the Ems

Och jag. Men det gör inget, för jag har sällskap av tuppen och trollet också. 04.59 slog jag upp ögonen av smärta, och så blev jag så till mej så jag har inte kunnat sova efter det. Men, man ska icke ropa hej innan man har hoppat över bäcken. Smärtan kan ju gå hem ännu. Fast jag hoppas ju febrilt på att den ska öka. Och komma oftare. Man blir väl lite sinnessjuk i dessa tider. I vanliga fall skulle jag ha svurit tungan svart och stigit upp och tagit värkmedicin. Nu vill jag bara syresätta mej själv, men ska nog snart ringa förlossningssalen och fråga när det är planerat att man ska ta värkmedicinen som dom pratar om.

13 dagar över tiden idag. Igår skulle dom ju ha startat mej, men dom ville inte vara så jävliga mot min livmodertapp, så dom sa att jag är välkommen på torsdag, och skulle dom inte längre ge armoa till den. Okej, dom pinade mej nog tillräckligt igår ändå, så tårarna rann och spyreflexen aktiverades, men. Det tycks ha varit värt det. Eller..? Man har ju som sagt hört om dom som har kommit igång ordentligt, men sedan slutar allt poff som dammråtta. Jodå.

Min lilla stegring är utmobbad, och Jones fick sjukledigt resten av veckan och lite medicin som man kan få hjärtklappning och förstoppning av. Lite skadeglädje skulle jag nog känna då tror jag. Hans feber har vi inte sett av heller, men det kan bero på intensivt intag av ibuprofen.

Och såhär på morgonkvisten, så undrar jag varför min telefon var tvungen att åka på en två veckors rehabiliteringsresa för att ackun blev tom på en dag...Kan dom inte bara ge en ny acku, eller funkar inte vanlig logik då det gäller teknik? Nåja. Får väl tilbaka en even better en. Ytterst viktigt, absolut.

Såja. Hispa inte upp er nu gott folk. Med min goda tur ligger jag och kvider med samma smärtor ännu på lördag. Men då tror jag inte det känns kul längre. Men nu just är det lite julafton då man får vad man har gnällt om nu i några veckor. Och så börjar vi redan nu gnälla att det inte ska vara alltför länge. Om vi kunde hålla oss på detta dygnet, festen ska ju tillta här ännu i alla fall. Hoppas vi. Eller hoppas ni så kräver jag.

Han jag bor med skulle absolut leka martyr idag och fara på jobb med stegring i morse. Efter att ha predikat en stund gav jag upp, och tänkte att han må fara på jobb och må piss som en gris hela dagen, för jag sa att om han far nu, så behöver han inte komma hem innan arbetsdagen är slut såvida han inte får 40-graders feber eller om jag börjar föda.

Sedan upptäckte jag att jag själv har feber, men det tänker jag inte tala om högt för någon.

Så kommer han hem släpandes och ser mer död än levande ut. Då kände jag mej manad att hålla en ja-ja-sa-ju-he-föreläsning åt honom om samma ämne som morgonens predikan. Han låtsas vara så svag att han inte kan bearbeta det jag föreläser om. Okej, han var nog dålig påriktigt, men va fan tycker han synd om sej själv för?! Tror han att febern går hem om man far på jobb och svettas och anstränger sej fysiskt? Näpp. Skyll dej själv karfan. Han behöver inte tror att han behöver pipa och sucka en knyst sedan när jag ligger och krystar.

11 dagar över beräknat datum. Hahaha...jag börjar känna att jag närmar mej en punkt när jag börjar gunga lite nervöst, producera överskotts saliv och bli lite allmänt neurotisk. Och se smågubbar i knutarna. Som tur ska vi tukta det imorgon. Och ja, jag vet att det kan ta flera dagar innan det händer något ändå. Men. En bit på väg är man ju då. Det är ju en tröst. En klen en, men ändå en tröst. Nu har jag till och med packat väskan klart. Även det är ett framsteg. Jag har också skrivit en lapp till barnmorskorna om hur jag gärna vill ha det, och vad jag totalvägrar. Drömde att min barnmorska var en satmara, men det beror nog på att jag är van med att måla fan på väggen och förvänta mej det värsta när det gäller sjukvården i denna stad. I detta land.

Det räcker inte med att jag går omkring med konstant huvudvärk (i orginalform nu, icke migrän), domningar i ryggen, kramper i ljumaskarna, mensvärk, löjliga sammandragningar och dylikt, i fredags började det med att jag fick börja lyssna på slummiga grannfrun som hostade upp diverse sekret och även analyserade dem via telefon åt nån. Tack och lov finns det en vägg emellan. Hon hostar som en häst. Och nej, som blivande sjukskötare har man inte lust att bevittna liknande grejer då man är hemma och känner sej lite pluttig bara för att man ska bli sjukskötare och förväntas tycka allt såntdär är trevligt. Jag har inte svårt med något annat än löständer och upphostningar, och av dessa handskas jag hellre med löständerna. Men hemma alltså så vill jag inte ta del av andras sekret och symptom.

Nåja. Igår blev Jones gnällig. Ynklig. Nästan fem före döende. Så från och med igår kväll har jag hört på hans hostande och snörvlande också. Dock hör jag hellre på Jones än på grannkärringen. Nåh. Andningsvårigheterna orskade ju förståss ett maffigt snarkande och övriga ljud som kan uppkomma när man försöker få luft utan häftigare framgång. Nu är han febril, och manlig som han är ligger han och vibrerar på soffan och känner sej svag. För att han inte ska bli alltför svag och svimfärdig ifall om jag ett tu tre får fara och föda idag, så smyger jag i honom lite medicin och smörgåsar.

Och Targa spyr och haltar med en tass. Så med lite konstant huvuvärk, domningar i ryggen, kramper i ljumskarna, mensvärk, löjliga sammandragningar och dylikt så är jag riktigt nöjd.

På tisdag blir jag igångsatt. Vilket säkerligen kommer att ske på så sätt att jag återvänder följande dag för att producera avkomma. Vilket betyder att jag troligtvis kommer att fira födelsedag på sjukhuset med mina blåa Reinon. Bjuder dom månne på tårta? Nå nej. Sedan är det bara 2 veckor tills jag ska studera flitigt. Om nån hade kommit ut i tid, hade jag haft 4 veckor på mej innan jag ska studera flitigt. Tack och lov kommer jag att få göra mycket hemma. Hade jag gått i en smartare skola hade jag inte behövt studera flitigt alls på flera månader.

Tack vare att min vän Turre råkade kommentera mitt FB-status med orden "så klart" så har jag nu hela dagen haft en låt på hjärnan, och den försvinner inte. Om jag försöker mala på med någon annan låttext så överröstar denhär låten ännu mera brutalt inne i mitt huvud. Vilken låt?

Släng händerna i taket, såklart
Ska vi riva hela haket, såklart
Så om alla vill ha mer skrik, såklart
Ey såklart, såklart

Av vem? Allas våran sköna rappare Petter. Så klart. Och så gjorde jag misstaget att lyssna på låtfan på YouTube. Och så uppmanar Petter, som man i smyg tyckte var skitsnygg för ett antal år sedan, alla tjejer att skaka rumpan. Och så går lilla Emma omkring och skakar Shakira-moves i takt med Petter i hopp om att nån ska tappa nerven och vilja komma ut. Tyndyndyndyn dyn dyn, tyndyndyndyn dyn dyn. Ni vet.

Vilket år var detta? I ungdomens gröna dar. Och alla tyckte han var skitsnygg. Även fast man inte annars lyssnade på rap så skulle man tycka att Petter var snygg. Haha..han har dock viss likhet med Magnus Betnér. Och han felar dock oftast inget. Alls över huvudtaget. Mohahahaha. Eller hur?

Nåja. Hoppas Turre känner sej nöjd över vad hon ställt till med. Och jag önskar så helhjärtat att nån lika het låt snart ska fastna på hennes hjärna. Helst nån raplåt förstås.

Fick ett par blåa Reinon igår.


Detta för att jag läste i ett forum att det är So last season att gå med sina egna personliga färgglada Crocs på sjukhuset. Senaste BB-modet är Reinon. Och varför skulle jag vara sämre? Skulle ha velat ta ljusblåa, men störde mej så på att Finlands lejon är placerat mitt på skon. Fosterländskhet i all kär ära, men någon gräns finns det väl med allt. Sen var jag lite pytt på svart/gråa, men eftersom blått alltid stått mitt hjärta närmast så blev det dessa. Syrran och mor har väl rosa. Traditionella bruna skulle också gå. Och så har dom funnits i ljusgrön. Men. Nu är jag alltså ybermodemedveten. Om sjukhusmode. Vanligt mode får nog panik när det ser mej, så efter är jag.

Ska ta en sväng om med Petter nu. Innan Jones kommer hem. Så klart.

Och det är ju så harmt så...Hahahaha! Wohoo! Skämt å sido. Eller nej, jättekul att det blir en Vattuman, vi Vattumän är ju lite bättre folk och oss föds det mera av fr.o.m 20 januari varje år, och ca 1 månad framåt. Men det är inte därför jag håller igen. Tvärtom har jag desperat försökt det motsatta. Har producerat en till sats bröd att frysa ner, och dammtorkat, dammsugit och moppat. Och putsat 40 cm snö från bilen. Och kastat frisbee och sparkat boll med Targa, och traskat i skogen. Och så har jag lite känningar av mjölksyra i sidfläsket.  Och kämpat med att lacka tånaglarna, vilket denna gång slutade med att Jones kommer att få utföra pedikyr när han kommer hem idag. Sedan ska jag baka muffins, och så ska jag råka ha för lite formar så vi måste äta upp massor med smet.

Jag har planerat in program till slutet av veckan och helgen, kärråkning med ponny och 5-årskalas hos Mele. I vanliga fall så skulle ju dessa planer leda till att nånting händer så att jag inte kan fara, men ni ska se så kommer jag inte att se skymten av några förhinder när det är dags att pylta på sej stallkläder eller kalaskläder.

Det verkar inte vara tråkigt där inne, för igår upptäckte klimpen att jag har revben även på vänstra sidan, så dom skulle också undersökas. Så klimpen bytte sida helt enkelt. Men högra revbenen måste nog vara lite kulare, för idag svängde han tillbaka. Mitt önsketänkande om att klimpen sitter fast vid dethär laget och inte är så pigg på att dansa River Dance längre var tydligen lönlöst det också.  Så nu har jag liksom bestämt mej att jag tänker köra hundpsykologi även på klimpen, och ignorera felaktigt beteende, och på så vis uppnå önskat beteende. Jag har dock ett krav. På min födelsedag den 28:e januari ska jag vara förlöst och hemkommen. Så det är lika bra att börja på ändå?

I total brist på annat, så började jag göra en ny blogg idag. Skulle jag ha vetat hur många Harjulanska raivare den bloggen skulle orsaka mej hade jag nog inte börjat på med det idag. Jag är liksom inte så begåvad på dendär fronten. Men jag tappade nerven så totalt, så jag loggade ut mej och bestämde mej för att jag ska sova på saken och ta tag med nya krafter imorgon. Eller nästa vecka. Den nya bloggen kommer på blogspot, men den är så skrattretande mitt-i-halv-färdig, så jag upplever det för genant att offentliggöra den ännu. Eller, den finns väl där för hela öppna världen, men jag tänker inte hjälpa någon att hitta den så som den ser ut nu.

Varför är inte jag någon teknisk handy man? Kanske är jag överbegåvad på någon annan front. Dock har jag nog inte upptäckt den grejen ännu.

Idag tog jag en sväng om till mommo, och dit kom min lilla kusin. Så satt han och berättade lite homoerotiska historier från armén, och så led Targa av luftbesvär och så åt vi mat á la mommo och så gick jag och Targa hem.

Och nu har jag ett problem som gnider sej i mitt huvud. Vad ska man köpa till förlovningspresent åt folk? Jag tänkte på något Iittalagrejs, men jag vet inte om det uppskattas, eller om det redan finns sådant hemma hos dem o.s.v. Det är liksom en gammal nära vän, som var närmare förr. Jag tror vi har glidit isär för att våra respektive inte riktigt är på samma våglängd. Inte ens lite åt samma håll, och så blir det så där ni vet, krystat, och till sist så konstaterar man att jaa, det börjar väl vara ett tag sedan, heheh.. Herregud, om man riktigt börjar tänka, så har det där fans fenomenet hänt med fler än en kompis. Och inte endast p.g.a allas nyfunna kärlekar..utan..liksom...saamattomuus ja laiskuus. Hujedamej. Sedan finns det dom som man drags med år ut och år in, och så finns det dem man träffar mycket ett tag, för att sedan gå in i dvala från, och sedan träffas man igen och allting är precis som förr. Och dem som man inte känner att man har så mycket gemensamt med längre eftersom man själv inte har tålamod att springa på krog som en apa 2-3 ggr i veckan.

Så..vad ska man köpa i förlovningspresent..?

Nepp. Är inte bitter. Idag konstaterades min livmoderhals vara för omogen, alltså obefintligt mognad, så man ville inte göra något åt saken. Annat än att be mej återkomma.

Åh. Jag var så pass inställd på att föda nu, så jag hade till och med satt fram kläder och dylikt på sängen, så att Jones bara skulle få slänga dem i väskan och åka via butiken och hämta lite bananer och chokladrussin och komma och krysta med mej. Men. Nu ska vi alltså vänta på att livmoderhalsen ska mogna. Hur mognar man en sådan då? Och nej det där med spermier funkar inte, för mängden av det aktuella ämnet som behövs är så minimalt i den vätskan så det skulle behövas litervis med det för någon effekt. Och så desperat är jag inte ännu. Det är ju vanligt att gå över tiden.

Nästa vecka fyller exempelvis min gudson, den 19:e. Veckan därpå fyller bl.a jag. Men så jävla långt ska vi väl inte överdriva?! Jones skulle uppskatta en vardag, så han får skolka från jobbet. Men nej. Ska släppa funderingarna på det där nu så blir jag paff sedan när det sker på riktigt. Visst?


Idag har för övrigt haft trevligt program! Vimsade iväg till Rimal, som jag tror det räknas till, och besökte Carina, Nicole och Ted. Och lite hund och katt. Med mej hem fick jag dessutom lite smått och gått nödvändigt. Plus en massa gott att vräka i mej under tiden där. Long time no see alltså, och roligt var det! Lite omväxling till detta eviga bakande och städande som jag fördriver tiden med här hemma.

Men. Nu ska jag mogna min livmoderhals.

Så kände jag igår. Jag skulle ha upp en syltburk, men fanskapet öppnade sej inte. Bad Jones öppna den, men hjälplöst såg han på sina händer och konstaterade att det nog inte går, mä justiin rasvaan niitä. Helosanilla. Alla vet ju att Helosan inte har någon brådska med att sugas in, så jag fick ta saken i egna händer och ta i som en karl. Ni vet då man tar i allt vad man orkar så att man bara skakar, men inget händer. Jag blev alldeles kallsvettig. Sen, precis när jag harklat mej för att kunna dra igång min manligaste radiramsa med fula svordomar, så öppnar den sej. Så vad lär vi oss av detta än en gång? Allt ska man göra själv, och alltid ska man tappa nerven. Så varför försöker man ens behärska sej, då man vet att man slipper lättare undan om man låter proppen smälla genast? Jag har försökt förklara logiken till Jones, men han fattar inte.

För att kompensera manligheten skulle jag baka lite bröd tänkte jag kvinnligt. Och passa på och ta oskulden av vår köks-handy-man som stått i skåpet sedan den köptes för ett år sedan eftersom..ööh..ingen lyfter fram den åt mej när jag ska baka så jag tvingas vispa och knåda och pynja allt för hand. Okej, med en elvisp brukar jag vispa. Men ändå. Dock kom vi inte överens, så jag meddelade hushållet att detta var första och sista gången bröddeg görs med maskinen, för den gör fel och det skiter sig riktigt säkert.


Titta nu. Helt muppiga!

Efter att ha sovit över natten, ätit muppbrödet till morgonmål och konstaterat att det var ätbart, tänkte jag åter igen i kvinnliga banor att jag kunde ge maskinen en andra chans. Men definitvt sista. Men att jag skulle pröva den på allvar nu och också göra en vanlig smet. Jag svänger alltså ihop en ny bröddeg och flyttar över den i en annan bunke för att jäsa så att jag kan fortsätta med en bulladeg. Bara för att konstatera att min jäst inte räcker till bullasatsen. Det är väl klart som fan att det inte ska gå utan problem? Vad trodde jag egentligen. Varför skulle det vara så enkelt?


Jäs ditt fan.

Efter att ha lugnat mej tänkte jag att jag ändå skulle ta i tu med en rulltårta, och kanske en tigerkaka. Jodå. Med 4 hela ägg i hela hushållet åstadkommer jag bara rulltårtan. Men okej. Jag ska fylla den men chokladmousse åtminstone, så då får maskinfan sin 3:e chans att visa vad den går för. Om den klarar rulltårtan, så kanske jag ger mej på bullarna ikväll. Efter att Jones hämtat jäst och ägg och mjölk och sylt. Han ska väl dra sitt strå till stacken han också om han ska ha något att äta.

Idag ska jag fira, och Jones ska betala firandet. Jag ska fira att för första gången på gud vete hur många år, så ligger mina trombocyter över 100! 101, om vi ska vara exakta! (ett tecken på att vi måste skaffa en dalmatin?) Dom brukar ligga kring en 70 bra dagar för mej, runt 50 sämre dagar och under 20 om jag är sjuk på riktigt. För några veckor sedan tänkte jag festa till det då dom var 93, men nu, 101! Halleluja! Detta är alltså ett värde som ska ligga mellan typ 150- 360 i vanliga fall. Och för er som brinner av lust att lära mera kan jag meddela att trombocyterna också kallas blodplättar, och dom är ganska så viktiga när blodet ska koagulera om man får pipi aj aj någonstans. Google berättar annars mer.

Mitt Hb däremot var 103, fast jag äter järntabletter x2 dagligen. Men, man kan ju inte lyckas med allt.

Det där med att Klimpen skulle få Jones' kolugna humör tror jag att jag får börja glömma. Det verkar nog vara en med Harjulansk stubin. Åter idag, skulle tanten först känna hur den ligger. Därefter skulle vi lyssna på hjärtljuden...Som var uppe i 165-170/minut. Dessutom lyckas den svänga sej, så att hon tappar ljuden, och så får hon hålla på söka dom hur länge som helst innan hon konstaterar att den helt enkelt böt sida. Så riktigt stor kan den ju inte vara ännu om den ryms att byta sida utan att ta livet av mina känsligaste inälvor först. Mindre kul är det att den har tröttnat på att bekanta sej med mitt bäcken redan och verkar ha dragit sej uppåt igen. Så Shakira-movesen är lönlösa. Likaså allt annat också. Utom glass.

Nå. På torsdag. Då. Då. Annars blir jag bitter och inåtvänd.

I brist på annat sitter jag och tittar på Eläinten pelastustiimi. Och den där repliken kom liksom så perfekt. Föreställ er, ni ser en djurskötare sitta i telefon, och så babblar hon tydligt in ett meddelande på telefonsvararen. Sedan lägger hon på luren och meddelar "I just left a message to the owner...over the phone.." VAH?!?! No shit? Säg att du skämtar?!

Och sedan när dom söker efter ett microship i en hunds nacke: - Yritämme etsiä mikrosirua, jotta voisimme löytää omistajan. Joskus se ei onnistu, ja se on turhauttavaa. Meeeh. Sluta gnäll. Varför vill du hitta ägarna till hundarna? Ta hem dom, för fan. Daah.

1) tänk att jag kunde räkna ut vad djurskötaren gjorde i telefon!
2) Turhauttavaa är det när dom i dylika program måste rapportera sånadär helt självklara saker. Klart som fan vill man väl hitta ägarna till djuren?! Jag blir lika frustrerad varje gång jag hittar ett djur eller ett barn utan ägare. Okej det händer inte så ofta, men det händer. Det får mej att tänka på den där pojken som jag lyfte upp från under vattenytan, när hans mor var upptagen med att rapportera med sin väninna. Och så tyckte hon att det nog var bra att han blev lite skrämd så han kanske lär sej. Jodå. Lär era barn respektera vatten! Släng i dom i vattnet där dom inte bottnar så blir dom nog lite skraja! Gudars.

Såh. Nu är jag snål på en schäfervalp. Eller en belkkarivalp. Men jag kan också ta en annan valp. Men jag är så förnuftig så jag håller fast vid det att det inte ryms 2 stora hundar i en tvåa. Plus en unge och en karl. Och jag. Det skulle också kunna vara lite turhauttavaa.

Nu ska vi iväg på möbelhandel. Eller, ihopp om att hitta möbler far vi iväg. Vi ska ha ett fint mappskåp, och nattduksbord (nattygsbord, nattduksbord? Det senare är jag uppvuxen med..). Då slår det mej att min vän  Särk har lite diffusa funderingar:
Eller ska jag satsa i en ny tv-taso? Men det känns lite väl då jag nyligen köpt ny matta och vitrinskåp. Eller? Får man handla precis så mycket man vill till sitt hem eller verkar det som att man slösade pengar hur som helst?
..öööh..Jag förstår inte problemet...? So what om man nyligen köpt det en eller det andra...Behöver man nytt, så behöver man det. Sånt som man köper till sitt hem är inte slöseri, utan en investering i trivsel i hemmet. Visst..Visst?

För inte så länge sedan återupptäckte jag Tapio Rautavaara. Idag blev jag snål på lite Rautavaara, så juutuubade honom. Vips, så tar jag mej själv på bar gärning med att lyssna på barnlåtar och vaggvisor. På you tube. Det började ju förstås från Sininen uni, ni vet om Nukku Matti. DÅ har man lite att göra. Det är liksom något man inte borde berätta för stora allmänheten. Då är det annat om man liksom, söker en viss visa eller något. Men om man gör det i brist på annat att göra? Och om man dessutom råkar sjunka så lågt att man kan fälla en tår till en visa, då är det tur man inte har lång väg till psykiatriska enheten.


Kan ju passa på att berätta att jag låter som en groggad whiskey-kråka när jag sjunger, så det kommer väl knappast att ske att jag sitter hemma och sjunger barnvisor för klimpen. Om jag inte ful-sjunger. Men då riskerar jag miljöförstöra en annars ganska lovande blivande medborgare. Men jag tycker det är jättetrevligt med föräldrar som sjunger och ramsar och svamsar med sina barn. Det är nog jättetrevligt för utvecklingen också, dock tror jag inte att man faller mellan stolarna i samhället som tonåring bara för att mamma och pappa inte sjöng barnsånger åt en...eller vem vet förresten. Mobbning, skolmassakrar, knark och andra otäcka grejer kunde kanske utrotas om barn fick sin dos barnvisor och ramsor som små. Mitt barn får det via You Tube i så fall.

Som jag tidigare berättat så krisar Targa ibland angående sin personlighet, eftersom hennes far är mer eller mindre okänd och personlighetskrisen dyker alltid upp under pubertala perioder eller andra kriser. Väsentligaste frågan är ju vem är jag, vad är jag.

Idag mötte vi ett gammalt par då vi var ute, och redan på långt håll så började dom hojta en massa hundgullepluttigheter till Targa. När dom var så nära att dom redan stod och pajade och gosade med Targa, min blandrastik, släppte dom bomben. "Oot sä hieeeeno flättipoika". Alltså en flatcoated retriever hane. Jahaaa...men det förklarar ju mycket. Dom berättade att dom förra julen hade varit tvugna att följa sin Inka, av samma ras, till den eviga sömnen eftersom hon hade cancer. Dom var så inne i hela flätti grejen, och i att Targa var en flättihane, så jag hade liksom helt enkelt inte hjärta att korrigera dem. Dom räknade upp fast hur många rastypiska drag hos Targa, och sa att hon, nej han, nog är en riktigt typiskt fin sileäkarvainen uros. Nåh. Targa njöt i fulla drag av uppmärksamheten.

Det är inte första gången hon blir rasbestämd till just till en flatcoated retriever. Hane varje gång, eftersom hon är så stor. Hon har också blivit tagen förgiven för en howavart. Och för en newfoundlandare. Och varje gång av folk som har eller har haft hundar av rasen i fråga. Lite häftigt. Tycker jag. Det betyder ju att hon inte ser ut som en sekasikiö, utan som en riktig..ööh...sikiö.

För övrigt börjar jag få riktigt leidon. Mitt ben, som blev lite sjukt strax innan jul, blir bara sjukare, och fick diagnosen ledbandsinflammation. Skulle kureras med ispåse, och lite panadol. Det blir inte bättre, utan smärtan tar sej till maffigare breddgrader bara. Sedan, migränen. Av 13 dagar, har jag haft 3 hela dagar helt utan någon form av huvudvärk. I 10 dagar har jag antingen haft en fulländad migränattack, 4 ggr vill jag minnas, eller symtom på början till migrän. Till varningssymtomen hör i mitt fall förutom huvudontet på ena sidan skallen domningar i halva fejset, krampaktigt värk i tandköttet, synrubbningar i form av förlorat synfält eller stjärnor, domningar i händerna och en massa talsvårigheter. Och vad kan lilla Emma ta mot migrän? Panadol. Som bekant är jävligt effektivt. Så japp. Jag gnäller. Och går och tar en till Panadol eller två. Och kanske en Rennie också. På samma gång.

Det gjorde jag inatt åtminstone. Jag skulle shoppa en amnings-bh, och tyckte att R-kiosken hade bästa utbudet. Där råkade en gammal arbetskompis från Lindex jobba, och hon meddelade att hon minsann inte behövde någon amnings-bh under de tre år hon ammade sin son, som inte existerar. Det slutade med att jag köpte tossor till Targa och en Julia-box. Jodå.

Igår köpte vi nya täcken och dynor. Bara för att liksom ta steget mot ytterligare vuxenhet och ha likadana täcken och dynor i sängen, istället för en av varje sort. Det känndes nog väldigt vuxet om man riktigt ansträngde sej.
Vuxenheten blev dock lite kantstött imorse när Jones skulle fara iväg på jobb. Han återvände strax och sa att jag måste föra honom, för kölden har ätit Hondans akku tom igen. Som tur var skulle jag ändå stiga upp eftersom jag skulle och simma till 7. Smart som han tenderar att vara stundvis, kom han på att vi kunde hämta hans mammas bil åt honom, eftersom den kommer att stå oanvänd en vecka medan dom är utomlands. Playa de ingles, hur trist som helst. Vem skulle vilja vara där?! NU? Så nu får han köra med en Primera en stund då.

Lite uppgiven börjar man bli på dendär jävla Hondan. Kan den liksom inte bara öppna sin motorhuv och säga vad det är som tömmer akkun sådär snabbt?! Okej, det var svinkallt idag, men annars också. En ny akku ska inte bli tom på en och en halv dag. Så något drar ström hela tiden. Och ingen säger vad det är. Då blir man lite fittig. Ganska förbannad till sist.

Ännu bittrare blir jag när jag kommer hem från simmningen. Stolp-plats nummer 63 brevid oss har stått tom, och vi har förstås varit snåla på den. Vi tänkte, eller nej, Jones trodde sej veta, att den är tom på flit, för att det är en såndär gång där som folk använder. Lite som en kulkuväylä alltså. Men nej fan ska veta att grannens pizzeriabil står där nu! En gammal tigra. Två platser bort står deras andra bil. På gästparkeringen står deras tredje bil som agerar förråd. Jag blev så bitter så jag började skaka. Plus att han fan hade parkerat så att man nu måste parkera med normala stolpavstånd, när vi annars har en liten deal med grannen på andra sidan att lämna så stort mellanrum som man orkar mellan bilarna, eftersom det finns överlopps rum till det. Den nya grannen, med Tigran, har också hur mycket extra rum som helst att parkera brett, så att vi andra kan fortsätta med det, så att man inte behöver få nervsammanbrott varje gång man ska in och ut ur bilen.  Alltså jag blev skitsur. Och jag blir inte muntrare när jag tänker på att det fortfarande står Eteläaho Kippola på vår dörr. Vi har bott här ett halv år. Och vi har pratat med disponenten 2 ggr, så bolaget vet att vi bor här.

Ännu mer pluttig blir jag när jag tänker på grannen next door, som röker inne. Varje dag. Hela tiden. Hela trappan luktar ju. På nyårsafton när vi var hemma en sväng så hade hon fest, ni vet när finska lite halvdegiga 40 plussare festar. Nå, festen var så hård att dom stred och slogs och kallade varandra mindre trevliga saker. Herregud. Tur man inte behövde vara hemma hela kvällen och höra på det. Och nej, jag kan inte låta bli att inte titta ner på henne mer än förr nu. Dessutom kan man i butiken hastigt notera om hon är där på samma gång, för det luktar askkopp, suplaaais, om henne. Plus att hon har uttryckt sitt missnöje över vetskapen om att det kommer att flytta in en skrikhals här snart. Sunkkärring.

Slogs idag av tanken om jag skulle börja med ett tema på bloggen. Typ hur man får ut en avkomma snabbt, smidigt och enkelt. Men jag konstaterade ganska snabbt att det inte skulle hålla liksom, jag skulle  sväva off topic, så att säga, titt som tätt eftersom jag har ganska vid och bred tankeverksamhet. Så jag tänker fortsätta svamla om precis exakt vad som helst.

Jag kan ju åtminstone meddela att jag var på mödrapolikliniken i måndags för kontroll. För en gångs skull var jag nästan förväntansfull över att gå till gynekologen, eller ja liksom, jag var förväntansfull på eventuellt resultat av en undersökning. Men nejdå. Gynekologen meddelar att han "inte vill störa den nu". NÄHÄ. Så jag får bara yttre undersökningar. Och här sitter jag nu och skriver blogg när jag skulle ha kunnat ha chansen att få en leverans igångsatt i måndags och ligga på BB istället. Nu ska jag på nytt nästa torsdag, på den rätta dagen. Men jag tänkte att jag inte ska behöva den tiden nästa vecka, för jag ska ju inte gå över tiden. Har jag tänkt.

Nu har jag tappat räkningen på hur många gånger jag har städat huset sedan julen. Jag har lyssnat på musik och gjort Shakira-moves, hoppat i snödrivor med Targa, bytt sängkläder, promenerat raskt och långsamt, gått i trappor med två steg i taget, med ett steg i taget, haft brottningsmatch me Targa på golvet och riktigt mycket mera kommer jag inte på att göra. Till och med i bastun har jag varit. Envis klimp.


Bjuder på en magbild tagen i misstag, oppifrån. 38+3.

Nu blev jag riktigt äckligt snål på kyckling-wok med ris. Och kycklingen ska kryddas med soja och honung och peppar. Åååh.