the Ems

Skulle flytta över mer bilder från minneskorten till vår externa hårddisk. Och vad händer? Jag tappar helvetet i golvet. Kopplar i den, och den låter som satan själv. Jag kunde öppna filerna, men mittiallt känner datorn inte igen enheten längre. Svor som en gammal dräng, tills jag insåg vad allt som försvinner ut i ingenting om hårddisken verkligen gav upp nu. Alla bilder. Precis exakt alla bilder som vi någonsin tagit i digiformat. Då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Alla baby-Targa bilder från den dag jag tog hem henne, alla bilder på Klimpen, förlovningsbilder, allt från jular och andra fester som studentfesten min, sommarminnen, och allt. Allt! nu vågar jag inte prova på nytt, för jag hoppar från balkongen om det faktiskt är så att den gav upp. Satan!


För att försöka få tankarna på något annat lägger jag upp en bild eller två från dagens morgonkaffe då Klimpens moffa var på besök. Han kom hit i arbetets tecken, han kom hem med min farbror som legat i Helsingfors flera veckor. Igår fick han komma hem med sina nya lungor, och än en gång får man lite dåligt samvete över att man klagar över minsta lilla. Att leva resten av livet med någon annans lever, och någon annans lungor. Ja, var nöjd med att du får leva med dina egna organ och kan andas utan att gå omkring släpande på en syreflaska.

Nåja. Klimpen fick en hund i födelsegåva av moffa och Sari!

:) den stöder hundars hälsa, tror jag det var! Observera namnet! ;)



Targa und Pimu


Moffa, Klimpen und dubbelhakorna! :)


Ska jag våga försöka öppna innehållet på hårddisken? Vem ska jag ta livet av om det verkligen har skitigt sej? Silverfiskarna?!

Giv mig styrka.