the Ems

Alltså, jag putsade dessa skor på morgonen innan jag for iväg. Sedan satt jag i skolan 3 timmar, sedan hämtade jag Targa, gick en piss-och-bajs-runda, gick in till kliniken, kom ut, hoppade i bilen och for hem. Och så ser skorna ut så här. Vill ni veta hur Targa ser ut? Nej det vill ni inte. Vill ni veta hur lägenheten ser ut? Nepp inte det heller. Till på köpet gjorde Klimpen sin springa-runt-på-gården-som-ett-yrt-höns-premiär så du är det färdigt med rena ytterkläder på honom också. Han skulle till och med promt gå från bilen till ytterdörren. Han fick göra det, för jag hade inte lust med hans harjulanska mitt på gården. Jag fick inte ens hålla honom i handen för då gallskrek han. När vi kom in förklarade jag att om man inte håller mamma i handen ute så köper mamma en sele som hon går och leder dej i. Det är jag dock lite mentalt allergisk mot.

Denhär bjuder jag på, och jag kommer att ångra det senast då jag trycker på publicera. Vill bara bevisa att det finns likadana drag hos mej och min son. Bådas min avslöjar vad vi tyckte om hårklippningen!


Full? Nej nyopererad.

Vet: Millä sä oot hoitanu tän haavan?
E: Nå, aluks huuhtelin ihan vaan keittiksellä, mut ku se rupes noin rumaks niin betadiinellä ja bacibacti päälle.
Vet: Ooks alalla?
E: Viittä vaille..
Vet: Sairaanhoitaja?
E: Jeps.
Vet: Arvasin.

Fick vara till veterinären idag p.g.a att op-såret blev så fult på ett ställe. Det liksom vek ut sej, höhöh. Stygnen togs i alla fall bort och glappet blev tejpat. Så fick hon hem mera antibiotika. Och örondroppar, för öroninflammation, som jag skröt att har lyst med sin frånvaro.




Deppet. Hoppas folk nu fattar syftet med matthelvetet. Den har ingen som helst betydelse för min inredningssmak, den är bara Targa's prinsessbädd.


Ingen-gören


Han äter bara banan. Inget desto värre.


Slut som människa. Borde man börja överväga tunnare halare snart? Klimpen är sådär halvt varmfuktig när man klär av honom, så kanske det börjar vara dags. För övrigt är det kul igen, för nu kan man slimpa honom nästan hur som helst igen fast han sover. Ett tag vaknade han bara man la på täcket, eller om man andades lite hårdare.

Jepp. Precis där den inte ska vara. Nu känns det igen som att jag har så mycket på G att jag inte får något slutfört. Så väntar jag ännu på besked från en praktikplats angående sommaren, och om jag inte nu får den platsen så är jag Kekkonens älskarinna. Så kom jag på just att jag borde ha hämtat ut ett paket förra veckan, och att jag får bråttom med att göra det imorgon. Sedan fyndade jag förra veckan ett par Pepe jeans, och så blev jag så överlycklig över dem att jag tyckte att jag behöver andra nya kläder (och det behöver jag verkligen påriktigt, går omkring med blusar från gymnasietider). Dynglat som jag är klickar jag hem kläder samtidigt som jag tröstar mej med att största delen ändå måste skickas tillbaka då de inte passar när jag konstaterar att jag nog inte har råd med ens en bråkdel. Till på köpet blir det ett till veterinärbesök på fredag eftersom Targas sår inte vet hon man ska uppföra sig som sår. Häftigt fenomen, när man är femföre totalpank så slirar det i hjärnmassan och man känner ett tvång att göra av med exakt allt och lite till, för att jag vet att i maj får jag lön för påskens röda dagar, men jag har ingen aning om vad min grundlön ligger på. Har jag typisk emma-tur så missberäknar jag så hårt att jag för överväga att sälja trosor och gå med rumpan bar. Under Pepena alltså.

Klimpenrapport? Blir livrädd om han kommer mot mej med öppen mun. Dom där nykomlingarna är djävlens tänder. Vassa som jag vet inte vad. Han spottar i tid och otid, och gjorde till och med gammelmommo gråtfärdig när han spottade på hennes tidningar. Och så får han utbrott, tvättakta Harjula-raivare. Om man säger ajaj, om man inte ger honom det han vill ha, om man gör något han tycker man inte ska och för säkerhets skull. Om man jämför så är min nerv en kilometer jämfört med hans nerv. Ibland glömmer han varför han skulle vrålskrika, så ser man hur han flackar med blicken efter något som han skulle vilja ha men inte får, så att han hittar en orsak till vrålet. Han vrålade hos mamma idag, och jag fattar inte, hon sa att det var första gången hon ser det. Jag menar, vissa dagar räcker det med att en pusselbit inte lyder honom så vrålar han. Eller att man byter till fel sida i boken. För övrigt är han som förr, men han accepterar lite mer mys igen. För tillfället. Och han kämpar så himla hårt för att krysta ut vettiga ord. Klocka, nä, kakka är senaste som man har förstått vad han menar. Targa börjar likna nåt. Ungen min <3

Hade skrivit ett inlägg igår om Targas diagnos, men det är spårlöst försvunnet. Kanske lika bra, för idag har jag nog bättre humör än igår. Bröstcancer var det alltså. På tisdag opereras 2 bröst och livmodern bort. Sedan är det 50/50 på om det räcker med det eller inte, beror ju på om det spridits redan och på om det får bort allt som har med tumören att göra.

Igår klumpade allt sej i halsen, men idag bestämde jag mej för att liksom utgå ifrån att det blir okej nu, för denna gång åtminstone. Den tanken får bära eller brista sedan. Targa flippade ur i Voitby idag, sådär som hon brukar, springer som ett hysteriskt föl typ, så jag fick liksom en känsla av att det inte är så hårt åt helvete alltihopa. Ändå har jag en äckeltanke som trycker på i bakhuvudet, men jag måste bara försöka utgå från den positiva synvinkeln på det hela.

Nå, på tisdag vet vi mer om hur det ser ut på insidan. Håller tummar och tår och spottar över axlen och tar i trä och hela köret för det bästa.


Idag överlät vi Duo Edgen till Klimpens kusin Elina. Fan vad jag kommer att sakna vagnen! Tröstar mej med att om Klimpen nångång blir storebror, så skaffar vi en likadan, i smartare färg för att kombinera i bakluckan tillsammans med hund.





Bästaste vagnen, vill jag våga påstå! Redig, stabil, rymlig och skön. Och fin.


Och så har vi efterföljaren, också Emmaljunga, Scooter modell!


Ganska skön, om jag får säga det själv.. ;) Smidigare och lättare än combin, och tar mindre rum i bakluckan! Samtidigt känns den stabil, till skillnad från Brio Racen som jag var och tafsade på.
(Och Arto: Polar Performance-merkki, lällällää! Vitsi vitsi. Haittaakse?)

Och så en liten Klimpen-rapport;
Om vi hade en hyssdagbok skulle den vara välanvänd. Senaste nytt är att klättra upp på köksbordet. Två dagar nöjde han sej med att bara bemästra kökstolarna. Idag blev det köksbordet. Apunge. För övrigt är hans liv lite jobbit, 4 kindtänder tränger upp samtidigt i nedre käken. Därtill bet han sej i tungan igår när han slant ner från kökstolen, så han har ett riktgt fint sår på tungan som antagligen svider när han äter viss mat eftersom han kan börja gallskrika då. Och så testar han gränser. Och nerver. I stil med "vaaah? får int ja slå tv:n me min trähammare" och "ingen ha aldri sagt att ja int får töm roskisen elä gräv i vessabytton". Sen när man förbjuder honom börjar han antingen gallskrika eller så flinar han bara. Det är väl ett kehitysvaihe, som man kan säga för att vara saklig. Knipandet har lugnat sej, likaså bitandet. Däremot älskar han så hårt att han vill slå allt och alla. Det gör mej lite orolig för den postoperativa perioden med Targa. Sjukt operationssår och allmän dålig kondition + apungen som klättrar och slår känns inte som en smidig lösning. Vi får se hur det tar sej.

Igår fattade han också att klättra på sitt nallebord:

Hunden Turre var den enda som fick lämna kvar på..eh..skeppet?

Nu ska jag lägga mej i soffan med Targa och så ska vi flåsa på varandra en stund. Sen ska vi morra lite kärleksfullt, och sedan kommer hon antagligen att torka snoret på mej, alternativt bara fnysa det på mej. <3 Älskipälski min.

Ååååh. Går omkring med en klump i halsen nu. Igår hittade jag en knöl på Targa. I ett bröst så att säga. Till på köpet är hennes mage där omkring varmare och rodnande. Har gått omkring med diverse spökhistorier i huvudet eftersom hennes löptid inte har börjat än, och den borde ha kommit i december. Hon hade precis alla symtom i januari, men sedan hände inget mer. Nu är spökvisionerna på domen ännu värre, och ni kan säkert tänka er vad som far runt i huvudet...Fick veterinärtid nästa onsdag, och jag måste säga att jag aldrig varit såhär nojig över ett veterinärbesök som jag är nu.

Är så jävla livrädd att det ska vara dåliga nyheter. Jag är inte liksom redo för sådana grejer nu. Jag vet att man som djurägare har en  skitdag framför sej nångång då man måste ta ställning till diagnos, lidande, eutanasi, men jag vill inte kämpa med den nu, Targa är liksom bara 5,5 år. Ja alltså fy fan säger jag bara. Försöker att inte måla fan på väggen, vill verkligen hoppas på att det är något löjligt som typ ett bråck. Ändå sitter jag och sväljer klumpen och blinkar bort tårarna och funderar över detdär praktiska sen då det verkligen gäller.

Sedan vet jag inte om det är en tröst eller ett tecken på att något är fel på riktigt då Targa har varit i så bra skick på sista tid, förutom säsongsavmagringen som hon har varje höst och vår. Inga tass- eller öroninflammationer, ingen diarré. Nu märker jag att jag inbillar mej en massa grejer, aningen svullna lymfkörtlar, knutor mellan skuldrorna, lite underlig hud och vad som helst.

Borde verkligen försöka sluta dividera om det här, och vänta på läkarens kommentar på onsdag. Men den här rädslan för att det ska vara nåliga nyheter får mej att hela tiden tänka på att det kanske är den sista tiden som har inletts. Det är liksom i tankarna hela tiden, vad jag än gör.  Får liksom inte tankebanorna ändrade så att jag ens kan fundera över andra möjligheter. Jag hoppas så jävla hårt att det är en ofarlig knöl och att jag nästa vekca kan skratta åt mej själv för att jag är så löjlig som målar fan på väggen och genast tror det värsta.