Uppfostringskris och åldersnoja
Vi har vår första uppfostringskris. Klimpen, min son, har börjat knipa och bita. Och han gör det så helvetes hårt. Så pass att det kan svartna för ögonen, och sekunden efter känner man hur kroppens fly-eller-fäkta-funktioner rivstartar. Bitandet sker tack och lov inte så hemskt ofta, inte ens varje dag, och jag kan inte riktigt sätta tummen på i vilka situationer han gör det. Annat är det med knipandet. Åål dö tajm liksom. I allt han kan greppa med sina nypor. Panokahvat, gäddhänget, dubbelhakorna, läpparna, kinderna. Och i samma veva försöker han göra en sternal punktion, riva loss öronen eller mosa ögonen. Älskade unge.
Krisen ligger i att vi inte vet hur vi ska handla i dessa situationer. Ska man liksom skita i det, ha poker fejs och låtsas som ingenting fast man skulle ha lust att dra en ramsa med de fulaste ord man vet? Eller kan man yla till, som av samma princip som i hundvalpsskolning (jajja, hundpsykologi)? Ska man sätta ner honom, säga att that behaviour is not acceptable och sedan fortsätta vattna blommorna? Hittills har jag i smärtans rus liksom bara lyft bort honom ur famnen och sedan antingen knipit käft eller pipat fram ett "aj Klimpen he tar jättepipiajaj då man kniper".
Bitandet beror ju säkert på att han för tillfället har en sällsynt behaglig känsla i munnen på grund av diverse svullnader och påträngande tänder. Kindtänderna tycks vara om möjligt ännu jävligare när de spricker fram. Men knipandet då? Försöker han tipsa mej om överflödigt kroppsmaterial som gör mej mjuk och behaglig att knipa? För jag liksom skylla mej själv eller? Men varför kniper han annat folk också? Borde man se detta som en motorisk utveckling, ha, ha, ha.
Och, för en tid sedan skaffade jag ju en super ögonkräm som var supermoizturizing och supervitalising och supercalming och jättebra för ändamålet. Idag när jag stod och applicerade denna superkräm kom Jones och frågade vad jag höll på med. - No, mä laitan tätä silmänympärysvoidetta..? -No eikai ne silmänympärykset vielä poskissa asti roiku? Behöver jag tillägga att Jones fick en mycket kärleksfull blick som beskrev hur mycket minus han samlade på sej med den kommentaren? Grejen var den att jag hade tagit lite väl mycket superkräm, så jag var tvungen att smörja den lite längre ner i fejset än vad som beskrivs i superbruksanvisningarna. Jones har inget att säga egentligen, eftersom hans arbetskamrater för några månader sedan hade trott att Jones närmar sig 30.
Krisen ligger i att vi inte vet hur vi ska handla i dessa situationer. Ska man liksom skita i det, ha poker fejs och låtsas som ingenting fast man skulle ha lust att dra en ramsa med de fulaste ord man vet? Eller kan man yla till, som av samma princip som i hundvalpsskolning (jajja, hundpsykologi)? Ska man sätta ner honom, säga att that behaviour is not acceptable och sedan fortsätta vattna blommorna? Hittills har jag i smärtans rus liksom bara lyft bort honom ur famnen och sedan antingen knipit käft eller pipat fram ett "aj Klimpen he tar jättepipiajaj då man kniper".
Bitandet beror ju säkert på att han för tillfället har en sällsynt behaglig känsla i munnen på grund av diverse svullnader och påträngande tänder. Kindtänderna tycks vara om möjligt ännu jävligare när de spricker fram. Men knipandet då? Försöker han tipsa mej om överflödigt kroppsmaterial som gör mej mjuk och behaglig att knipa? För jag liksom skylla mej själv eller? Men varför kniper han annat folk också? Borde man se detta som en motorisk utveckling, ha, ha, ha.
Och, för en tid sedan skaffade jag ju en super ögonkräm som var supermoizturizing och supervitalising och supercalming och jättebra för ändamålet. Idag när jag stod och applicerade denna superkräm kom Jones och frågade vad jag höll på med. - No, mä laitan tätä silmänympärysvoidetta..? -No eikai ne silmänympärykset vielä poskissa asti roiku? Behöver jag tillägga att Jones fick en mycket kärleksfull blick som beskrev hur mycket minus han samlade på sej med den kommentaren? Grejen var den att jag hade tagit lite väl mycket superkräm, så jag var tvungen att smörja den lite längre ner i fejset än vad som beskrivs i superbruksanvisningarna. Jones har inget att säga egentligen, eftersom hans arbetskamrater för några månader sedan hade trott att Jones närmar sig 30.
Lovligt skolk och så vidare
Eftersom jag går med tummen där den inte borde vara, och inte får något vettigt gjort, så bestämde jag mej för att skolka från dagens lektion och istället sitta och göra ett skolarbete. Och det var så värt det. Arbetet blev klart och en sten föll från mitt hjärta. Då återstår bara tentläsning i diverse ämnen innan sportlovet. Endast lite farmakologi, läkemedelsräkning, test i intensivvård och praktiskt prov. Och lite lärdomsprov ska vi väl hinna baka in också.
Igår hojtade jag till mej ett hårmodelleri. En studerande ska alltså klippa mitt hår i våningar, alltså precis som jag vill ha det. Och det kunde nog inte komma mer lämpligt! Man kan därmed säga att jag har varit ett praktexemplar av duktig studerande- skolkat för att få läxor gjorda och fixat gratis frisering.
Nu nalkas det för övrigt vagnbyte på riktigt i detta hushåll. Hittills har jag bara lekt med tanken liten, sedan mittiallt var Jones med på det, men han ställde ett ultimatum: Duo Edgen ska då säljas. På några bråkdels sekunder räknade jag då ut att det vore ju himla harmt, då måste vi köpa en ny i annan färg om Klimpen nångång får bli storebror. Samtidigt som jag inte riktigt vill släppa taget om nuvarande vagn. Men, vi har kommit till den punkt nu att jag tappat räkningen på antalet gånger jag svurit över färgvalet. Ljus vagn i samma baklucka som en (våt) hund går liksom inte. Men nu är det då alltså så att vår gamla vagn kommer att bevaras i släkten så att säga, så man kan tolka det som en slags avvänjning. Jag får träffa den då och då ändå liksom.
Sååååååå, Det Stora Valet lämnade mellan Brio Race eller Emmaljunga Scooter. Efter en snabbkoll på nätet samt vilseledande marknadsföring blev jag att luta mot Brion. Främst på grund av priset, men också för att Brions ryggstöd skulle gå att ställa helt i liggande ställning. Nåja, for till enda barnartikelbutiken i stan och kollade på Brion. Kämpade för att inte visa min besvikelse, det var liksom så...pilipali. Pjasu. Ranglig? Och, ryggstödet kunde man inte alls lägga fullt rakt. Sanomme niin koska se on lähes makuu-asento. På några sekunder dalade Brion långt ner nedanför Emmaljungan i min personliga jämförelse. Samtidigt drog jag en lättnadens suck, nu behöver jag inte överge Emmaljunga! Vad hade fått mig att tro att jag skulle kunna göra det? Skulle jag ha tagit hem Brion, är jag nästan säker på att jag skulle ha gått med en liten ånger ett bra tag efter köpet.
Sååå, nu måste jag bara få tafsa på en Scooter för att kunna kasta mej över den överösa den med kärleksförklaringar. För jag är nästan säker på att jag vet att den vinner Brion 100-0. Sen om det blir en ny eller begagnad i superskick är en annan femma.
Igår hojtade jag till mej ett hårmodelleri. En studerande ska alltså klippa mitt hår i våningar, alltså precis som jag vill ha det. Och det kunde nog inte komma mer lämpligt! Man kan därmed säga att jag har varit ett praktexemplar av duktig studerande- skolkat för att få läxor gjorda och fixat gratis frisering.
Nu nalkas det för övrigt vagnbyte på riktigt i detta hushåll. Hittills har jag bara lekt med tanken liten, sedan mittiallt var Jones med på det, men han ställde ett ultimatum: Duo Edgen ska då säljas. På några bråkdels sekunder räknade jag då ut att det vore ju himla harmt, då måste vi köpa en ny i annan färg om Klimpen nångång får bli storebror. Samtidigt som jag inte riktigt vill släppa taget om nuvarande vagn. Men, vi har kommit till den punkt nu att jag tappat räkningen på antalet gånger jag svurit över färgvalet. Ljus vagn i samma baklucka som en (våt) hund går liksom inte. Men nu är det då alltså så att vår gamla vagn kommer att bevaras i släkten så att säga, så man kan tolka det som en slags avvänjning. Jag får träffa den då och då ändå liksom.
Sååååååå, Det Stora Valet lämnade mellan Brio Race eller Emmaljunga Scooter. Efter en snabbkoll på nätet samt vilseledande marknadsföring blev jag att luta mot Brion. Främst på grund av priset, men också för att Brions ryggstöd skulle gå att ställa helt i liggande ställning. Nåja, for till enda barnartikelbutiken i stan och kollade på Brion. Kämpade för att inte visa min besvikelse, det var liksom så...pilipali. Pjasu. Ranglig? Och, ryggstödet kunde man inte alls lägga fullt rakt. Sanomme niin koska se on lähes makuu-asento. På några sekunder dalade Brion långt ner nedanför Emmaljungan i min personliga jämförelse. Samtidigt drog jag en lättnadens suck, nu behöver jag inte överge Emmaljunga! Vad hade fått mig att tro att jag skulle kunna göra det? Skulle jag ha tagit hem Brion, är jag nästan säker på att jag skulle ha gått med en liten ånger ett bra tag efter köpet.
Sååå, nu måste jag bara få tafsa på en Scooter för att kunna kasta mej över den överösa den med kärleksförklaringar. För jag är nästan säker på att jag vet att den vinner Brion 100-0. Sen om det blir en ny eller begagnad i superskick är en annan femma.
Borde göra något vettigt, så jag krystar fram ett inlägg.
Ursäkta för min alltför aktiva uppdatering. Hade ett jättebra flow på, tills jag beslöt mej för att ha en helg då jag inte gör någonting. Alltså inga skolgrejer. Därefter sket det sej och nu får jag inte tummen ur min fagra bak för att göra något, så det känns som att allt hopar sig och då blir det så där att man tycker man har så mycket man måste göra så man får inget vettigt gjort. Annat än att fejsbooka och läsa iltasanomat och sådant. Och ta fram skoluppgifter, titta på dem, svära och sedan lägga undan dem. Imorgon ska jag.
Min ettåring chillar åtminstone. Skiter på golvet när tillfälle ges och så vidare. Nästa investering är därför en potta. I söndags när Jones just hade tagit bort blöjan ropar han "neeej! de e ingen potta! de e mammas o pappas matta!" Klimpen tyckte det var urkul, gick till rummet, urinerade och gick sedan för att renovera Targa's skålar.
Tårtfan.
Tha synttärisankari
Klimpens kusinskara (otroligt bra bildkvalitet)
De Kalliomäkianska kusinerna (om möjligt ännu bättre bildkvalitet)
The Packleader's son, Jr. Packleader.
Såhär här kul var det att åka pulka inne. Samma min hade han största tiden hos fotografen på 1-årsfotograferingen.
Efter fotograferingen var det andra femmor hos gammelmommo.
Såja. Nu är klockan så mycket att jag inte behöver göra något mer vettigt idag. Harmt!
Min ettåring chillar åtminstone. Skiter på golvet när tillfälle ges och så vidare. Nästa investering är därför en potta. I söndags när Jones just hade tagit bort blöjan ropar han "neeej! de e ingen potta! de e mammas o pappas matta!" Klimpen tyckte det var urkul, gick till rummet, urinerade och gick sedan för att renovera Targa's skålar.
Tårtfan.
Tha synttärisankari
Klimpens kusinskara (otroligt bra bildkvalitet)
De Kalliomäkianska kusinerna (om möjligt ännu bättre bildkvalitet)
The Packleader's son, Jr. Packleader.
Såhär här kul var det att åka pulka inne. Samma min hade han största tiden hos fotografen på 1-årsfotograferingen.
Efter fotograferingen var det andra femmor hos gammelmommo.
Såja. Nu är klockan så mycket att jag inte behöver göra något mer vettigt idag. Harmt!
