the Ems

Det handlar inte om det att man i min situation inte har tid att skriva på bloggen, eller okej lite, men mest handlar det om det att när Klimpen behagar sova så hänger jag upp byk, viker bort byk, diskar tuttflaskor, torkar damm, dammsuger och sedan vaknar han igen. Och det är ett under att jag kunde sätta mej ner och börja skriva nu utan att han vaknade. Så är det alltid när jag börjar göra något, äta typ eller så, då vaknar han. Med ett gallskrik.

Den första veckan hemma så åt han, rapade, fick ny blöja och sedan sov han 3-4 timmar tills vi drog samma visa på nytt.

Nu har han kommit på att han faktiskt är nästan stor pojke, och ska sällskapa på dagarna. Så han äter...Får ny blöja...Glor omkring...skriker lite...funderar...vägrar sova...kräver underhållning...går med på att sova med underhållning...vaknar om underhållningen slutar...går med på att sova en stund utan underhållning...typ en halvtimme eller 2 timmar. Men egentligen klagar jag inte, för han sover riktigt skapligt på nätterna, och det prioriteras hellre i detta hushåll... Så lär det ska vara med avkommor som trivs länge i magen. Dom tror dom är äldre än vad dom är. Kanske han går i sommar? Haha. En annan grej som vi märker mer av här hemma nu men som dom kommenterade redan på sjukhuset, är att han blir för varm fort om man trycker på honom sånadär mängder kläder man gärna skulle ha på en liten babylon. Mössa, vantar och filt inne typ. Vantar hade vi för att han inte skulle riva ihjäl sej, mössa försökte vi med, men det slutade med att han blev så varm att han fick en Harjula- raivare eller tre. Och så hade vi honom lindad i en fleece-filt, men det får man skippa dagtid nu också. Men så lär det också ska vara med typer som åker snålskjuts länge i magen, dom sköter sin värme själv mycket fortare än andra typer. Så nu lindar vi honom i en bomulls filt till natten. För han må tycka vad han vill men då sover han lugnare.

Förde en dyr chokladlåda till barnavdelningen där Klimpen låg. För det är dom värda. Verkligen. Och dom blev så glada så. Men jag sa ändå att jag inte vill träffa dom i liknande sammanhang mera. Men, japp, dom är värda chokladen. Hoppas andra förstår att vissa sin uppskattning för dem också.

BTW vill jag öppet meddela att vi nu har fått en tandläkartid åt Targa. Inte en dag för tidigt. Det kommer att driva oss i konkurs ekonomiskt, men det är det värt. Då kommer man att kunna andas när man pajar henne!

Och vilken babyboom vi lever i. Innan mej (f. E., före Emma) så fick en massa bekanta och halvbekanta barn. Och nu så har boomen nått min närkrets. Hela tre för mej mycket kära människor är havande, och jag känner mej riktigt gråtmild då jag tänker på det, fast min baby blues-period är över (tack och lov). Redan medan jag väntade funderade jag på att det skulle vara kul med jämnåriga kompisar åt klimpen, sådana som producertas i min närkrets. Och så går det så här. Man blir riktigt happy face. Och fuktig i ögat, vilket betyder att jag nog har en liten hormonell obalans ännu. Iiiih!

På tal om det där med baby blues...Tredjedagsgråten...Hahahaahaa! Såhär efteråt skulle det vara humor om någon hade smygfilmat mej när det var som värst... Det började på tredje dagen efter förlossningen, och så höll det i nästan 2 veckor. Det räckte med att Jones sa hej på fel sätt så stortjöt jag. Om jag blev nervös på Targa och röt åt henne fick jag dålig samvete och stortjöt. Om jag såg något "dramatiskt" på TV stortjöt jag. Om jag inte hade tillräckligt att sysselsätta mej med stortjöt jag. Om Jones frågade var det var blev det ännu värre. Ja herregud. Som tur gick det om på en natt, och nu är jag bara mild på ett moderligt sätt, annars är jag mej själv. Mentalt. Fysiskt finns det att jobba med ännu.. xD

Klimpen bjuder på sej själv lite igen.


Bad Guy-min. Tutten passar ju perfket till stilen. Visst?


Det här var lite häftigt för båda parter... Targa slutade andas för en stund.. ;)


Är man passligt kvick hinner man få en bild eller två på honom då han sover...