the Ems

Vi gjorde leravtrycken just. När jag tog bildbeviset blev jag plötsligt lite osäker. Kommer Klimpen någonsin att få ett riktigt namn? Det har gått så långt att Jones tycker vi ska döpa honom till Abe om inte Apa tillåts. Eller så förblir han klimpen 4 eva fast han får ett skapligt namn, typ Jorma- Jooseppi. Fint va.




Jag sa att jag ville ha ett sånt här kit, men Jones förbjöd mej. Så råkade tant Emma och tant Linda-Mawie komma med det här kitet som gåva till Klimpen. Och jag blev lycklig som en gris, och Jones kämpade för att dölja att han också tyckte att det var urkul. Men han gav sedan upp och erkände att han tyckte det var kul. Och så blev jag bitter över att vi inte gjorde en gipsmage av klimpenmagen. Men, när jag tänker efter, var skulle vi ha den, och hur länge skulle man orka slimpa den från ett ställe till ett annat när den är i vägen? Så, Klimpens fot och hand får duga. Vi gör en till vid typ 6 mån kanske? Ända tills han fyller 25.

Det var alltså 1 månadsrådgivning idag, och Klimpen är nu snart en riktigt man enligt tanten, för han väger  4789 gram, är 56,7 cm lång och huvudet är nu 37,5 cm... Plötsligt fick jag en acceptabel orsak till min onda rygg. Och praktexemplar som han är så visade han opp sin bästa sida och fick beröm för att han är stark som en karl då han bär sitt huvud så fint. Igår skulle vi göra leravtryck födelsedagen till ära, men vi kom på det så sent att han redan var nerpackad i sängen. Så vi ska göra det idag, även om mitt hjärta gråter blod eftersom det inte blir exakta 1 månaders fötter och händer idag längre, och jag måste skriva dagens datum fast jag ville ha gårdagens datum på plattan. Så himla svårt att inte få som man vill. Såja. Det var dagens Klimp-fakta.

Nu ska jag ta itu med Targa som ska till läkaren imorgon. Ni vet väl att man ska vara prydlig då man ska till läkaren. Så öron ska putsas, klor ska klippas, tovor ska bortklippas, pälsen kammas och sådant. Hon ska få något gott ikväll eftersom hon ska fasta efter klockan 12 inatt eftersom hon blir nersövd. Av erfarenhet ska jag inte stå på knä framför henne i väntan på verkan, för sist jag gjorde det spydde hon ner mej. Och det var på söndagsdejour, så jag fick dessutom betala riktigt jävla bra för det hela också.

Vad hände förresten med den nya bloggen? Inspirationen att fixa sidan tog slut på något sätt. Och det beror inte alls på att jag blev förbannad över att jag inte kan fixa med sånt där. Kanske en vacker dag ändå.

Ju mer jag tänker på att jag inte vill ha socker, desto snålare blir jag. Om jag tänker att jag inte ska tänka på det, blir jag snål. Om jag inte tänker på det så tänker jag på vad jag är snål på. Och så är jag snål på pistache nötter. så det kan jag väl ändå unna mej, så saltet får svälla upp mitt fejs under natten.

Och det är tydligen tröttsamt att fylla en hel månad gammal, för hela dagen har jag suktat efter att få en såndär maffig 1-månadsbild, men alltid när jag fått fram kameran så sover han. Han har sovit hela dagen. Han får lov att sova hela natten också.


Nöjd är han åtminstone..!

Dagen till ära har jag själv blivit masserad. Inte av Jones, utan på grund av Jones. Eftersom han inte har förstånd nog att massera mej när jag vill, så var jag tvungen att anlita en proffessionell massör. Okej, riktigt så dramatiskt är det kanske inte. Svärmor har en bekant vars son är massör, och med honom kan man deala så han kommer hem. Idag var han alltså hos svärmor, och jag passade på att ge honom chansen att döda mej långsamt. Han lyckades dock inte, men efteråt blev jag mobbad för att mina ögon tårades hela tiden av mild smärta. Vet inte vad jag ska göra med min rygg. Vet inte när jag ska få tillbaka inspirationen att gå på gym heller.

Det vet jag att jag ska producera  2 hemtenter inkommande vecka. Helst skulle jag vilja påbörja den tredje också. Menså länge jag får 2 klara så är jag nöjd. Ska ju hinna till rådgivningen och veterinären också. Och så planerar jag att hinna motionera skitmycket. Och hitta på en massa skoj för att glömma hur fans snål jag är på socker hela tiden. Måste psyka mej på allvar, för hur ser det ut med en morsa som vrider i sej socker samtidigt som hon planerar att hålla sin unge ifrån socker så långt som möjligt. Tro nu inte att jag kommer att bli en såndär som bara ska truga i Klimpen yberhälsosam mat, men jag vet av personlig erfarenhet att livet är så mycket enklare och roligare om man inte är sockerberoende. Ändå vet jag inte får hur månte gången i mitt liv jag är på sockeravvänjnings-fat-camp. Och aldrig har målet varit så långt ifrån som nu. Lär inte hinna med det tills sommaren. Frestas löjligt mycket av att börja med någon sån där pulverdiet. Av ren lathet säkert. Men, å andra sidan, till och med en blind ser att min kropp lider av sviterna efter ett havandeskap. Om jag minskar lite kläder alltså. Fick inga bristningar i fejset. Hahah.

Läste i ett forum att man ska vara stolt över sina bristningar. Någon hade tatuerat flames på dem för att alltid minnas dem. Själv funderar jag på sjögräsmotiv för att efterlikna dem så mycket som möjligt.

Eftersom vi inte kommer någon vart med namndiskussionen, så började vi diskuter dopet istället. Logiskt som bara vad. Och när det gäller dopet har vi ganska samma åsikter, och vi lider tydligen båda av samma fel. Sammvetskval. Hur man än vrider och vänder sej, så är någon missnöjd eller har något att påpeka och klaga på. Och så får man dåligt samvete, för man väljer att göra på ett visst sätt, för man borde ju göra si eller så. Och man tänker på ett visst sätt, för att man känner på så sätt, och så börjar man nästan må dåligt för man vet att någon kan ta illa upp av det. Och så vill man behaga alla, men det går inte. Ni vet. Varför ska man vara så löjlig med såna där saker? Och dessa saker kan inte ens Jones ta som en karl, utan han tänker precis som jag. Vilket gör det ännu svårare. När ska man lära sej att stå rak i ryggen och göra precis som man vill, utan att låta andras eventuella reaktioner bromsa en?

Hujeda mej...

Nåja. Idag hade vi besök av tant Linda och tant Emma. Till och med Jones höll sej hemma en tid. Så trevligt så. Provade att laga muffins av Maizenas färdigdeg...Det blev inget fagert resultat, men ätbart fast dom var lite smaklösa. Duger som akutlösning vid behov. Innan det packade jag Klimpen i vagnen och traskade till skolan för att låna böcker, som jag konstaterade att jag inte har nytta av. Muntert. Fick ju i alla fall motion. Det känns förresten i baken att skuffa vagnen. Det gör att det känns som effektiv fettförbränning, och då bara rasar överlopps kilona, visst?

Nu ska vi fortsätta djupa diskussioner, och svära över morgondagens gäster, som återigen bjöd in sej själva och som man måste låta komma fast ingen av oss har lust med dem. Blir på dåligt humör av bara tanken.

Det handlar inte om det att man i min situation inte har tid att skriva på bloggen, eller okej lite, men mest handlar det om det att när Klimpen behagar sova så hänger jag upp byk, viker bort byk, diskar tuttflaskor, torkar damm, dammsuger och sedan vaknar han igen. Och det är ett under att jag kunde sätta mej ner och börja skriva nu utan att han vaknade. Så är det alltid när jag börjar göra något, äta typ eller så, då vaknar han. Med ett gallskrik.

Den första veckan hemma så åt han, rapade, fick ny blöja och sedan sov han 3-4 timmar tills vi drog samma visa på nytt.

Nu har han kommit på att han faktiskt är nästan stor pojke, och ska sällskapa på dagarna. Så han äter...Får ny blöja...Glor omkring...skriker lite...funderar...vägrar sova...kräver underhållning...går med på att sova med underhållning...vaknar om underhållningen slutar...går med på att sova en stund utan underhållning...typ en halvtimme eller 2 timmar. Men egentligen klagar jag inte, för han sover riktigt skapligt på nätterna, och det prioriteras hellre i detta hushåll... Så lär det ska vara med avkommor som trivs länge i magen. Dom tror dom är äldre än vad dom är. Kanske han går i sommar? Haha. En annan grej som vi märker mer av här hemma nu men som dom kommenterade redan på sjukhuset, är att han blir för varm fort om man trycker på honom sånadär mängder kläder man gärna skulle ha på en liten babylon. Mössa, vantar och filt inne typ. Vantar hade vi för att han inte skulle riva ihjäl sej, mössa försökte vi med, men det slutade med att han blev så varm att han fick en Harjula- raivare eller tre. Och så hade vi honom lindad i en fleece-filt, men det får man skippa dagtid nu också. Men så lär det också ska vara med typer som åker snålskjuts länge i magen, dom sköter sin värme själv mycket fortare än andra typer. Så nu lindar vi honom i en bomulls filt till natten. För han må tycka vad han vill men då sover han lugnare.

Förde en dyr chokladlåda till barnavdelningen där Klimpen låg. För det är dom värda. Verkligen. Och dom blev så glada så. Men jag sa ändå att jag inte vill träffa dom i liknande sammanhang mera. Men, japp, dom är värda chokladen. Hoppas andra förstår att vissa sin uppskattning för dem också.

BTW vill jag öppet meddela att vi nu har fått en tandläkartid åt Targa. Inte en dag för tidigt. Det kommer att driva oss i konkurs ekonomiskt, men det är det värt. Då kommer man att kunna andas när man pajar henne!

Och vilken babyboom vi lever i. Innan mej (f. E., före Emma) så fick en massa bekanta och halvbekanta barn. Och nu så har boomen nått min närkrets. Hela tre för mej mycket kära människor är havande, och jag känner mej riktigt gråtmild då jag tänker på det, fast min baby blues-period är över (tack och lov). Redan medan jag väntade funderade jag på att det skulle vara kul med jämnåriga kompisar åt klimpen, sådana som producertas i min närkrets. Och så går det så här. Man blir riktigt happy face. Och fuktig i ögat, vilket betyder att jag nog har en liten hormonell obalans ännu. Iiiih!

På tal om det där med baby blues...Tredjedagsgråten...Hahahaahaa! Såhär efteråt skulle det vara humor om någon hade smygfilmat mej när det var som värst... Det började på tredje dagen efter förlossningen, och så höll det i nästan 2 veckor. Det räckte med att Jones sa hej på fel sätt så stortjöt jag. Om jag blev nervös på Targa och röt åt henne fick jag dålig samvete och stortjöt. Om jag såg något "dramatiskt" på TV stortjöt jag. Om jag inte hade tillräckligt att sysselsätta mej med stortjöt jag. Om Jones frågade var det var blev det ännu värre. Ja herregud. Som tur gick det om på en natt, och nu är jag bara mild på ett moderligt sätt, annars är jag mej själv. Mentalt. Fysiskt finns det att jobba med ännu.. xD

Klimpen bjuder på sej själv lite igen.


Bad Guy-min. Tutten passar ju perfket till stilen. Visst?


Det här var lite häftigt för båda parter... Targa slutade andas för en stund.. ;)


Är man passligt kvick hinner man få en bild eller två på honom då han sover...

Smärtan som nämdes i förra inlägget tilltog definitivt. Och varade i 21.38 timmar, så vi hölls inte på samma dygn, utan vi hamnade på den 27 januari. Närmare bestämt klockan 02.28 behagade klimpen att komma ut, 20 ½ timme efter att fostervattnet gick. Och klimpen är en pojke som ska heta klimpen tills hans mamma och pappa kan diskutera namn utan en brinnande önskan att kunna ta livet av den andra med blicken.

Hett tips: Vänta för guds skull inte för länge med att begära smärtlindring. Varför? a) det kan vara för sent b) du kan hamna att vänta en halv evighet innan du får den.
T.ex var jag så korkad när jag kom in 9 tiden att jag trodde jag skulle klara av att åka hem en sväng ännu. Klockan 13 så konstaterade jag, Jones och barnmorska nr. 1 att det nog inte kommer att ske. Och om nån frågar om du vill ha nåt mer mot smärtan, tro inte att det blir bättre om en stund om du inte tar nåt. Det blir värre. Men mitt i allt är det över.

För övrigt så får man väl vara stolt över Jones. Han klarade sej med livet i behåll. Och stod på egna ben hela tiden. Fastän jag spydde och hade mej. Anteckna nu intresseklubben.

Imorgon har klimpen varit hemma en vecka. Vi tog vår egentliga rivstart då, eftersom jag bara fick ha honom med mej en natt på sjukhuset. Men gossen verkar brås på sina föräldrar och sömnen smakar riktigt bra.. peppar peppar. Vi har till och med hunnit ta några vagnfärdar redan, få in annonserna på tidningarna, spytt ner allt som går att spy ner, kakkat ner byxor och skötbord och såna grejer.



Detta för denna gång. Nu ska jag ta itu med en minimal Harjula-raivare.