Beroendet.
Jag har gått och blivit beroende. Ironiskt, med tanke på att jag skriver examensarbete om hur det är att vara närstående till beroende. Idag hade jag abstinens. Jag visste inte att det var abstinens, innan jag intog min nya drog och strax därefter återgick till det mänskliga.
Jag snållar om kaffe.
Jag har blivit beroende av kaffe. Hade en sån satans huvudvärk idag, hela jävla dagen. Tog 2 Panadol, tog 2 till. Åt choklad, åt glass. I min desperata förtvivlan kokade jag kaffe. Sörplade i mej, och inte många minuter efteråt kände jag hur järnringen runt mitt huvud försvann. Jag kände en eufori. Samtidigt ingick jag i ett sorgearbete: något har nu ett järngrepp om mig. Något har börja styra mig och min vardag. Såhär ville jag inte att det skulle bli.
Jag har konsumerat kaffe mer i fint syfte, när vi har gäster eller om vi är gäster hos någon. Sådär i sociala sammanhang. Under min praktik på sjukhuset blev det mer kaffedrickande, av sociala skäl, men främst för att jag också skulle ha skäl att sitta stilla en stund som alla andra. Efter dessa veckor kände jag ett kaffesug i skolan, men jag tuktade suget ganska hastigt och blev fri.
Nu har det varit en massa kaffedrickande på jobbet igen. Morgonkaffe. Eftermiddagskaffe. Stora koppar kaffe. De senaste lördagarna och söndagarna har jag haft jävliga huvudvärkar, men jag har trott på att det har varit veckans stress som har släppt när jag kopplat av. Och idag gjorde jag denna upptäckt. Blir väl att hinka i sej kaffe direkt från morgonen hemma nu också, bara för att slippa huvudvärken och för att kunna vara en god medmänniska och mor. Lär ju inte kunna avvänja mig från kaffefanskapet i första taget. Av social skäl. Vill också känna att jag med relativt gott samvete kan sitta mina 2x10 minutrar som alla andra utan att behöva flänga runt och stressa samtidigt.
Hej, jag heter Emma och är beroende.
Jag snållar om kaffe.
Jag har blivit beroende av kaffe. Hade en sån satans huvudvärk idag, hela jävla dagen. Tog 2 Panadol, tog 2 till. Åt choklad, åt glass. I min desperata förtvivlan kokade jag kaffe. Sörplade i mej, och inte många minuter efteråt kände jag hur järnringen runt mitt huvud försvann. Jag kände en eufori. Samtidigt ingick jag i ett sorgearbete: något har nu ett järngrepp om mig. Något har börja styra mig och min vardag. Såhär ville jag inte att det skulle bli.
Jag har konsumerat kaffe mer i fint syfte, när vi har gäster eller om vi är gäster hos någon. Sådär i sociala sammanhang. Under min praktik på sjukhuset blev det mer kaffedrickande, av sociala skäl, men främst för att jag också skulle ha skäl att sitta stilla en stund som alla andra. Efter dessa veckor kände jag ett kaffesug i skolan, men jag tuktade suget ganska hastigt och blev fri.
Nu har det varit en massa kaffedrickande på jobbet igen. Morgonkaffe. Eftermiddagskaffe. Stora koppar kaffe. De senaste lördagarna och söndagarna har jag haft jävliga huvudvärkar, men jag har trott på att det har varit veckans stress som har släppt när jag kopplat av. Och idag gjorde jag denna upptäckt. Blir väl att hinka i sej kaffe direkt från morgonen hemma nu också, bara för att slippa huvudvärken och för att kunna vara en god medmänniska och mor. Lär ju inte kunna avvänja mig från kaffefanskapet i första taget. Av social skäl. Vill också känna att jag med relativt gott samvete kan sitta mina 2x10 minutrar som alla andra utan att behöva flänga runt och stressa samtidigt.
Hej, jag heter Emma och är beroende.
Kommentarer
Postat av: Heidi
Hej Emma! :D
Postat av: Emmalainen
Heej Heidi! :D
Postat av: Petra
Arto sa att det tar en vecka att bli av med beroendet. Vi är ju dina närastående men vi har inte ännu riktigt bestämt hur vi skall reagera på ditt beroende. Vi har ju inte sett det in action ännu ;)
Trackback
