the Ems

Genant länge sen sist igen. Har tänkt göra ett inlägg flera gånger, men det blir liksom inte av. När jag inte jobbar försöker jag hitta en gyllene medelväg med Klimpen och hans otroliga 2årshysteri (åh herreguuuuud vilket jävla humör). 

 

Just idag har jag inte så mycket på lager, men kom att tänka på en sak När jag var tvngen att byta från köksstolen till soffan.

Kvinnor, eller människor i sig, med rumpa ska vara nöjda och lyckliga och inte gnälla ett knyst. Jag som inte har rumpa, eller höfthull för den delen, har ett återkommande problem nämligen. Igår satt jag typ en halvtimme på Klimpens stokke eftersom padden var på laddning och jag kände mej nödig att surfa på den ändå. Resultatet? Blåmärken på rumpan. Precis vid sittknölarna. Detta är inte första gången. Om jag slänger mej upp i sadeln efter en längre paus, eller sitter länge på en trästol, så får jag helt enkelt BLÅMÄRKEN av att mina sittknölar inte har något mysigt skydd. Borde kanske införskaffa nån sorts...pushuptrosor med vadd där bak.

 

Känner på mej att fan själv skrattade då han designade min kroppshydda; skapligt proportionellt ansikte, axlar, bröstkorg. Två charmiga jenkkakahvat som finns kvar oavsett vad jag väger. Sen två ben, rakt ner. Inga höfter, ingen rumpa. Äppelkropp lär det kallas. Blåmärkena är väl en bonus för just mig. Jenkkakahvat borde liksom glida neråt och bakåt, fan vilken kropp jag skulle ha då.

 

Det här var vad jag hade på hjärtat denna torsdagkväll. Inte lätt att vara jag alla dagar.