the Ems

Alla som känner mej vet att jag är en noll-romantiker. Visst, gulligt med rosor och choklad, men till och med det är ganska nära spygränsen. I ungdomens dar kämpade jag för att trovärdigt spela med när alla kompisar gick an om diverse romantiska personer, gester, filmer, låtar och hela faderullan. Hur jag än anstängde mej fick jag ibland höra "vitsi emma lite du e oromantisk".

Men idag chockerar jag mej själv. Jag läser en bok, Maken, ärvd av min syster. Huvudpersonen gråter, och så står det typ såhär "jag var tvungen att le när han kysste bort mina tårar" och vad gör jag? Jag börjar stortjuta. Annars skulle jag ha fnyst åt det där löjpandet. Men jag hulkar hejdlöst. Sen när jag väl lugnat ner mej, så beskriver boken om hur denne fantastiske Gustav vilar mot hennes bröst, och så börjar det igen. I vanliga fall, och även nu när jag sansat mej skulle jag återigen fnysa och tänka att det är väl för fan hon som ska vila mot hans bröst om man strävar efter traditionell romantik. Själv skulle jag bli förbannad om nån försökte kyssa bort mina tårar, jag menar...åh herregud.

Hujeda mej.

Visst, jag är en lipsill. Lipar åt filmer och sånt om nån dör eller tvingas skiljas åt på ett sorgligt sätt eller om det är synd om någon eller om det händer ett djur något hemskt. Men en bok? Romantik? Det är ju så att man skäms och blir lite besviken på sej själv. Har gråtit till två böcker i mitt liv, Inte utan min dotter och Älskade syster. Och då har jag gråtit åt det helvete karaktärerna levt i, inte nån fans Gustav som kysser bort tårar!

Men. Nu var det ju inte mitt riktiga jag som var i farten. Det är dessa kemisk-biologiska substanserna inom mej.

I år igen bär det av till Skaftung för att fira villa-avslutning. Spännande tider. Efter fjolårets lilla missöde med raketerna, nej vad heter domdärsatansbomberna, så ringde man mej och fråga min åsikt angående årets fyrverkerier. Lite små hormonstinnt frågade jag om stora pojkar faktiskt behöver raketer och dylika fanskap på villa-avslutningen, räcker det inte med nyår?! Men, för att inte förstöra stora pojkars småpojksiver så sa jag jag att ja, några större fanskap kunde man ju ha, men inga såndär pubertala smällare och dylika fan. Få se vad som väntar.
Missödet ifjol handlade ju alltså om att Targa inte hade ett hum om vad som var på kommande när dom smällde av, och så blev det lite kalabalik. Jag hoppas det var en engångsgrej, för hon har aldrig haft svårt med raketer förr. 

För att mina nerver ska orka hela helgen ska jag ladda upp med piimä och choklad och tidningar. Piimän har den bonusen att den både tillfredsställer mitt krav på trögflytande piimä och stillar eventuell halsbränna som uppstår titt som tätt.

Idag är dagen som jag och Jones väntat på, för det var meningen att vi idag skulle offentliggöra att vi går i väntans tider. Vi fick dock justera våra planer lite och berätta för nära och kära lite tidigare eftersom magen blev stinn lite tidigare än vad jag trodde, och  så finns det såna där oskrivna "he hör no till"-grejer som man medvetet eller omedvetet styrs av. Folk tror ju att jag bara går upp i vikt, eftersom jag som bekant är av en lite rundare modell annars också. Ni vet,  "jaa no ha Emma släppt se o blivi fet". Dock lär jag vara liten om magen, men tillräckligt uppblåst för att byxorna spänner så att man har lust att döda första bästa människa som kommer emot. Ni vet.

Så, igår blev runda 20 veckor fulla och idag var vi på vår andra ultraundersökning och kollade vitala organ och dylikt! Beräknat datum är 13 januari, 2011, och nej vi ska inte ta reda på könet. Det finns dock dom som redan bildat en stark uppfattning om vad som komma skall!

Men, abstinensen börjar ta över här och jag tjoppar iväg för att hitta nåt att stilla den med!

Jodå, i vintras, tror jag det var, ringde jag till mor och frågade ängsligt om jag tillhör kyrkan fortfarande. Jag hade nämligen inte sett skymten av en Kyrkpressen på vem vet hur länge, och blev orolig att jag blivit utkastad från kyrkan, typ i samma veva som jag flyttade hemifrån, eller annars bara. Mor lugnade mej och sa att jodå, om jag inte själv skrivit ur mej ur kyrkan hör jag fortfarande dit.

Och idag kom den. Kyrkpressen. Med mitt fullständiga namn på. Ett bevis på att jag tillhör församligen.

Gladeligen skickade jag ett mess åt Jones "saadanpaha mennä kirkos naimisiin!" Vad får jag som svar? "juh.koska?" Öööh. Daah. Sen när vi kommit överens om datum med prästen?!

Varför denna oro? För att jag vill gifta mej i kyrkan. Någon annan tillfredställelse får jag inte av att tillhöra församlingen, eller ja, det kan vara mysigt att sjunga julpsalmer i julkyrkan på julen. Men, annars kan jag erkänna att det nog bara är giftermålet och min framtida död som får mej att känna att jag vill tillhöra min lilla församling.

Och Nej, det är inga giftermål på gång här. Eller jo, vi har planerat pricka in det innan vi är 30, så vi hinner. Men för övrigt har jag gått och funderat på det här med kyrkan länge. Likaså på bröllopet innan vi är 30. Ni vet, om man ser en passlig film, reklam eller bild så börjar man tänka på det, det framtida bröllopet. Erkänn, ni syndiga ogifta flickor!

Jones blir dessutom med lämpliga mellanrum påmind om den framtida vigselringen, om hur min ska se ut, och hur hans ska se ut.  Så att han vet.


Nu ska jag påminna honom om hur det låter då man inte gör som man blivit ombedd att göra det senaste rediga 2 åren under samma tak som lilla jag, som tillhör kyrkan.

Tro det eller ej gott folk, men det gör jag!

Anledningen till varför jag låtit bloggtorkan råda är flytten, och nu på nya stället är vår mokkula så förbannat trög så jag river håret av mej varenda gång jag ska göra nåt. Detta leder till att moster Kino inte ännu fått sina bilder på rekryt Sjögren, och att KELA tror att jag urinerar dem i ögonen, och att jag inte orkar betala räkningar, inte ens kolla Vasabladet.

Men, jag har haft en massa på lager! Jag har tänkt skriva om folk som måste gå med i en TV-serie för att få hjälp med sitt dåliga sexliv (hahahaaaahahaha), folk som skrattar högt när dom läser en bok på tåget, mammor som har noll koll på sina ungar under en tågresa, hundutställning, hundträning, äckliga människor som inte städar efter sej när dom flyttar, för lite skåp i lägenheter, ouppackade lådor, gasbesvär hos sambo, matställen som inte ens har hälften av rätterna som står på deras lista, öroninflammationer, tassinflammationer, bärabstinens hos hund och diverse. Men..så blir det...

Flytten är i princip klar...eller nej, inte på långa vägar. All vår egendom är dock på rätt adress, allt ligger i ett kaos i vår tambur. Enda rummet som är klart är sovrummet. Eller nej, jag har inte orkat lägga upp gardiner....Badrummet är klart...fast kranen läcker vatten och vi har diverse avlopps-problem.

Imorgon har jag mitt första nattvak på jobbet. Ensam. Med en massa spöken och andra ting. Men det ska väl gå bra. Två nattvak denna vecka är allt jobb denna vecka. På fredag tjoppar vi iväg på kryssning, mellanbrodern Kalliomäki, Haidi, Jones och jag. Sen är det inte mycket kvar innan skolan börjar. Spännande tider.

Har en massa bilder på lager, men efter att ha väntat på att en bild ska laddas upp i 6 minuter tycker jag att jag har rätt att skita i det. Ni får vara utan helt enkelt. Fans dampinternet.

Ja, det började för någon vecka sedan, reglaget där man sätter på belysningen på min bil lät konstigt. Jahapp tänkte jag och kände onda aningar. Delen är bytt en gång tidigare på min bil. Det lär ska vara något Honda-fel det där med reglagen. Ni vet, Opel har ju bromsarna, Ford rosten och så vidare. haha. Min bil har alla dom där på köpet.

Nå, nu en par dagar har jag svurit tungan svart över att folk blinkar till oss när vi kör bil.
Jones: blinka hande ti oss?
Jag: no joo.
Jones: e int lampona på?!
Jag: NO JOO MEN DI LYSER JU SATAN INT!
Jones: men di e ju just bytt?
Jag: jaajaa, men int ere lampona utan viikset! IGEN!
Jones: no voi saatana. du ha ju just bytt dem?
Jag: No joo joo men di va begagna o nu funkar int di!

DAAH. Att han inte fattade.

Ännu igår gick lamporna på om man ruklade grejen en stund. Idag ruklade jag, och det knäppte till en gång under knappen, så jag gav upp. Så, jag får liksom finna mej i att folk blinkar med lamporna till mej och tror att jag är en dum ung blondin som inte fattar att lägga på lamporna. För så tänker jag själv när jag brukar meddela folk att dom inte har belysningen på. "Jaha, nån jävla kova amis utan lampor" eller "No just he en käring utan lampor" eller "Jaha nya bemarin har int nå ljus" eller "jaha karin had int hoksa vis hu man får på lampona".

Jag ska skriva en skylt att ha i fönstret, "Viikset rikki. Älä ulise."

Vi har liksom inte tid för detta projekt nu.

Som en klen tröst fick jag riva tapeter igår. Efter många om och men.
Först när Jones började ta bort listerna i nya lägenhetens vardagsrum tyckte han att jag kunde börja skrapa bort målan från dörrkarmarna. Jovisst. Om jag skulle ha haft ordentliga verktyg. Jag kämpade med halva dörrkarmen innan jag slängde skrapan i golvet och meddelade att han får göra det själv för det är inte kul med dåliga verktyg.
Fanskapet frågade vad det var för fel på skrapan. VADÅ, DEN ÄR DÅLIG! För fan.
Jag frågade om jag fick hjälpa till att riva tapeter, men Jones tyckte att han klarade det bra själv. Demonstrativt satte jag mej mitt på golvet, sådär passligt mitt i vägen, och såg på.

Jones drog tapeterna alldeles för försiktigt, så efter en stund började jag riva ner fanskapen. Shit vad roligt det var! Hahah! Nervterapi! Har försökte ge mej några goda råd, om att man inte behöver skräpa ner så mycket samtidigt, men det hörde jag inte. Sen blev han förvånad när jag sa att jag också tycker att det är skitkul att riva tapeter. Och att det skulle ha varit kul att skrapa målan med riktiga verktyg, att att jag också vill måla sedan, bara vi har bra verktyg. Hahah. Jag slutar tydligen inte att förvåna honom alltid när vi är i flyttbestyr. Som när jag drog ut en skruv med hans maskin, frenetiskt letade han på väggen efter skruven jag skulle dra ut. Den var liksom i min hand vid det laget redan.

Kanske han tror att jag är bakom flötet?
Män.

Ja, lite midsommarmat ska Targa också få. Jag brukar sätta till morötter också, men nu har fröken varit lite kritisk i magen, så det blir snälla varianten, endast kokt ris och kokt sej, smarrigt. Det är egentligen inte fråga om någon festmåltid för henne, snarare magåterhämtningsmat. Men man kan ju lyxa till det på lek ibland.

Jones får en ToDo-lista som väntar på bordet när han kommer hem idag. Jag hade bett honom göra en sak igår,  som han inte lyckades genomföra. Så idag har han en hel lista, och på den finns nu 5 punkter och jag funderar frenetiskt på fler. Simpel logik, gör det ordentligt genast så slipper du lättare undan. Skit i att göra det och få dubbelt med arbete. I detta fall femdubbelt. Hittills.

Tänkte åka till butiken igår, men jag började göra en massa här hemma så jag hann inte. Så jag är tvungen att fara idag. Med alla andra i hela stan som riskerar att svälta och törsta ihjäl under midsommaren, för butiken är ju stängd en dag plus att dom stänger tidigt imorgon. Suraste är ju att det jag behöver är duschkräm och sådana grejer. Och det är verkligen slut så jag måste få det innan helgen.

Förövrigt tänkte jag vara smart och packa idag, så att jag inte behöver dividera över det imorgon efter jobbet. Jag ska packa min stora lätkäkassi åt mej själv, lilla lätkäkassin åt Targa, och så ska jag kärleksfullt ställa fram en ryggsäck åt Jones. Och skriva en till punkt på hans lista: Packa. När jag kommer hem ikväll ska jag korsförhöra honom över vad han packat med. Det brukar sakna logik, så då ska jag sucka lite och överlägset fråga "nå ha du me tandbostan helst? elä nå tröjor? tänkt du klar de me hede? tänkt du kanske int ta me nå andra skor elä va had du tänkt". Sen ska jag sätta mej på soffan och titta på när han packar på nytt. Moahaha. hahaha..Moahahaha..hahah..

Såja. Jobb ikväll och imorgon på morgonen, sen bär det av till Skaftung, Varsikakara, efter middagen i Voitby. På söndag ska jag gladeligen jobba igen och känna hur den 100% lönen rullar in.

Så, trevlig midsommar gott folk!

Nåja, nu hade jag för en gångs skull skrivit ett låångt och klatcshigt inlägg. Då sippar datorn. För omväxlings skull.

Det sker cirka 2-3 gånger dagligen. Antingen säger den Piiip Physical dump eller Error- No system on disc. Alltså den dampar. Och dessa damper gör att jag dampflippar helt totalt och skulle kunna riva håret av mej, för det sker alltid när du just har nånting på G.

Nu blev jag på så jävla dåligt humör, att jag säger pidä tunkkis och skiter i ett häftigt inlägg ida.

Ha det bra. Nu ska jag på jobb.

Jag fick idag en otroligt fin kommentar. Jag blev så rörd, att jag började darra på rösten när jag moget sög åt mej komplimangen och tackade och tog emot helt och hållet. Och det var inte ens något såndär onödigt lättsamt artigt smalltalk, utan det kom mittiallt rakt ut rakt till mej. Åh, vad lycklig man kan bli.

Nej. Än en gång, jag är nog på rätt nu tydligen! Känns så bra att få feedback på det från andra också. Okej, klart att det tar mot att sitta på skolbänken emellanåt, men när jag tänker på att jag en vacker dag ska få gräva i sår och picka folk och dylikt blir jag genast mer motiverad. :D

Idag ska jag bara ta det lungt, så att jag orkar jobba imorgon, och efter det fira Targa på sin 4års dag och systerysters man Ärt på hans halvvägs till 60 dag.

Blir lite löjlig och nostalgisk när jag tänker på att Targa fyller 4 år. Gamla tanten snart. Giisen min. Älskipälski paskanaama. Hemuli. Paskis. Giis.

Återigen idag fick jag konstatera att det lönar sej att ta med sej sin nyckel när man går ut.

Jag sa det till och med högt åt mej själv när jag satte fast kopplet på Targa idag, " kom ihåg nycklarna". Jovisst kom jag ihåg dem, när jag smällt fast dörren. På fel sida om dörren fanns både telefon och nycklar.

Jag drog ett djupt andetag och gick den planerade länken med Targa. Sedan skulle jag gå till disponenten, men hanfan var inte hemma. Jag plingade på hos några grannar, men nej, ingen ville ha mej. Jag gick ut och satte mej på gräset, sådär häftigt som man gjorde i ungdomens dagar. Förste man jag attackerar hade ingen telefon med sej. Den följande bad artigt att få veta vad jag skulle göra med hans telefon. När jag berättade varför jag skulle ringa ett samtal ville han veta varför jag lämnat nycklarna och telefonen hemma. Jadu, den fan som visste.

Jag ringde åt mor, den enda vars nummer jag kan utantill i dessa dagar. Länge och väl ringde det innan hon svarade, och jag bad henne att ringa mommo som har vår extranyckel. Så, efter några pubertala suckar från både min och Targas sida kom gulliga kära mommo med nyckeln.

Fan dessa sommartider när man går ut utan jacka!  Detta var inte första gången för mej, så nu ska jag rita en biffig bild av en nyckel, och pryda den med någon orginell text såsom Kom ihåg nyckeln. Kanske ska jag sätta fast en nyckel i Targa? Det är ju med henne jag alltid gått ut när hon tvingat mej att lämna nyckeln hemma.

Idag får vi hem räkningen för husritningarna. Det påminner mej att jag lovade att sätta upp bilder på huset. Hur som haver. Rediga 1000 pengar gick faderullan på, precis som vi uppskattat. Han kommer hem till oss med den värdefulla räkningen.

Senare ikväll ska vi bryta upp cykellåset. Jag hoppas att min systers slit med målandet inte går upp i rök. Det ska nämligen ske med en rälläkkä, ni vet. Nåja. Såläng jag får upp fanskapet så jag kan använda den så tillåter jag lite våld.

Igår jobbade jag första gången med en dam på jobbet, vi hade bara träffats hastigt en gång under min praktik.

Så när vi står och hjälper en dam inför natten, har hon nånting på hjärtat:
"Du e finskspråkig visst?" sa hon med en påstående ton...
"eheh..nä alltså ja e no bara tvåspråki liksom, svenskan står no som modersmål i alla papper..." Paniken stiger inom mej, låter jag som en finnpajsare?!
"Jahaa just det. Det hörs nog när du pratar. Du är väl hemma från södra Finland?"
"eh..nää ja e no helt vasabo..ha no vari en del i Pargas då ja va yngre..."
"Jo det hörs nog!"

Alltså. Här har jag gått omkring o tagit förgivet att jag pratar vasasvenska, med inslag av diverse dialekter från österbotten runt då jag pratar med kompisar. Jag har tagit förgivet att jag i lite mer officiella situationer, som t.ex möten med eventuella blivnade chefer, och nya arbetskamrater och dylikt pratat neutral vasasvenska.

Lite fnittrande berättade jag hela grejen för en annan arbetskamrat, och vad säger hon? "Janä he ha no jag o trott!". Att jag var finskspråkig alltså. Då finns det finskspråkiga som undrat var jag har lärt mej finskan, eftersom jag är fullt svenskspråkig. Det finns också de finskspråkiga som förvånats över att jag pratar svenska också. Aldrig har en svenskspråkig blivit paff att jag pratar finska. Tvärtom nästan.

Så, nu halvvägs till 40, fick min språkidentitet sej en stöt, jag som trodde att den var färdig utvecklad och stark redan. Nu måste jag igen ställa mej jobbiga krisfrågor som vem, var, varför, hur, när o.s.v. Jag måste reflektera över mitt språkbruk. Herreje. Om jag kommer fram till samma bild som tidigare, måste jag ju ha en förvrängd syn på mej själv. Då måste jag gå i terapi. Talterapi. Psykoterapi. Hypnos. Psykoanalys. Kognitiv och beteendetarapi.
Annars blir jag nog neurotisk i min osäkerhet gällande mitt språk. Vem vet, kanske det krisar till sej så hårt när jag väl är 40, att jag börjar prata franska istället för svenska och finska. Då kan folk undra om jag är fransyska. Om inte finskan bryter genom och alla undrar om jag är finnpajsare. Nej...svenska och finska går nog bra tack.

Japp, det två sista tenterna i år var också de som jag fasade mest för. Immunologi och patologi samt fysiologi.

Till immunologin och patologin orkade jag försöka läsa lite. När jag skrev tenten kännde jag att jag kunde ha läst mer, men att jag nog säkert skulle bli godkännd åtminstone. Den tenten resulterade i en 3:a.
Efteråt skickade läraren ett mejl till oss, där hon meddelade att vi hade skrivit historia. Första gången ever, hade alla studerande i en klass deltagit i första tenttillfället och dessutom blivit godkännda, hela högen. Jag måste erkänna att man kännde sej lite speciell faktiskt. Fan vi e bra liksom. Bäst helt enkelt.

Efter detta mejl återstod en tent, fysiologi. Tack vare mejlet var man så stolt, så hjärnan hade tagit  sommarlov. Det betydde att jag läste, men tänkte på blomvattning, kloklippning och diverse viktiga saker. Kvällen före satt jag med svetten lackande och pressade mej genom kurskompendiet.
När jag skrev tenten kännde jag mej som en korkad mås. Jag svamlade en massa, och skrev samma saker om och om igen, men med andra ord bara. Jag tyckte jag inte tog med någon fakta som helst, för jag kunde inget.
Halva klassen anmälde sej till omtentamen genaste efter tenten. Så går jag och får en 4:a i tenten. Alltså. Jag trodde inte mina ögon. 4 för en massa bullshit? Jag är begåvad.

Kanske man kan tacka sin ganska skapliga allmänbildning för detta, men ändå. Halleluja.

Så, första året som sjukskötarstuderande har gått galant. Alla tenter godkännda på första försöket, alla kurser och studiepoäng förtjänade. Detta om något måste väl vara ytterligare ett tecken på att jag är på rätt utbildning nu, eller hur. Jag är så nöjd över mej själv måste jag säga. Fan jag är bra. Hela VÅ1/09 är bra.
Vi..ööh...vi..Vi rockar fett.

Nu tar jag alltså sommarlov från skolan med bra fiilis. Har ett sommarjobb inom vården, kommer att få utveckla mej själv som vårdare under sommarn. Jag kommer att kunna gå tillbaka till skolan med ny iver och motivation i höst. Ja, this is my shit!

...I lågstadiet var ju alla ännu snälla och lugna. Man liksom, gjorde som läraren sa. Oftast.

Sedan i högstadiet hände något som fick allas små barnahuvuden att, ja, spåra ut lite.

Anledningen till varför detta snurrar i huvudet nu, är att en gammal klasskompis fyllde år, och plötsligt började allt mindre friskt som vi hållit på med dras upp.

T.ex hittade vi på jättemogna namn till varandra, som vi skulle övertyga läraren om att dom var riktitga. Sedan hittade vi på roller, typ att en skulle sitta och fila naglarna hela lektionen, en annan skulle mala tuggummi.

Sedan hade vi x-antal häften, som vi under lektionstid förde vilda diskussioner i. Jag har kvar vissa, och personligen vet jag inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser dem. Det fanns häften som bara två delade ("vill du böri ha ett häfte me mej?") och häften som snurrade runt alla, t.o.m pojkarna ibland! Dessa häften var ju gladeligen sponsorerade av skolan, självklart.

Några ytterst privata utdrag:

Vem ska ja iskee?
Iske T!
Nä han tycker ändå om M. Du ska iskee S.
Noh pyh. S e mähä. Iske T!
No om ja iskee T, så iskee du S, o P iskee M!

Va e din top-5?
Ja har ingen. Ja ska bara iskee nån.
No har du nån?
Nojoo, F, T o S e helt ok, men ja ska int iskee di.
Iske nu! Så iskee ja o nån!

Ha T sagt nå om mej?
Nä, ska ja prat me han?
Jo, men säg int nå om mej. Fråg bara vem han tycker om.
Ska ja fråg P o vem han tycker om?
Jo..O säg att P frågar av dide andra o lite..

Jag vill inte skämma ut någon, så jag skriver inte ut namn! xD

Ja...Det var inga lätta tider. Tydligen. Vi borde ta en Martta-träff men gänget, och minnas gamla goda tider. Martta Klubben var vi, ett gäng stora flickor som träffades med jämna mellanrum. Så gjorde vi nåt kul. Men sedan började en massa pojkar få tillträde till våra möten, så då ändrades karaktären lite. Hahaha... Herregud. Vilket barn man var.

På tal om högstadiet, så närmar sej vår första klassträff. Rätta mej nu, flickor, men visst står det 14.8.2001 i våra klassringar? Och 10 år därifrån framåt så är första träffen? Jag har problem med att urskilja graveringen, eftersom min ring är mitt i tu eftersom att ett häst trampat mer en en gång på den.

Herregud. Snart 10 år sen vi började högstadiet? Hur gammal är man..egentligen...

Jag var tvungen att fundera på det på riktigt idag. Jag tittade på mina kläder, jag tittade ut, jag kollade omkring mej.

Varför? Jag hämtade en studentgåva till min vän som blir student i sommar. I guldsmedsaffären slog dom in presenten, I julgrönt papper med guldmedaljonger och guldband. Herregud, det ser ut som en julklapp! En julklapp! Jag hade föreställt mej något i blått, kanske pastell. Men detta. Jag kunde inte tro mina ögon, jag satt och stirrade på paketet hela vägen hem. Midsommar närmar sej, det är sommar. Det ska bli en studentgåva. Som man ger på sommaren.

Hur somrig är den här?



Jag tex ju inte ge den som den är. Jag måste paketera om den. Vad ska folk tro? Ge en studentgåva i julklappspapper?! Och snören är ju fantasifulla...

Det är skrattretande att personalen i denna guldsmedsaffär har varit jättenöjda och lite skrytiga över sina paketeringskurser som dom fått gå. Och detta vet jag för att jag har varit arbetsgranne med denna butik. JA, man tycker dom borde vara lite mer updated i säsongen med sina fina paketeringskunskaper.

Huhhu.

För övrigt vill jag meddela att jag tänker ta upp registernumret på varje bil vars förare gräver sej i hjärnan. Då ska jag ta reda på namnet och ringa och fråga om han/hon hittade något intressant.
Jag ska också börja byta fil som alla andra i Vasa, byt fil först och kolla sedan om du har en bil på sidan om.
Jag ska också börja fråga alla som glor om de vill ha autograf eller en puss på kinden.

Näst sista tenten gick sådär. Jag känner mej nog godkännd, men jag vet jag skulle ha kunnat brodera ut mera. Och så fick jag hjärnsläpp om inflammationen, hur det funkar i praktiken på cellnivå. Men det ska nog gå bra.
Nästa vecka har vi tent i fysiologi. Spännande.

Visste ni att tymus väger kring 10-20 gram vid födseln, sedan blir den större till puberteten, 30-40 gram, sedan börjar den minska igen, och detta är en orsak till att vi människor åldras. Förfaller. T-lymfocyterna går sin utbildning i tymus. Där blir de antingen mördare eller hjälpare, annars får dom order om att ta livet av sej om dom inte klara skolan. Tur man inte är T-lymfocyt.

Jag borde läsa på morgondagens tent i immunologi och patologi. Lite kan jag ju tydligen redan, men jag tror inte att vikten av tymus kommer att vara så relevant i tenten.

Jag vill klara tenten nu, annars får jag tenta den på sommaren. Lockande? Ja absElut. Jag borde läsa. Men jag har faktiskt så mycket annat att göra. Jag måste..vattna blommor.....hänga upp byk....gå ut med hunden....äta......tvätta mera byk....och återställa mej efter gårdagens jobbskift.

Lite mer kan jag om lymfocyterna. Dom fungerar som Beck. Alltså, T-hjälplymfocyterna är Beck, tha boss. T-mördarlymfocyterna är Gunvald, och B-lymfocyterna är hon, Lena, eller vad hette finntuppen? Ingen borde få göra nåt utan tillstånd av Beck. Gunvald väntar med spänning i byxan på tillåtelse att få döda någon. Lena väntar snällt på kommando och gör vad Beck säger åt henne. Om Lena eller Gunvald gör något utan Becks lov, fungerar de fel, och de får kommando av högre makter att göra självmord. Apoptos heter det. Så, nu vet ni hur lymfocyterna fungerar.

För övrigt vill jag meddela att jag såg årets första regnbåge igår. Varför blir man alltid lite löjlig då man ser regnbågen? "Ooooj...siiiii...reeegnbåågen...vaaaau...va fiin...." Jaha, där är fanskapet igen. I fyllan är den också då den syns dubbelt. Ingen skatt har den heller, snåla fan. Och inga MyLittlePony´s som betar på en grön äng med rosa blommor och silkiga matchande manar och svansar.

Nu ska jag äta, så att jag orkar läsa på tent.

Vi var med mommo till stan idag, för hon skulle ha hårspray, mascara och papiljotter. Hon fick vad hon skulle ha, plus Sloggisar. Så hon blev så nöjd så. Jag tvingade med henne på skojakt också, och precis när jag hade gett upp hittade jag var ute efter, ett par nya ballerinan. Före det hade jag hunnit köpa nagellack, större bykställning, solkräm och ett par klackskor. Detta firade vi med min första bollglass för i år, och sedan for vi och shoppade blommor.

Här är lite bilder på mina inköp


Titta. Det står ju mitt namn på dem. Ser ni?


Det som jag var ute efter. Eller inte riktigt, men jag ska väl vänja mej
med att inte alltid få vad jag vill ha.


Röd Pelargon och 2 Flitiga Lisa                      2 Lobelior som ska ta sej och bli fina och frodiga.

Det var ju hett som fan, 26 grader i skuggan hade vi i ett varv! Så vi tog med H&T och for först till Amarillo på mat, sedan gick vi till Strampen. Där satt vi i tre timmar, fram till typ 23-tiden, med sommarskor och tunna tunikor på, och det var inte ens kyligt! Halleluja! Plus att jag fick sommarens två första myggbett. Plus att det var så varmt hela dagen igår att mitt hår slog på sej fuktkrullorna. Riktiga tjuslockar som mommo skulle säga. Tyvärr är dom inte så populära hos mej...

Igår var det riktigt äckligt hett, även om det kom åskskurar emellanåt. Regnet till och med var ett lätt sommarregn. Skulle vi ha bjudit till riktigt ordentligt skulle vi ha cyklat, men med en älgcykel cyklar man inte i första taget om man är två.

Ja hujeda mej. Självklart hade jag inte kameran med mej. Varför skulle Emma ha kameran med sej?

Och nästa gång ska Targa få komma med.

Gårdagens uttryck: Onko teillä svenskatalande..öh..meny?

Gårdagens diskussion: Var är nord, syd, öst och väst på havet, på vilken sida lämnar diverse käppar och hur fungerar sjökort och dylikt. Jodå, två unga män, varav den ena definitivt vet allt och den andra vet bättre, så det var riktigt intressant att lyssna på. En stund. Till jag sa att det är dags att byta skiva, och att diskussionen  kan tas upp på en kurs i aktuellt ämne.

Jo. Jag vill ut på havet. Mer än 5 gånger detta år. Jag vill också till södra Finland i sommar. Och jag vill fara på en kryssning i sommar. Och jag vill bli brun i sommar.

Idag när jag hade fört Jones på jobb hann jag bara innanför dörren innan det började skallra i våra fönster. Det blixtrade och brakade nästan som på film. Lite häftigt tycker jag. Maffig åska såhär på senvåren/nysommarn.

Nu sätter säkert regnet fart på alla växter. Varje sommar konstaterar man "jaa, he blev no grönt så snabbt så man hinda int me" och sedan nästa vår tänker man "nu ska vi nu rikti si o njut då allt slår ut". Jodå, så tänkte jag i år också, innan jag just såg ut genom fönstret och konstaterade att det grönskar i träden redan. Knopparna av olika slag håller som bäst på och hanterar sin växtvärk. Och jag har missat det fast vi skulle njuta av den. Okej, den är ju inte över ännu, men allt har satt igång redan. Nu blir det säkert race mellan alla nya blad vem som hinner ut helt först.

Sedan är dom fräscht gröna några veckor. Sedan blir dom sunkigt mörkgröna. Sedan är det höst. Så var det med det typ. Så. Jag ska passa på suga in mej pollen och en massa annat kul bara för att få se det där roliga och fina. För om några veckor är det inget häftigt med det längre. Nästa gång blir det häftigt på hösten då bladfanen ska ner. Och så ändrar dom färg. Sen när de är nere ska domfanen bort. Och så svär folk över det. Sen kommer snön så faschineras folk över hur fina träden är med snö på. Ni vet såndär glittrande snö, som på film. Sedan varar det för länge, så svär folk över det. Sen kommer våren och snön ska smälta och det är äckligt och vått. Sen kommer pollendammet som är äckligt. Sen kommer sommaren och det är äckligt hett.

Så. Nu ska vi passa på och njuta av sommaren som är på kommande! Sommaren är kort, sjöng Ledin när han var ung.

Var ensam hemma en liten stund, så jag bestämde mej för att snabbt kolla Targas tassar för att vara säker på att dom är hela, och sedan fara på sommarens första cykelfärd.

Först kämpade jag med låset gud vete hur länge. Sedan när jag fick upp det och skulle hänga det runt styret, rann det rostvatten på mej. Sedan tänkte jag inte få det låst igen. Sedan fattade Targa att vi skulle få sällskap av boskap (cykeln) så då började hon skälla. Hon skällde hela vår gata ut till stora vägen. Sedan kissade hon, och började bita i hjulen. Nå, sedan lugnade hon ner sej och jag kunde börja trampa. Då började hon skrika igen och ställde sej framför cykeln. Åbeket. Sedan vips började hon springa brevid cykeln som om hon aldrig gjort något annat.

Vi cyklade typ 10-15 minuter, och under dessa minuter konstaterade jag att cyklen faktiskt är jättetrög och ostabil att cykla med då Targa är med. Alltså behöver jag påriktigt en ny cykel. Dessutom har älgpeden några faktorer som påverkar säkertheten:
1) inget skydd på kedjan, byxorna kan fastna och blir smutsiga.
2) kedjan hoppar ur om den känner för det.
3) växlarna är schizzofrena.
4) handbromsen drar åt bara på ena sidan, och lämnar sedan på.

Plus att styret är lågt. Ja. En ny cykel är min nästa inventering! :)

Här är bildbevis på hur trött Targa blir efter att ha vallat cykeln en stund.



Hahah, hon ser ut som en hjärna!

..ni kan räkna med riktigt dåligt pissväder inom de närmaste dagarna! :D

Så är det alltid. Precis när man tvättat hunden eller golven, då regnar det och blir geggigt och äckligt ute. Såklart!

Nu är då alltså Targa's största förnedring gjord för denna vår. Ibland känns det lite hjärtskärande att tvätta henne, eftersom hon så tydligt visar hur hemsk man är mot henne när man gör det. Ja herregud alltså. Hon riktigt visar att hon lider. Blir pinad. Förnedrad. Bjuder på lite bilder där hon lugnat ner sej och börjat förlåta mej för det jag gjorde...


Japp, 4 handdukar för fröken...

Jag har lärt mej något nytt igen:
1) Tro inte på instruktören när hon säger "det är enkelt" eller "det är inte tungt"
2) Tro inte att du är i bättre kondis än vad du är, underskatta hellre
3) Skratta, och framför allt hosta inte när du har träningsvärk i magen

Alltså, jag var på gym igår, och hade med mej Haidi. Jag skulle visa runt henne på gymmet lite. Sedan kommer ägarinnan och mer eller mindre manipulerar oss att delta i core-timmen. Alltså, magen och ryggen. Total pina. För det första konstaterade vi som är 21, att vi inte klarar av att koordinera kroppen, framför allt inte när både ben och armar ska röras samtidigt. Hujeda mej. Vet inte när jag pinats senast så. Det var nog ett litet helvete tror jag.

Så idag har jag inte kännt mej så värst smidig, om vi säger som så. Ont som bara vad har jag. Jätteont. Det är synd om mej för att jag försökte mitt bästa med att vara hurtig. Fy fan. Nej. Uvva då!

Eftersom det var så synd om mej idag så skippade jag skolarbetet som jag borde ha satsat på. Istället for jag till mommo och satte och stekte på Harjula Terazzo med mommo och moster. Därav ökat antal fräknar, och lite vita ränder efter ringar, halsband och axelband. Palermo. Kanske har jag en chans att bli äckligt brun i år? Hoppas solen tar livet av mina (atopiska?) exem som jag har på kinder och armar. Nu kommenterade till och med mommo dem. Deppande.

En sak till har jag lärt mej idag. Att hålla reda på när bankkortet går ut. Åh. Mitt ska gå ut nu i maj, så de hade skickat ett nytt åt mej som jag fick på posten. Men, nu är det så, att på mitt gamla kort fanns mammas Plussa-paralellkort. Och nu har jag ett eget Plussakort och ville bli av med mammas på det nya bankkortet. Skulle jag ha vetat när kortet går ut hade jag kunna göra ändringen i tid. Nu måste jag beställa ytterligare ett nytt kort, utan mammas Plussa, och med en trevligare bild och betala för det.

Här är min gamla nästan bästa vän. Lite rostig. *höhhööhöhöö*



Sånt e livet, sjungs det i en lite irriterande låt.

Idag gäller morsdagspresentsjakt och katt skötning åt en gammal stamkund i Peanuts från tiderna då jag sålde nötter. Ja, och jag tenderar att göra slut på alla "hygiengrejer" på en och samma gång alltid, och det sker nu, så jag ska shoppa schampo, balsam, fettlappar, rörö, nagellacksborttagningsmedel, dushkräm, tandkräm..och..ja..anteckna flitigt nu intresseklubben.

Och snälla hundgudar, gör så att Targa's löptid börjar nu. Detta väntande och Targa's PMS-humör gör mej tokig. Amen.