the Ems

Jag har flera, flera gånger fått frågan om hur jag har förändrats när jag blivit mamma. Lika hemskt svår fråga varje gång. Vad ska man säga? Vad borde man säga? Vissa har liksom antytt att jag borde ha förändrats. "Skärp dig, du e ju morsa!" öööh...jaha? Jag är väl ändå samma människa för det?! Vissa verkar tycka att det är en svag punkt i mitt moderskap att jag kallar mitt barn för Klimpen, att han varit så mycket hos sin mommo i skötas när jag varit i skolan ("då han ha vari så myki ifrån dej") och jag har till och med hört kommentarer som "oj va ska he bli av dej som har sånde föräldrar". Då kan jag vara ärlig och säga att jag har fått en såndär perus Emma-raivari-reaktion, inte en offentlig sådan såklart.

Klart man förändras när man blir mamma. Men man blir inte någon annan. Eller okej, jag har inte blivit någon annan. Jag har t.ex samma humor och attityd ännu. Jag är fortfarande jag, men mina värderingar har förändrats, jag är mer känslig för vissa grejer i livet, och en typ har en sådan plats i mitt liv som jag aldrig hade kunnat föreställa mig att någon har. Alla säger att moderskärlek inte går att jämföra med något annat, men det är nog först då man blir mamma som man påriktigt fattar vad det innebär. Och den där känslan av att ha totalt ansvar för denna typ, känslan av ömsesidig kärlek och beroende. Och dendär skrämmande tanken på att typen en dag kommer att konstatera att han kan klara sig utan mig och Jones 24/7.

Detta funderade jag över idag när Klimpen somnade i min famn. Han pyste sådär som babysar gör, och jag tänkte spricka av lycka. Herregud vad fin min unge är! Och jag ska äta upp honom för jag tycker så mycket om honom. Därefter blev jag sådär löjligt känslig och fällde en tår. Bara för att liksom. För att Klimpen betyder så himla mycket.

Hu då.