the Ems

En kommentar från min kreativa syster fick mej att bli riktigt fundersam. Hon sa alltså att man kunde  ta fram endast julpynt i en viss stil, och köpa lite nytt i den stilen...Och sen antagligen byta om för varje år o.s.v.. Det var ju en trevlig idé, och då har man ju faktiskt en skälig orsak till att köpa nytt julpynt om någon(=Jones) av någon anledning skulle råka ifrågasätta det.

Men, att julpynta eget hem är för mej ett relativt nytt under. Detta betyder att allt jag har är i samma stil, förutom domdär legendariska grejerna som jag snattade med mej när jag flyttade hemifrån. Så, måste jag nu köpa en hel ny uppsättning med julpynt i annan stil i år? Det vore ju harmt. Riktigt harmt. För då måste jag ju köpa dom där nya gardinerna. Och allt annat från tomtar och belysning. Jag tror nog det var så hon menade. Att man måste ha julpynt i lite olika stil (typ söta tomtar VS fula tomtar, rött och guld VS blått och silver) så man kan byta om. Och har man inte det så måste man skaffa sej hela faderullan.

Så. Nu måste jag börja fundera ut årets jultema hos oss. Det kommer nog att ta så mycket tid att jag inte hinner skriva om någon sjukdom på finska idag. Heller.

Blev rekommenderad en blogg igår av en arbetskamrat. Idag var jag inne och lusläste den. Det är en kvinna, nåt år äldre än jag, som just nu skriver om sin graviditet. Hon är en vecka längre gången än jag. Hon kämpar för att hålla sin bebis inne så länge som möjligt, och det verkar vara ett projekt i sej varje dag. Alla vet att det inte är så trevligt med en förlossning runt vecka 25. Själv har jag tänkt denna skräckfulla tanke, och nu vet jag att man nog inte ens kan föreställa sej situationen om man inte varit där själv.

Jag blev så otroligt berörd av bloggen. En massa känslor vimlade i mitt huvud. Plötsligt är mina "krämpor" så otroligt små och jag får nog vara glad över att jag sluppit såhär lätt undan hittills. Vad är lite sammandragningar när man lyfter patienter jämfört med det där? Å andra sidan började jag tänka på försiktigheten speciellt på jobbet på ett annat sätt nu.. Är det värt pengarna så att säga? Hur långt kan jag gå innan det börjar ringa en klocka i mitt huvud och jag inser att man faktiskt inte behöver vara sådär äckligt hurtig när man är i en pågående svällningsprocess.
Samtidigt vill jag inte verka som en sån som jag själv är allergisk mot, alltså en som tror att man inte ska lyfta ett finger för att man är gravid. Det handlar väl nog om att lyssna till sej själv bara helt enkelt när det gäller sånt. Så enkelt, så enkelt. Inte.

En annan jobbkompis frågade mej om jag gruvar mej för något ännu. Efter en stunds funderande kunde jag svara att ännu gruvar jag mej bara för den kommande klimpens sömnrytm, av någon anledning, och mina kommande nattskift. Förlossningen förstår jag mej inte på att fundera över eftersom jag ännu inte vet vilken väg jag får föda. Det enda jag vet om det nu är att det är under uppföljning och att dom nog tar hand om mej i vilket fall som helst.


Nåja. Nu kommer jag att tänka på dethär resten av dagen åtminstone och försöka sända positiva energier vidare till ovannämda bloggs författare. Och vara glad för att ingen klimp är på väg ut från min mage än så länge. På länge.

Shit...Jotex julkatalogen kom hem, fullproppad med en massa julgardiner och annat julgrejs. Gissa vem som tänkte gå i taket?! Kunde knappt hållas i mina byxor. Så tokig har jag nog aldrig blivit av julkataloger tidigare. Jag tänkte nästan riva fram allt julpynt. Ivrigt kryssade jag för allt vad jag ville ha, och Jones tittade skrämt på. Han meddelade mej att vi bara har fyra fönster i lägenheten, och att vi inte behöver fem gardinuppsättningar. Nähä. Jag meddelade honom att det inte var meningen att han skulle yttra sej om saken, och att vi kommer att bygga ett stort hus med många fönster, så vi måste ha mycket gardiner så att man kan byta om. Han stirrade på mej av någon anledning, men innan han hann säga något så gav jag honom dendär blicken som meddelar honom att det är dags att hålla käft och lämna rummet.

Tidigare har han haft så pass mycket mod att han sa att vi kanske skulle skippa julpyntet i år, eftersom jag kanske inte kommer att orka pynta, om inte annat kommer jag nog inte att orka städa bort julen, tror han. Att han inte fattade att det är han som städar undan det om jag inte orkar/hinner städa bort det innan jag ska leverera klimpen. Och det skall nog ske drastiska saker om jag inte ska orka pynta till jul.

Så.  Nu skriver jag julklappslistor. Både inkommande och utgående. Eller ja, inte så mycket utgående att planera, eftersom årets jul verkar vara väldigt öppen plötsligt. Vi har de senaste åren haft lottdragning med julklapparna, så har det blivit så att alla köper en julklapp och alla får en. Nu har det kommit olika kommandon från olika håll, så det enda jag vet är att Jones kommer att få åtminstone en ny rakapparat och jag önskar mej ett presentkort till en affär som säljer Didrikssons kläder, en heting just nu för mej som inte annars är så brydd i märkeslappar på kläder. Targa kommer att få en tandvård, vilken innebär tandstensborttagning. Någon snållar om en ny bil för dom pengar som staten återger oss innan jul, samma personer snållar också om en väg på 110 meter som ska byggas.

Det är tre månader till jul imorgon. Iiiiih man blir ju nervös.

Vår vanliga morgonpromenad går längs en stig som går runt ett daghem här brevid oss. Idag var vi så tidigt ute, att det inte var någon kalabalik på dagisgården. Jag noterade en tennisboll kanske 10 meter längre bort, och tänkte inte sedan mer på den utan traskade vidare med Targas koppel dinglande på ett finger (ja man kan göra så vissa dagar). Plötsligt sliter hon sej, hämtar bollen, och lika plötsligt går hon perfekt brevid mej igen, som om hon inte hade gjort annat de senaste 4 åren. Jag blev lite paff så att säga. Jaha. Borde jag ha rättat detta beteende och berättat att man inte får stjäla från barn? Dom hade ju själva lämnat fram bollfan. När jag var ung blev samma dagis ett hopprep fattigare. Ja, dom hade lämnat det ute över en helg och jag behövde det. Efter några sekunders tänkande och en snabbanalys av Targas tankergångar beslöt jag mej för att vi nog behövde en till tennisboll till dom femtielva som vi redan har. Så nu har vi femtitolv tennisbollar.

Och jag har inte ett dugg dåligt samvete. Dagiset är så rikt att de har råd med Marimekko-gardiner, så en tennisboll gråter dom nog inte för. Och Targa är ju glad så.


För övrigt kan jag meddela att min hår är åtgärdat. Och för detta får jag tacka lill-Leiron, som nog inte var så himla liten längre, för att jag fick vara hennes klippmodell. Det visade sej att jag var nervös i onödan, för hon fattade nog vad jag ville. Så nu smider jag planer på att hon ska börja klippa mej i fortsättningen också, mot en liten slant eller två då förstås. Moahahaha!

Och nej, jag tänker inte ens tanken på att försöka få upp en bild.

För att ni ska förstå hur jävla långsamt detta internet är, så kan jag säga att jag stannade i skolan idag, på en fredag eftermiddag, för att uträtta ärenden på nätet och för att kunna yra omkring lite utan att få nervsammanbrott, nervsläpp, och diverse. Då är det illa.

Det är något som fungerar alldeles utmärkt i detta hushåll. Vissa gånger. Som idag till exempel. Först var vi och handlade lite smått och gått. Vid kassan säger Jones åt mej att gå och packa för han kan betala. Bra, han packar ändå korkat. Sedan kommer vi hem och jag börjar borsta hunden, som för övrigt meddelar att det är dags att övergå till vinterpäls. Det kom en full Lidl-påse och lite till. Det som inte träffade påsen lämnade på golvet. När jag var klar svor jag över allt jävla hår, och hur sjuk jag blev i ryggen av att sitta på golvet och borsta min lilla hund medhårs. Diskret börjar Jones dammsuga. Lika bra det om han ville slippa mitt vredesutbrott som jag alltid får när jag dammsugar denna lägenhet. Varför? För att golvet, alltså plastmattan i denna lägenhet inte sitter fast. Du kan inte ens ha dammsugaren på medelstarkt sug utan att golvet lyfter.  Detta orsakar nervsammanbrott, för med hundhår och stenar på golvet måste ju dammsugaren suga, men det går inte. Plus att köksskåpen inte hålls uppe utan glider fast av sej själv. Pisslägenhet helt enkelt.

Nåja. Sedan frågar han snällt vilket projekt han ska syssla med idag, han har tre mina projekt på gång. Bara för att han råkat vara snäll idag så fick han göra klart spjälsängen idag. Resten kan vänta, om han inte orkar med dem idag.

Under tiden hinkar jag i mej te och honungsvatten om vartannat och hittar på saker som måste göras, borde göras, kunde göras och så vidare. Jag konstaterade att lägenheten i princip är i ordning nu, så ja tände lite ljus för mysheten. Då kom jag på att 3 tavlor ännu ska upp, vi har ingen spegel, vi måste hitta en ny byrå, lägga nya hyllor i skrubben, skaffa gardiner till köket, köpa en golvlampa och någonslags hörnbord och en bil.

Dessutom råder det hemköpsboom i vår närkrets nu, och det leder till att man blir jättesnål på att börja bygga. Men det kan vi inte nu, eftersom banken tycker att rätt ska vara rätt och att jag också bör ha inkomst innan vi börjar. Så banken suger. Det vi betala nu i hyra och banklån motsvarar ett stort låns avkortning. Känns så jävla onödigt. Det ända vi kommer att göra i år är att bygga en väg. Alla andra renoverar och inreder sina nyinskaffade hem. Åh. Jag svär över denhär lägenheten varje dag. Den stör mej.

Nästa helg ska vi på byggmässan, och då börjar det klia om möjligt ännu mer i fingrarna. Men det är bara att nöja sej med att sätta sej i soffan och surfa bland inredningshemsidor och vräka i sej choklad.

Och, gott folk. Ni skulle ha fått en massa bilder på bland annat kommande hus, tomtarbete, hundfasoner, diverse fulheter och en massa skoj, om vårt internet funkade som det ska. Det gör det inte. Jag tycker inte det är värt att dividera med en bild mellan 6 och 10 minuter, för att sedan konstatera att uppladdningen misslyckats. Så internet suger också.

Nu ska jag trösta mej med choklad. Nej jag tror jag tar glass nu.

...ska vi ta vara på, för den fungerar ju utmärkt! Som idag t.ex, när jag suttit totalt två och en halv timme i telefonkö, endast alltså, så får jag veta att dom ger inga fler akuttider idag. Nehepp. Jag måste ringa pånytt imorgon.

Så då traskar jag iväg till egen hälsostation och meddelar dem att jag lider, och att tungan är sårig p.g.a. dom vassa kanter som min finns på min spruckna tand, som för övrigt spräcktes av en bit Fazers blå. Ojdå säger dom, ja dom ska försöka få in mej nånstans.

Jodå, inklämd blev jag. Bedövad också. Sen sa dom att dom skulle slipa lite. Sen fick jag stiga upp och gå hem och återkomma imorgon via telefon. Alltså. Haha. HAHAHAHA. Dom bedövar mej, slipar nån kant som jag inte märker någon nytta av, och säger välkommen åter. Ja fan, nog är det tur att vi bor i Finland. Dom undrade också om jag trodde jag kunde vänta till den 5.10 då jag har en vanlig tid. Nej. Det kan jag inte.

Jodå.

För övrigt blev vi trevligt ihjälskrämda med Targa på vår promenad idag. Vi tänkte frontalkrocka med en liten söt shettis som kom travande så att fläsket säkert dallrar ikväll ännu. Den var så söt. Eftersom vi av bara farten kom så nära varan hann djuren snusa på varann, varefter shettisen började inta föda och Targa tänkte pissa ner sej. Men, tänk vad allt man kan se! :D

Under en kritisk tid av sitt liv levde Targa i en besvärande ovetskap om vem hennes far är. Hennes syndiga mor hade ju som bekant villat iväg till byn en varm vårkväll år 2006. Knappa två månader senare födde hon åttlingar.

I takt med att Targa växte i höjd med diverse TV-bord ville hon få svar på vem hennes far var, och vi intygade hennes genast att det inte var glasmästarn. Småningom började vi få en uppfattning om vem fadern var (och det var inte glasmästaren). Vetskapen över hennes riktiga identitet tillfredställde henne inte, och hon vill inte acceptera detta utan väljer hellre att se glasmästarn som sin far, eftersom han antagligen skapat henne en psykologisk trygghet och möjlig farsgestalt.

Detta konstaterade jag idag när Targa först ställde sej framför TV:n (alla som sett Targa+ vårt TV-bord vet att hon mäter en högre höjd än bordet). Sedan frågar jag henne "oliko isäs lasimestari?" men får inget svar. Sedan säger jag "Targa, sun pappa ei ollu lasimestari! Marsch!" varefter hundfan demonstrativt sätter sej ner, precis liksom mitt i rutan, och stirrar stint på mej. Jag stirrar tillbaka, och efter en stund stiger hon upp och kliver upp på soffan och lägger sej ovanpå mej. Älskade ängel. Man blir ju lite rörd.

Alla som känner mej vet att jag är en noll-romantiker. Visst, gulligt med rosor och choklad, men till och med det är ganska nära spygränsen. I ungdomens dar kämpade jag för att trovärdigt spela med när alla kompisar gick an om diverse romantiska personer, gester, filmer, låtar och hela faderullan. Hur jag än anstängde mej fick jag ibland höra "vitsi emma lite du e oromantisk".

Men idag chockerar jag mej själv. Jag läser en bok, Maken, ärvd av min syster. Huvudpersonen gråter, och så står det typ såhär "jag var tvungen att le när han kysste bort mina tårar" och vad gör jag? Jag börjar stortjuta. Annars skulle jag ha fnyst åt det där löjpandet. Men jag hulkar hejdlöst. Sen när jag väl lugnat ner mej, så beskriver boken om hur denne fantastiske Gustav vilar mot hennes bröst, och så börjar det igen. I vanliga fall, och även nu när jag sansat mej skulle jag återigen fnysa och tänka att det är väl för fan hon som ska vila mot hans bröst om man strävar efter traditionell romantik. Själv skulle jag bli förbannad om nån försökte kyssa bort mina tårar, jag menar...åh herregud.

Hujeda mej.

Visst, jag är en lipsill. Lipar åt filmer och sånt om nån dör eller tvingas skiljas åt på ett sorgligt sätt eller om det är synd om någon eller om det händer ett djur något hemskt. Men en bok? Romantik? Det är ju så att man skäms och blir lite besviken på sej själv. Har gråtit till två böcker i mitt liv, Inte utan min dotter och Älskade syster. Och då har jag gråtit åt det helvete karaktärerna levt i, inte nån fans Gustav som kysser bort tårar!

Men. Nu var det ju inte mitt riktiga jag som var i farten. Det är dessa kemisk-biologiska substanserna inom mej.