Årskifte 2011-2012
Till skillnad från andra tänker jag inte dra någon det fantastiska året som gick och dess höjdpunkter och faderullan.
Vi sitter hemma med en hund som har mild ångest över alla smällar ute och springer flåsande med svansen mellan benen, hon har gnytt sedan inatt p.g.a den kommande löptiden (ett ihållande dovt, jämt pip), hon pissar ner sej typ var 20:e minut oberoende hur ofta man går ut med henne (även på natten) hon hänger fast i en hela tiden och är allmänt jobbig. Rakethelvetena innebär att vi inte kan gå ut med henne eftersom det leder till totalpanik, så det är bara liksom att försöka få henne att sikta annanstans än på mattan.
Grannarna i trappan brevid har en sån jävla fest att Klimpen gallskriker och vägrar sova. Det började bra när vi kom hem från Voitby, men 21 sharp så började dunkandet. 10 minuter senare var det omöjligt att få Klimpen att tro att det är sovdags. Och vi har aldrig överdrivit tystheten när han ska sova, just för att han ska kunna sova med ljud! Dom hade åtminstone lagt upp lappar om festen i huset, men fafan, hur högt lyssnar dom inte på musiken?! Så lyhört kan inte detta hus vara. Man får alltså höja ljudet på TV:n redigt för att inte fjortistechnon ska överrösta det ljud som vi har i lägenheten.
Men, jag måste väl nämna att året som gått har varit speciellt och innehållsrikt. Jag blev mamma, jag fick något som visade sig vara det största som hänt mej och blev det viktigaste jag har och det jag älskar mest. Kimpen fick ett namn, jag gick an som ett ånglok i skolan, var ytterst mammaledig på sommaren, nästan åtminstone, blev gudmor åt William, blev moster och gudmor åt Rimma, gick an som ett ånglok igen, gick med konstant smyghuvudvärk varvat med dunderhuvudvärk eller migrän, blev inte av med alla gravidkilon, hade sprucket blodkärl i ögat x 2, älskade min son lite mer, gick med en konstant gnagande känsla av dåligt samvete, kände mej ganska duktig och så vidare.
En bild eller 2 ska ni få.
Bååni.
Bååni, 11 mån och nästan man.
Årets blomma, Amaryllis med 9(!) blommor.
Mera orkar jag inte komma med. Dunkadunkandet, gallskriket, pipandet och pissandet tar min uppmärksamhet nu. Gott nytt år gott folk! Vi ska hoppas nästa år för med sig lika många kula äventyr och spännande utmaningar, och att jag blir färdig som planerat och att alla är nöjda och glada och friska och att jag vinner på lotto en stor summa som jag kan dela med mej lite av till nära och kära. Puss och kram!
Vi sitter hemma med en hund som har mild ångest över alla smällar ute och springer flåsande med svansen mellan benen, hon har gnytt sedan inatt p.g.a den kommande löptiden (ett ihållande dovt, jämt pip), hon pissar ner sej typ var 20:e minut oberoende hur ofta man går ut med henne (även på natten) hon hänger fast i en hela tiden och är allmänt jobbig. Rakethelvetena innebär att vi inte kan gå ut med henne eftersom det leder till totalpanik, så det är bara liksom att försöka få henne att sikta annanstans än på mattan.
Grannarna i trappan brevid har en sån jävla fest att Klimpen gallskriker och vägrar sova. Det började bra när vi kom hem från Voitby, men 21 sharp så började dunkandet. 10 minuter senare var det omöjligt att få Klimpen att tro att det är sovdags. Och vi har aldrig överdrivit tystheten när han ska sova, just för att han ska kunna sova med ljud! Dom hade åtminstone lagt upp lappar om festen i huset, men fafan, hur högt lyssnar dom inte på musiken?! Så lyhört kan inte detta hus vara. Man får alltså höja ljudet på TV:n redigt för att inte fjortistechnon ska överrösta det ljud som vi har i lägenheten.
Men, jag måste väl nämna att året som gått har varit speciellt och innehållsrikt. Jag blev mamma, jag fick något som visade sig vara det största som hänt mej och blev det viktigaste jag har och det jag älskar mest. Kimpen fick ett namn, jag gick an som ett ånglok i skolan, var ytterst mammaledig på sommaren, nästan åtminstone, blev gudmor åt William, blev moster och gudmor åt Rimma, gick an som ett ånglok igen, gick med konstant smyghuvudvärk varvat med dunderhuvudvärk eller migrän, blev inte av med alla gravidkilon, hade sprucket blodkärl i ögat x 2, älskade min son lite mer, gick med en konstant gnagande känsla av dåligt samvete, kände mej ganska duktig och så vidare.
En bild eller 2 ska ni få.
Bååni.
Bååni, 11 mån och nästan man.
Årets blomma, Amaryllis med 9(!) blommor.
Mera orkar jag inte komma med. Dunkadunkandet, gallskriket, pipandet och pissandet tar min uppmärksamhet nu. Gott nytt år gott folk! Vi ska hoppas nästa år för med sig lika många kula äventyr och spännande utmaningar, och att jag blir färdig som planerat och att alla är nöjda och glada och friska och att jag vinner på lotto en stor summa som jag kan dela med mej lite av till nära och kära. Puss och kram!
Det blev en julgran i alla fall!
En liiiten liiiten en, och skrattretande smygful, men en julgran!
Och bilden vägrar svänga på sej, så skit i det då säger jag.
Något annat vettigt har jag inte på lager. Jag håller på varva ner hjärnan nu. Tänker inte total-slappna av innan jul, utan försöker tajma det eventuella avslappningsmigränen medden eventuella dagen-efter-nattskift-migränen. Efter det så ska jag bara lida i mina krämpor. Ryggen sket sej senast jag jobbade när jag lyfte en dam, det liksom bara small till. Igår upptäckte jag att jag är superstel i nacken, så pass att huvudet inte vrids som det ska. Och idag började höften värka, en jämn gosig värk, och sedan en ännu mysigare ilande smärta som kommer i vågor. Men annars är jag rätt så positiv. Ingen negativitet alls pyser ur mej just nu.
En bild från helgen när the moffa of Klimpen var i byn!
..Och ett till bevis på att tystnad= fantyg i 98% av fallen då det gäller vakna barn! :D
Och bilden vägrar svänga på sej, så skit i det då säger jag.
Något annat vettigt har jag inte på lager. Jag håller på varva ner hjärnan nu. Tänker inte total-slappna av innan jul, utan försöker tajma det eventuella avslappningsmigränen medden eventuella dagen-efter-nattskift-migränen. Efter det så ska jag bara lida i mina krämpor. Ryggen sket sej senast jag jobbade när jag lyfte en dam, det liksom bara small till. Igår upptäckte jag att jag är superstel i nacken, så pass att huvudet inte vrids som det ska. Och idag började höften värka, en jämn gosig värk, och sedan en ännu mysigare ilande smärta som kommer i vågor. Men annars är jag rätt så positiv. Ingen negativitet alls pyser ur mej just nu.
En bild från helgen när the moffa of Klimpen var i byn!
..Och ett till bevis på att tystnad= fantyg i 98% av fallen då det gäller vakna barn! :D
Friends 4 ewa
Jag är så himla nöjd och lycklig över att Targa och Klimpen kommer så bra överens. Klimpen petar henne i öronen, mellan tårna, river i pälsen, suger på svansen och bankar henne mellan ögonen. Och hon är nöjd över kärleksförklaringen. Ibland kan hon ändra ställning så att bankar henne på magen istället. Targa i sin tur flåsar honom i örat, slickar honom på ryggen och sådant. Och alla som har träffat Targa, vet att hon har ett mycket ömt sätt att kräva uppmärksamhet på, hon viftar och krafsar med framtassarna om man planerar sluta paja henne, och idag råkade denna viftande tass hamna i munnen på Klimpen. Så tryckte någon på paus och så stirrade de varandra stinnt i ögonen en stund, därefter återgick de generat till tåkrafsningen.
Här ska ni få lite rödögda bilder...
En annan grej som jag är överlycklig över är att Klimpen har sin mommo och gammelmommo så nära till hands. Och att han trivs som en nöjd gris med dem båda. Och Nysämummu duger också bra. Så roligt.
En annan kul grej är att få julkort. Och en annan kul grej som tomten hade slarvat hemma hos Ellen:
Såja. 8 dar to go då! Hujeda mig. Och jag mitt fan lovade jobba på julaftonsnatten. Vad fan tänkte jag?! Röda nattpengar antar jag...
Här ska ni få lite rödögda bilder...
En annan grej som jag är överlycklig över är att Klimpen har sin mommo och gammelmommo så nära till hands. Och att han trivs som en nöjd gris med dem båda. Och Nysämummu duger också bra. Så roligt.
En annan kul grej är att få julkort. Och en annan kul grej som tomten hade slarvat hemma hos Ellen:
Såja. 8 dar to go då! Hujeda mig. Och jag mitt fan lovade jobba på julaftonsnatten. Vad fan tänkte jag?! Röda nattpengar antar jag...
Legendariska leksaker och lite bitterhet
Hos Klimpens gammelfammo, nysämummu, alltså min fammo finns något som jag verkligen skulle vilja skaffa hem åt Klimpen, men dessa leksaker finns ingenstans. Atom-grejerna. Beskåda:
Se nu på min fina atombomb. Bland de skönaste grejer som finns typ! Minns när jag var liten och byggde ihop en massa med dessa kulingar. Dessvärre åstadkom jag inget häftigare än detta idag. En liten tröst för att jag inte kommer att få fler av dessa antagligen ever, så är att jag i misstag råkade hitta nopperi-palikat på nätet. Klickade hem 3 paket genast, åt Klimpen, William och Rimma.
Och så dessa godingar. De har stått parkerade länge, men idag fick de lite starthjälp och sedan gick de som klockor igen! Dessa har till och med min pappas bror lekt med, kanske till och med pappa. Och så jag förstås. Hade ett helt garage hos fammo.
Och över till den lilla bitterheten. Hade beställt lite grejs från Babylux, och skulle idag hämta dem från shopen. Vad jag ser när jag kommer på gården är ett hus som skriker svindyr lyx, och på gården står två sprillans nya bilar modell större. Sen går jag in i den del av garaget där shopen finns, och blir så till mej över allt grejs att jag måste stirra stinnt på ägaren för att inte shoppa upp en massa pengar som inte finns tillgängliga. Sedan ser jag på hennes skjorta; Gant såklart. Särring. Då slog bitterheten mej då jag satte mej i bilen igen och måste akta den ena jävla stora dyra bilen när jag backade bort från gården. Dock ingen direkt avensjuka. Fine, ha sådär äckligt mycket pengar då. Skulle ändå inte vilja leva i överflöd och ha en massa lyxgrejs och egen butik i garaget och fina bilar och kläder och överlopps pengar. Det kommer ju som tur aldrig att ske när vi bara är 2 duunare i detta hushåll. Men man uppskattar ju saker lite mer om man måste jobba lite för dem och allt inte är så himla självklart. Visst?
Se nu på min fina atombomb. Bland de skönaste grejer som finns typ! Minns när jag var liten och byggde ihop en massa med dessa kulingar. Dessvärre åstadkom jag inget häftigare än detta idag. En liten tröst för att jag inte kommer att få fler av dessa antagligen ever, så är att jag i misstag råkade hitta nopperi-palikat på nätet. Klickade hem 3 paket genast, åt Klimpen, William och Rimma.
Och så dessa godingar. De har stått parkerade länge, men idag fick de lite starthjälp och sedan gick de som klockor igen! Dessa har till och med min pappas bror lekt med, kanske till och med pappa. Och så jag förstås. Hade ett helt garage hos fammo.
Och över till den lilla bitterheten. Hade beställt lite grejs från Babylux, och skulle idag hämta dem från shopen. Vad jag ser när jag kommer på gården är ett hus som skriker svindyr lyx, och på gården står två sprillans nya bilar modell större. Sen går jag in i den del av garaget där shopen finns, och blir så till mej över allt grejs att jag måste stirra stinnt på ägaren för att inte shoppa upp en massa pengar som inte finns tillgängliga. Sedan ser jag på hennes skjorta; Gant såklart. Särring. Då slog bitterheten mej då jag satte mej i bilen igen och måste akta den ena jävla stora dyra bilen när jag backade bort från gården. Dock ingen direkt avensjuka. Fine, ha sådär äckligt mycket pengar då. Skulle ändå inte vilja leva i överflöd och ha en massa lyxgrejs och egen butik i garaget och fina bilar och kläder och överlopps pengar. Det kommer ju som tur aldrig att ske när vi bara är 2 duunare i detta hushåll. Men man uppskattar ju saker lite mer om man måste jobba lite för dem och allt inte är så himla självklart. Visst?
Det nya Begäret
Det har skett något halvsorglit nu under mina praktikveckor. Jag tror jag har gått och blivit kaffeberoende. Jag har ju nog förr druckit kaffe, när vi haft gäster eller om vi varit på besök någonstans. Vi har aldrig orkat koka kaffe hemma bara till mej och Jones. Nu börjar jag dregla när jag ser att klockan närmar sej kaffepaustime, och om jag är hemma kan jag känna ett kaffesug. I värsta fall har jag huvudvärk, som går om när jag dricker kaffe. Såhär kan det inte vara. Får ta itu med beroendet snarast när praktiken är slut nästa vecka. Ligga i sängen och kallsvettas och skaka. Hallucinera. Bli av med den betungande lasten. Kaffe i all ära, nu som då, men det ska fan inte börja dirigera mitt liv.
Idag kom jag att tänka på en annan sak också. Även, alltså. Klimpen åt gurka och satte i halsen. Åtgärdade det genom att slänga honom under armen och dunka ut det. Ni vet när det inte är urakut, men kroppen liksom fattar att det kan bli urakut, så sätter en massa kemiska substanser fjong på kroppen och kroppen agerar. Efteråt fattar man inte riktigt att man gjorde något, innan man börjar tänka igen. Känns som att det gick lika snabbt en blinkning. Tre gånger har jag gjort en situationsbedömning som lett till att jag dunkat ut något ur svalget på Klimpen. Alltid när tilanne on ohi så känns det som att filmen fortsätter snurra. Jag blir jag igen och man liksom fortsätter på som vanligt. Den som dunkade Klimpen i ryggen var liksom inte jag. On/off liksom. Otäckt.
Nu funderar jag då på att skita i sormiruoka helt och hållet. Men det känns inte som en gynnsam lösning för mitt barns sunda utveckling. Hahah. Skyller på gurkfanskapet som blir så halt och dreglit så den slinker ner i halsen innan den är färdigt idisslad. Klimpen idisslar nämligen, oavsett om han har något i munnen eller icke. Sådan far, sådan son. Höhhö.
Smickrande vinkel. Bilden är typ 2 mån gammal.
Idag kom jag att tänka på en annan sak också. Även, alltså. Klimpen åt gurka och satte i halsen. Åtgärdade det genom att slänga honom under armen och dunka ut det. Ni vet när det inte är urakut, men kroppen liksom fattar att det kan bli urakut, så sätter en massa kemiska substanser fjong på kroppen och kroppen agerar. Efteråt fattar man inte riktigt att man gjorde något, innan man börjar tänka igen. Känns som att det gick lika snabbt en blinkning. Tre gånger har jag gjort en situationsbedömning som lett till att jag dunkat ut något ur svalget på Klimpen. Alltid när tilanne on ohi så känns det som att filmen fortsätter snurra. Jag blir jag igen och man liksom fortsätter på som vanligt. Den som dunkade Klimpen i ryggen var liksom inte jag. On/off liksom. Otäckt.
Nu funderar jag då på att skita i sormiruoka helt och hållet. Men det känns inte som en gynnsam lösning för mitt barns sunda utveckling. Hahah. Skyller på gurkfanskapet som blir så halt och dreglit så den slinker ner i halsen innan den är färdigt idisslad. Klimpen idisslar nämligen, oavsett om han har något i munnen eller icke. Sådan far, sådan son. Höhhö.
Smickrande vinkel. Bilden är typ 2 mån gammal.
