the Ems

Ja, lite midsommarmat ska Targa också få. Jag brukar sätta till morötter också, men nu har fröken varit lite kritisk i magen, så det blir snälla varianten, endast kokt ris och kokt sej, smarrigt. Det är egentligen inte fråga om någon festmåltid för henne, snarare magåterhämtningsmat. Men man kan ju lyxa till det på lek ibland.

Jones får en ToDo-lista som väntar på bordet när han kommer hem idag. Jag hade bett honom göra en sak igår,  som han inte lyckades genomföra. Så idag har han en hel lista, och på den finns nu 5 punkter och jag funderar frenetiskt på fler. Simpel logik, gör det ordentligt genast så slipper du lättare undan. Skit i att göra det och få dubbelt med arbete. I detta fall femdubbelt. Hittills.

Tänkte åka till butiken igår, men jag började göra en massa här hemma så jag hann inte. Så jag är tvungen att fara idag. Med alla andra i hela stan som riskerar att svälta och törsta ihjäl under midsommaren, för butiken är ju stängd en dag plus att dom stänger tidigt imorgon. Suraste är ju att det jag behöver är duschkräm och sådana grejer. Och det är verkligen slut så jag måste få det innan helgen.

Förövrigt tänkte jag vara smart och packa idag, så att jag inte behöver dividera över det imorgon efter jobbet. Jag ska packa min stora lätkäkassi åt mej själv, lilla lätkäkassin åt Targa, och så ska jag kärleksfullt ställa fram en ryggsäck åt Jones. Och skriva en till punkt på hans lista: Packa. När jag kommer hem ikväll ska jag korsförhöra honom över vad han packat med. Det brukar sakna logik, så då ska jag sucka lite och överlägset fråga "nå ha du me tandbostan helst? elä nå tröjor? tänkt du klar de me hede? tänkt du kanske int ta me nå andra skor elä va had du tänkt". Sen ska jag sätta mej på soffan och titta på när han packar på nytt. Moahaha. hahaha..Moahahaha..hahah..

Såja. Jobb ikväll och imorgon på morgonen, sen bär det av till Skaftung, Varsikakara, efter middagen i Voitby. På söndag ska jag gladeligen jobba igen och känna hur den 100% lönen rullar in.

Så, trevlig midsommar gott folk!

Nåja, nu hade jag för en gångs skull skrivit ett låångt och klatcshigt inlägg. Då sippar datorn. För omväxlings skull.

Det sker cirka 2-3 gånger dagligen. Antingen säger den Piiip Physical dump eller Error- No system on disc. Alltså den dampar. Och dessa damper gör att jag dampflippar helt totalt och skulle kunna riva håret av mej, för det sker alltid när du just har nånting på G.

Nu blev jag på så jävla dåligt humör, att jag säger pidä tunkkis och skiter i ett häftigt inlägg ida.

Ha det bra. Nu ska jag på jobb.

Jag fick idag en otroligt fin kommentar. Jag blev så rörd, att jag började darra på rösten när jag moget sög åt mej komplimangen och tackade och tog emot helt och hållet. Och det var inte ens något såndär onödigt lättsamt artigt smalltalk, utan det kom mittiallt rakt ut rakt till mej. Åh, vad lycklig man kan bli.

Nej. Än en gång, jag är nog på rätt nu tydligen! Känns så bra att få feedback på det från andra också. Okej, klart att det tar mot att sitta på skolbänken emellanåt, men när jag tänker på att jag en vacker dag ska få gräva i sår och picka folk och dylikt blir jag genast mer motiverad. :D

Idag ska jag bara ta det lungt, så att jag orkar jobba imorgon, och efter det fira Targa på sin 4års dag och systerysters man Ärt på hans halvvägs till 60 dag.

Blir lite löjlig och nostalgisk när jag tänker på att Targa fyller 4 år. Gamla tanten snart. Giisen min. Älskipälski paskanaama. Hemuli. Paskis. Giis.

Återigen idag fick jag konstatera att det lönar sej att ta med sej sin nyckel när man går ut.

Jag sa det till och med högt åt mej själv när jag satte fast kopplet på Targa idag, " kom ihåg nycklarna". Jovisst kom jag ihåg dem, när jag smällt fast dörren. På fel sida om dörren fanns både telefon och nycklar.

Jag drog ett djupt andetag och gick den planerade länken med Targa. Sedan skulle jag gå till disponenten, men hanfan var inte hemma. Jag plingade på hos några grannar, men nej, ingen ville ha mej. Jag gick ut och satte mej på gräset, sådär häftigt som man gjorde i ungdomens dagar. Förste man jag attackerar hade ingen telefon med sej. Den följande bad artigt att få veta vad jag skulle göra med hans telefon. När jag berättade varför jag skulle ringa ett samtal ville han veta varför jag lämnat nycklarna och telefonen hemma. Jadu, den fan som visste.

Jag ringde åt mor, den enda vars nummer jag kan utantill i dessa dagar. Länge och väl ringde det innan hon svarade, och jag bad henne att ringa mommo som har vår extranyckel. Så, efter några pubertala suckar från både min och Targas sida kom gulliga kära mommo med nyckeln.

Fan dessa sommartider när man går ut utan jacka!  Detta var inte första gången för mej, så nu ska jag rita en biffig bild av en nyckel, och pryda den med någon orginell text såsom Kom ihåg nyckeln. Kanske ska jag sätta fast en nyckel i Targa? Det är ju med henne jag alltid gått ut när hon tvingat mej att lämna nyckeln hemma.

Idag får vi hem räkningen för husritningarna. Det påminner mej att jag lovade att sätta upp bilder på huset. Hur som haver. Rediga 1000 pengar gick faderullan på, precis som vi uppskattat. Han kommer hem till oss med den värdefulla räkningen.

Senare ikväll ska vi bryta upp cykellåset. Jag hoppas att min systers slit med målandet inte går upp i rök. Det ska nämligen ske med en rälläkkä, ni vet. Nåja. Såläng jag får upp fanskapet så jag kan använda den så tillåter jag lite våld.

Igår jobbade jag första gången med en dam på jobbet, vi hade bara träffats hastigt en gång under min praktik.

Så när vi står och hjälper en dam inför natten, har hon nånting på hjärtat:
"Du e finskspråkig visst?" sa hon med en påstående ton...
"eheh..nä alltså ja e no bara tvåspråki liksom, svenskan står no som modersmål i alla papper..." Paniken stiger inom mej, låter jag som en finnpajsare?!
"Jahaa just det. Det hörs nog när du pratar. Du är väl hemma från södra Finland?"
"eh..nää ja e no helt vasabo..ha no vari en del i Pargas då ja va yngre..."
"Jo det hörs nog!"

Alltså. Här har jag gått omkring o tagit förgivet att jag pratar vasasvenska, med inslag av diverse dialekter från österbotten runt då jag pratar med kompisar. Jag har tagit förgivet att jag i lite mer officiella situationer, som t.ex möten med eventuella blivnade chefer, och nya arbetskamrater och dylikt pratat neutral vasasvenska.

Lite fnittrande berättade jag hela grejen för en annan arbetskamrat, och vad säger hon? "Janä he ha no jag o trott!". Att jag var finskspråkig alltså. Då finns det finskspråkiga som undrat var jag har lärt mej finskan, eftersom jag är fullt svenskspråkig. Det finns också de finskspråkiga som förvånats över att jag pratar svenska också. Aldrig har en svenskspråkig blivit paff att jag pratar finska. Tvärtom nästan.

Så, nu halvvägs till 40, fick min språkidentitet sej en stöt, jag som trodde att den var färdig utvecklad och stark redan. Nu måste jag igen ställa mej jobbiga krisfrågor som vem, var, varför, hur, när o.s.v. Jag måste reflektera över mitt språkbruk. Herreje. Om jag kommer fram till samma bild som tidigare, måste jag ju ha en förvrängd syn på mej själv. Då måste jag gå i terapi. Talterapi. Psykoterapi. Hypnos. Psykoanalys. Kognitiv och beteendetarapi.
Annars blir jag nog neurotisk i min osäkerhet gällande mitt språk. Vem vet, kanske det krisar till sej så hårt när jag väl är 40, att jag börjar prata franska istället för svenska och finska. Då kan folk undra om jag är fransyska. Om inte finskan bryter genom och alla undrar om jag är finnpajsare. Nej...svenska och finska går nog bra tack.