och så gjorde jag misstaget att lyssna på låtfan på YouTube. Och så uppmanar Petter, som man i smyg tyckte var skitsnygg för ett antal år sedan, alla tjejer att skaka rumpan. Och så går lilla Emma omkring och skakar Shakira-moves i takt med Petter i hopp om att nån ska tappa nerven och vilja komma ut. Tyndyndyndyn dyn dyn, tyndyndyndyn dyn dyn. Ni vet.

Vilket år var detta? I ungdomens gröna dar. Och alla tyckte han var skitsnygg. Även fast man inte annars lyssnade på rap så skulle man tycka att Petter var snygg. Haha..han har dock viss likhet med Magnus Betnér. Och han felar dock oftast inget. Alls över huvudtaget. Mohahahaha. Eller hur?

Nåja. Hoppas Turre känner sej nöjd över vad hon ställt till med. Och jag önskar så helhjärtat att nån lika het låt snart ska fastna på hennes hjärna. Helst nån raplåt förstås.

Fick ett par blåa Reinon igår.


Detta för att jag läste i ett forum att det är So last season att gå med sina egna personliga färgglada Crocs på sjukhuset. Senaste BB-modet är Reinon. Och varför skulle jag vara sämre? Skulle ha velat ta ljusblåa, men störde mej så på att Finlands lejon är placerat mitt på skon. Fosterländskhet i all kär ära, men någon gräns finns det väl med allt. Sen var jag lite pytt på svart/gråa, men eftersom blått alltid stått mitt hjärta närmast så blev det dessa. Syrran och mor har väl rosa. Traditionella bruna skulle också gå. Och så har dom funnits i ljusgrön. Men. Nu är jag alltså ybermodemedveten. Om sjukhusmode. Vanligt mode får nog panik när det ser mej, så efter är jag.

Ska ta en sväng om med Petter nu. Innan Jones kommer hem. Så klart.

Och det är ju så harmt så...Hahahaha! Wohoo! Skämt å sido. Eller nej, jättekul att det blir en Vattuman, vi Vattumän är ju lite bättre folk och oss föds det mera av fr.o.m 20 januari varje år, och ca 1 månad framåt. Men det är inte därför jag håller igen. Tvärtom har jag desperat försökt det motsatta. Har producerat en till sats bröd att frysa ner, och dammtorkat, dammsugit och moppat. Och putsat 40 cm snö från bilen. Och kastat frisbee och sparkat boll med Targa, och traskat i skogen. Och så har jag lite känningar av mjölksyra i sidfläsket.  Och kämpat med att lacka tånaglarna, vilket denna gång slutade med att Jones kommer att få utföra pedikyr när han kommer hem idag. Sedan ska jag baka muffins, och så ska jag råka ha för lite formar så vi måste äta upp massor med smet.

Jag har planerat in program till slutet av veckan och helgen, kärråkning med ponny och 5-årskalas hos Mele. I vanliga fall så skulle ju dessa planer leda till att nånting händer så att jag inte kan fara, men ni ska se så kommer jag inte att se skymten av några förhinder när det är dags att pylta på sej stallkläder eller kalaskläder.

Det verkar inte vara tråkigt där inne, för igår upptäckte klimpen att jag har revben även på vänstra sidan, så dom skulle också undersökas. Så klimpen bytte sida helt enkelt. Men högra revbenen måste nog vara lite kulare, för idag svängde han tillbaka. Mitt önsketänkande om att klimpen sitter fast vid dethär laget och inte är så pigg på att dansa River Dance längre var tydligen lönlöst det också.  Så nu har jag liksom bestämt mej att jag tänker köra hundpsykologi även på klimpen, och ignorera felaktigt beteende, och på så vis uppnå önskat beteende. Jag har dock ett krav. På min födelsedag den 28:e januari ska jag vara förlöst och hemkommen. Så det är lika bra att börja på ändå?

I total brist på annat, så började jag göra en ny blogg idag. Skulle jag ha vetat hur många Harjulanska raivare den bloggen skulle orsaka mej hade jag nog inte börjat på med det idag. Jag är liksom inte så begåvad på dendär fronten. Men jag tappade nerven så totalt, så jag loggade ut mej och bestämde mej för att jag ska sova på saken och ta tag med nya krafter imorgon. Eller nästa vecka. Den nya bloggen kommer på blogspot, men den är så skrattretande mitt-i-halv-färdig, så jag upplever det för genant att offentliggöra den ännu. Eller, den finns väl där för hela öppna världen, men jag tänker inte hjälpa någon att hitta den så som den ser ut nu.

Varför är inte jag någon teknisk handy man? Kanske är jag överbegåvad på någon annan front. Dock har jag nog inte upptäckt den grejen ännu.

Idag tog jag en sväng om till mommo, och dit kom min lilla kusin. Så satt han och berättade lite homoerotiska historier från armén, och så led Targa av luftbesvär och så åt vi mat á la mommo och så gick jag och Targa hem.

Och nu har jag ett problem som gnider sej i mitt huvud. Vad ska man köpa till förlovningspresent åt folk? Jag tänkte på något Iittalagrejs, men jag vet inte om det uppskattas, eller om det redan finns sådant hemma hos dem o.s.v. Det är liksom en gammal nära vän, som var närmare förr. Jag tror vi har glidit isär för att våra respektive inte riktigt är på samma våglängd. Inte ens lite åt samma håll, och så blir det så där ni vet, krystat, och till sist så konstaterar man att jaa, det börjar väl vara ett tag sedan, heheh.. Herregud, om man riktigt börjar tänka, så har det där fans fenomenet hänt med fler än en kompis. Och inte endast p.g.a allas nyfunna kärlekar..utan..liksom...saamattomuus ja laiskuus. Hujedamej. Sedan finns det dom som man drags med år ut och år in, och så finns det dem man träffar mycket ett tag, för att sedan gå in i dvala från, och sedan träffas man igen och allting är precis som förr. Och dem som man inte känner att man har så mycket gemensamt med längre eftersom man själv inte har tålamod att springa på krog som en apa 2-3 ggr i veckan.

Så..vad ska man köpa i förlovningspresent..?

Nepp. Är inte bitter. Idag konstaterades min livmoderhals vara för omogen, alltså obefintligt mognad, så man ville inte göra något åt saken. Annat än att be mej återkomma.

Åh. Jag var så pass inställd på att föda nu, så jag hade till och med satt fram kläder och dylikt på sängen, så att Jones bara skulle få slänga dem i väskan och åka via butiken och hämta lite bananer och chokladrussin och komma och krysta med mej. Men. Nu ska vi alltså vänta på att livmoderhalsen ska mogna. Hur mognar man en sådan då? Och nej det där med spermier funkar inte, för mängden av det aktuella ämnet som behövs är så minimalt i den vätskan så det skulle behövas litervis med det för någon effekt. Och så desperat är jag inte ännu. Det är ju vanligt att gå över tiden.

Nästa vecka fyller exempelvis min gudson, den 19:e. Veckan därpå fyller bl.a jag. Men så jävla långt ska vi väl inte överdriva?! Jones skulle uppskatta en vardag, så han får skolka från jobbet. Men nej. Ska släppa funderingarna på det där nu så blir jag paff sedan när det sker på riktigt. Visst?


Idag har för övrigt haft trevligt program! Vimsade iväg till Rimal, som jag tror det räknas till, och besökte Carina, Nicole och Ted. Och lite hund och katt. Med mej hem fick jag dessutom lite smått och gått nödvändigt. Plus en massa gott att vräka i mej under tiden där. Long time no see alltså, och roligt var det! Lite omväxling till detta eviga bakande och städande som jag fördriver tiden med här hemma.

Men. Nu ska jag mogna min livmoderhals.

Så kände jag igår. Jag skulle ha upp en syltburk, men fanskapet öppnade sej inte. Bad Jones öppna den, men hjälplöst såg han på sina händer och konstaterade att det nog inte går, mä justiin rasvaan niitä. Helosanilla. Alla vet ju att Helosan inte har någon brådska med att sugas in, så jag fick ta saken i egna händer och ta i som en karl. Ni vet då man tar i allt vad man orkar så att man bara skakar, men inget händer. Jag blev alldeles kallsvettig. Sen, precis när jag harklat mej för att kunna dra igång min manligaste radiramsa med fula svordomar, så öppnar den sej. Så vad lär vi oss av detta än en gång? Allt ska man göra själv, och alltid ska man tappa nerven. Så varför försöker man ens behärska sej, då man vet att man slipper lättare undan om man låter proppen smälla genast? Jag har försökt förklara logiken till Jones, men han fattar inte.

För att kompensera manligheten skulle jag baka lite bröd tänkte jag kvinnligt. Och passa på och ta oskulden av vår köks-handy-man som stått i skåpet sedan den köptes för ett år sedan eftersom..ööh..ingen lyfter fram den åt mej när jag ska baka så jag tvingas vispa och knåda och pynja allt för hand. Okej, med en elvisp brukar jag vispa. Men ändå. Dock kom vi inte överens, så jag meddelade hushållet att detta var första och sista gången bröddeg görs med maskinen, för den gör fel och det skiter sig riktigt säkert.


Titta nu. Helt muppiga!

Efter att ha sovit över natten, ätit muppbrödet till morgonmål och konstaterat att det var ätbart, tänkte jag åter igen i kvinnliga banor att jag kunde ge maskinen en andra chans. Men definitvt sista. Men att jag skulle pröva den på allvar nu och också göra en vanlig smet. Jag svänger alltså ihop en ny bröddeg och flyttar över den i en annan bunke för att jäsa så att jag kan fortsätta med en bulladeg. Bara för att konstatera att min jäst inte räcker till bullasatsen. Det är väl klart som fan att det inte ska gå utan problem? Vad trodde jag egentligen. Varför skulle det vara så enkelt?


Jäs ditt fan.

Efter att ha lugnat mej tänkte jag att jag ändå skulle ta i tu med en rulltårta, och kanske en tigerkaka. Jodå. Med 4 hela ägg i hela hushållet åstadkommer jag bara rulltårtan. Men okej. Jag ska fylla den men chokladmousse åtminstone, så då får maskinfan sin 3:e chans att visa vad den går för. Om den klarar rulltårtan, så kanske jag ger mej på bullarna ikväll. Efter att Jones hämtat jäst och ägg och mjölk och sylt. Han ska väl dra sitt strå till stacken han också om han ska ha något att äta.

Idag ska jag fira, och Jones ska betala firandet. Jag ska fira att för första gången på gud vete hur många år, så ligger mina trombocyter över 100! 101, om vi ska vara exakta! (ett tecken på att vi måste skaffa en dalmatin?) Dom brukar ligga kring en 70 bra dagar för mej, runt 50 sämre dagar och under 20 om jag är sjuk på riktigt. För några veckor sedan tänkte jag festa till det då dom var 93, men nu, 101! Halleluja! Detta är alltså ett värde som ska ligga mellan typ 150- 360 i vanliga fall. Och för er som brinner av lust att lära mera kan jag meddela att trombocyterna också kallas blodplättar, och dom är ganska så viktiga när blodet ska koagulera om man får pipi aj aj någonstans. Google berättar annars mer.

Mitt Hb däremot var 103, fast jag äter järntabletter x2 dagligen. Men, man kan ju inte lyckas med allt.

Det där med att Klimpen skulle få Jones' kolugna humör tror jag att jag får börja glömma. Det verkar nog vara en med Harjulansk stubin. Åter idag, skulle tanten först känna hur den ligger. Därefter skulle vi lyssna på hjärtljuden...Som var uppe i 165-170/minut. Dessutom lyckas den svänga sej, så att hon tappar ljuden, och så får hon hålla på söka dom hur länge som helst innan hon konstaterar att den helt enkelt böt sida. Så riktigt stor kan den ju inte vara ännu om den ryms att byta sida utan att ta livet av mina känsligaste inälvor först. Mindre kul är det att den har tröttnat på att bekanta sej med mitt bäcken redan och verkar ha dragit sej uppåt igen. Så Shakira-movesen är lönlösa. Likaså allt annat också. Utom glass.

Nå. På torsdag. Då. Då. Annars blir jag bitter och inåtvänd.

I brist på annat sitter jag och tittar på Eläinten pelastustiimi. Och den där repliken kom liksom så perfekt. Föreställ er, ni ser en djurskötare sitta i telefon, och så babblar hon tydligt in ett meddelande på telefonsvararen. Sedan lägger hon på luren och meddelar "I just left a message to the owner...over the phone.." VAH?!?! No shit? Säg att du skämtar?!

Och sedan när dom söker efter ett microship i en hunds nacke: - Yritämme etsiä mikrosirua, jotta voisimme löytää omistajan. Joskus se ei onnistu, ja se on turhauttavaa. Meeeh. Sluta gnäll. Varför vill du hitta ägarna till hundarna? Ta hem dom, för fan. Daah.

1) tänk att jag kunde räkna ut vad djurskötaren gjorde i telefon!
2) Turhauttavaa är det när dom i dylika program måste rapportera sånadär helt självklara saker. Klart som fan vill man väl hitta ägarna till djuren?! Jag blir lika frustrerad varje gång jag hittar ett djur eller ett barn utan ägare. Okej det händer inte så ofta, men det händer. Det får mej att tänka på den där pojken som jag lyfte upp från under vattenytan, när hans mor var upptagen med att rapportera med sin väninna. Och så tyckte hon att det nog var bra att han blev lite skrämd så han kanske lär sej. Jodå. Lär era barn respektera vatten! Släng i dom i vattnet där dom inte bottnar så blir dom nog lite skraja! Gudars.

Såh. Nu är jag snål på en schäfervalp. Eller en belkkarivalp. Men jag kan också ta en annan valp. Men jag är så förnuftig så jag håller fast vid det att det inte ryms 2 stora hundar i en tvåa. Plus en unge och en karl. Och jag. Det skulle också kunna vara lite turhauttavaa.

Nu ska vi iväg på möbelhandel. Eller, ihopp om att hitta möbler far vi iväg. Vi ska ha ett fint mappskåp, och nattduksbord (nattygsbord, nattduksbord? Det senare är jag uppvuxen med..). Då slår det mej att min vän  Särk har lite diffusa funderingar:
Eller ska jag satsa i en ny tv-taso? Men det känns lite väl då jag nyligen köpt ny matta och vitrinskåp. Eller? Får man handla precis så mycket man vill till sitt hem eller verkar det som att man slösade pengar hur som helst?
..öööh..Jag förstår inte problemet...? So what om man nyligen köpt det en eller det andra...Behöver man nytt, så behöver man det. Sånt som man köper till sitt hem är inte slöseri, utan en investering i trivsel i hemmet. Visst..Visst?