the Ems

Jepp! Idag skulle jag laga kycklingsallad, och innan jag började klagade jag lite allmänt om hur mycket jag borde få gjort. Sedan när jag stod och stekte kycklingen plockade Jones fram salladsverket och frågade hur jag brukar skära saker och ting och hur mycket av allt som ska med. Blev så paff så jag hällde sojasås på golvet. Sedan började han på med själva salladen och jag stirrade stint på kycklingen.

Efteråt var han stolt som en liten gosse för att det smakade så gott. Tror att det här är typ 3:e gången något dylikt sker, och tidigare har jag härjat som en särring och typ ritat på papper att du+jag+göra mat=du gör en sak+ jag gör resten. Sedan om Jones har gjort mat heeeelt själv så serverar han makaroner med stekt maletkött alternativt makaroner med tonfisk. Detta var alltså nästan en grej som borde skrivas upp i Klimpens Boken om mej-bok. Och att det dessutom hände när det var frågan om sallad! Jones är lite mentalt allergisk mot sallad.

Nu tillämpar jag då hundpsykologi och överöser honom med positiv feedback som tack för önskat beteende. Sedan ska jag låta saken vila någon dag, och sedan prova igen för att förstärka detta önskade beteende.

Med vänlig hälsning, The pack leader

Ibland, när absolut ingen är i närheten och Klimpen och jag är totalt ensam hemma med Targa som vakt, så sjunger vi. Eller jag sjunger, med min ack så fagra röst, och Klimpen hissar eller dissar. Han har klart en par favoritsånger, och dem kan vi mala tills jag blir torr i munnen och börjar gäspa av syrebrist. Absoluta favoriterna, Absolute Klimpen, är Hallelujah, Sininen uni, Kaffetåren, Sov du lilla videung, Imse Vimse och Trollmors vaggvisa.

Sedan försöker jag ihärdit få honom att tycka om några andra, sånadär som man sjunger åt barn och som barn blir rofyllda av. Men har når ofta gränsen till harjulansk raivare av dessa, så jag antar att han inte diggar dem så värst. Dessa är typ En kulen natt, Bää bää vita lamm, Solgnuttan och trollet o.s.v.

Därtill sjunger vi Hummani hei, Mörkö se lähti piiriin med olika variationer, Tänk om jag hade en liten liten apa och  några psalmer. Kan ni fatta allvaret här. Typ Blott en dag, Gud som haver barnen kär, Jag lyfter ögat mot himmelen, Trygga räkan, Måne och sol, Härlig är jorden och sådana. Och vet ni varifrån dessa kommer?! Jo, från Haga-tiden såklart. En psalm per dag eller vad var det. Allmänbildande i högsta grad, och förberedande för eventuella kommande barn-underhållnings-moment. Dessa är liksom så inpräntade så de kommer automatiskt, avlöser varandra. Och Klimpen verkar vara nöjd med dem. Tur man är Haga-barn. Minns faktiskt fler psalmer från lågstadiet än andra barnsånger. Och vi talar ändå om senare 90-tal här. En barnsång minns jag åtminstone, men jag tyckte redan då, och tycker fortfarande att den är hemsk och generande. taa taa tat-te taa tat-te taa tat-te taa. Sådär höll vi på medan vi hamrade på pulpeterna.

Såja. Ville bara avslöja den nakna sanningen som är en hemlis som ingen någonsin kommer att få ta del av. Förutom Klimpen und Targa. Dock var det nära idag att avslöjas.


*Dessa kläder är från de yngre tanterna på Linneahemmet! :)

Praktiken känns riktigt bra faktiskt. Först kändes det nog flummigt, kände mig mest ivägen..Men så brukar det väl vara typ! ;) Nu när man börjar komma in i rullorna kan man liksom göra någon nytta också, även om man inte är gratis arbetskraft.

Klimpen har lärt sig ett och annat. Typ att knärra om han inte får som han vill. Riktigt protestknärr som ibland bryter ut i utsökta harjularaivare. Dessa kommer om bollen är olydig, han har det obekvämt och bara för säkerhets skull. Sund utveckling alltså. Dessutom har han lärt sig att på riktigt planera och utföra hyss, och det tycker han att är skitkul. När han är påväg att göra något ajabaija, så tittar han över axeln för att försäkra sig om att man ser. Sedan skyndar han mot det förbjudna. När man säger ajaj så stannar han upp, flinar, och fortsätter. Sedan när han ser att man är påväg mot honom, ja då får han bråttom med att göra hysset dubbelt upp sålänge han hinner. Sen tycker han det är skitkul när man avbryter honom. Nu vet jag inte om detta är bra, eller om det är ett tecken på svagt föräldraskap. Men tanke på hans gener kan man ju inte förvänta sig något annat heller.

Nu ska jag bjuda på en bild eller två. Och nej, jag har inte energi att åtgärda röda ögon först.


Den här minen betyder "sch, jag planerar fanskap".


"GE HIT- KAN SJÄLV"


Renlighet är en dygd. Eller hur var det..


Banan VS Kippari-Kalle


Klimpen, mitt lilla lamm <3

Jag har flera, flera gånger fått frågan om hur jag har förändrats när jag blivit mamma. Lika hemskt svår fråga varje gång. Vad ska man säga? Vad borde man säga? Vissa har liksom antytt att jag borde ha förändrats. "Skärp dig, du e ju morsa!" öööh...jaha? Jag är väl ändå samma människa för det?! Vissa verkar tycka att det är en svag punkt i mitt moderskap att jag kallar mitt barn för Klimpen, att han varit så mycket hos sin mommo i skötas när jag varit i skolan ("då han ha vari så myki ifrån dej") och jag har till och med hört kommentarer som "oj va ska he bli av dej som har sånde föräldrar". Då kan jag vara ärlig och säga att jag har fått en såndär perus Emma-raivari-reaktion, inte en offentlig sådan såklart.

Klart man förändras när man blir mamma. Men man blir inte någon annan. Eller okej, jag har inte blivit någon annan. Jag har t.ex samma humor och attityd ännu. Jag är fortfarande jag, men mina värderingar har förändrats, jag är mer känslig för vissa grejer i livet, och en typ har en sådan plats i mitt liv som jag aldrig hade kunnat föreställa mig att någon har. Alla säger att moderskärlek inte går att jämföra med något annat, men det är nog först då man blir mamma som man påriktigt fattar vad det innebär. Och den där känslan av att ha totalt ansvar för denna typ, känslan av ömsesidig kärlek och beroende. Och dendär skrämmande tanken på att typen en dag kommer att konstatera att han kan klara sig utan mig och Jones 24/7.

Detta funderade jag över idag när Klimpen somnade i min famn. Han pyste sådär som babysar gör, och jag tänkte spricka av lycka. Herregud vad fin min unge är! Och jag ska äta upp honom för jag tycker så mycket om honom. Därefter blev jag sådär löjligt känslig och fällde en tår. Bara för att liksom. För att Klimpen betyder så himla mycket.

Hu då.

Krystar bokstavligen fram ett sista hemtentssvar och utvecklingspsykologi. Den går så jävla trögt att jag inte ens kan producera bull shit tårta på tårta.

Dessutom är jag nervös som en gris. Imorgon börjar min 10 veckors praktik på sjukhuset. Tänkt om jag har tar livet av någon? Herregud. Känslan kan jämföras med första högstadiedagen typ.

Och, halleluja, jag är inte längre ensamstående mor. I typ fyra veckor har Jones farit till jobbet till sju, och kommit hem nångång 23 tiden. Har man haft RIKTIGT tur har han varit hem en sväng och fyllt en drickflaska eller bytt kläder. Och nu är det bara vanligt 7-15.30 jobb som gäller. Och Klimpen är som en annan Klimp, måste jag säga faktiskt. Mer nöjd av sig igen, efter att ha varit en riktigt prepubertal unge här i några veckor. Och så har han börjat babbla en massa igen. Så, det inverkar nog det där, som vi pratade i skolan. Folk tror att det är "bättre" för barnen att man separerar när dom är riktigt små istället för när de är lite äldre. Men så är det inte faktiskt, det kan störa anknytningen åt alla håll o.s.v. Nu är det ju tur att situationen icke är aktuell i detta hushåll.


OCh skitungen var så smutsig så han gick frivilligt in i tvättmaskin. Halvvägs. Innan han ylade till och blev skraj för ekot. Och började gallskrika.



Nu jävlar. Hemtent.