the Ems

Alla som känner mej vet att jag är en noll-romantiker. Visst, gulligt med rosor och choklad, men till och med det är ganska nära spygränsen. I ungdomens dar kämpade jag för att trovärdigt spela med när alla kompisar gick an om diverse romantiska personer, gester, filmer, låtar och hela faderullan. Hur jag än anstängde mej fick jag ibland höra "vitsi emma lite du e oromantisk".

Men idag chockerar jag mej själv. Jag läser en bok, Maken, ärvd av min syster. Huvudpersonen gråter, och så står det typ såhär "jag var tvungen att le när han kysste bort mina tårar" och vad gör jag? Jag börjar stortjuta. Annars skulle jag ha fnyst åt det där löjpandet. Men jag hulkar hejdlöst. Sen när jag väl lugnat ner mej, så beskriver boken om hur denne fantastiske Gustav vilar mot hennes bröst, och så börjar det igen. I vanliga fall, och även nu när jag sansat mej skulle jag återigen fnysa och tänka att det är väl för fan hon som ska vila mot hans bröst om man strävar efter traditionell romantik. Själv skulle jag bli förbannad om nån försökte kyssa bort mina tårar, jag menar...åh herregud.

Hujeda mej.

Visst, jag är en lipsill. Lipar åt filmer och sånt om nån dör eller tvingas skiljas åt på ett sorgligt sätt eller om det är synd om någon eller om det händer ett djur något hemskt. Men en bok? Romantik? Det är ju så att man skäms och blir lite besviken på sej själv. Har gråtit till två böcker i mitt liv, Inte utan min dotter och Älskade syster. Och då har jag gråtit åt det helvete karaktärerna levt i, inte nån fans Gustav som kysser bort tårar!

Men. Nu var det ju inte mitt riktiga jag som var i farten. Det är dessa kemisk-biologiska substanserna inom mej.