the Ems

Klimpen som föddes förra veckan, varje vecka, har ingen större åldersnoja.

Däremot känner jag ett sting av nojighet. Inte på fullt allvar, men lite. Kanske jag är en destruktiv mor. Jag tycker det är lite otäckt att man ska borsta tanden på honom, att han snurrar som en gris runt sin egen napa, att han börjat lyfta på rumpan då han ligger på magen, att han matvägrar om han känner för det, att man inte kan byta blöja på honom som förr, att man inte kan pluttigullgulla med honom när man leker utan man måste härja så man blir anfådd och sådant. Men samtidigt är det skitkul. Spännande. Och ett tecken på att jag inte är en så himla äcklig mor i alla fall.

Dagen till ära har jag producerat mänsklig föda åt typen. Då känner jag mer som en såndär supermamma. Mosar potatis aggressivt, mixrar grönsaker, skvätter ner lite rypsolja (för hundar blir ju fina i pälsen och bra i magen av det) späder med lite mjölk, och klickar ner det i iskubsgrejer av äkta Claso-kvalitet och tynger in i frysen. Hittills har inga köpisbrukar dugit, men han är förlåten, för jag skulle själv inte ha ätit den smaken plus att jag försökte truga i honom dem då han matvägade som värst. Så han är förlåten. Köpis bär- och fruktburkarna duger tack och lov. Någon gräns finns det ju för vad jag ska stå och koka ihop! :D


Midsommaren firade vi i Varsikakara även detta år. Höjdpunkten var en leksak som Jones kapade på Claso.


Fyndet. Jones' ögon lyste som bara barns ögon kan lysa.


Strax efter denna kurva hördes Jones' rop: nånting mun sormus nånting.
Jones' faster drog en snabbtolkning: Se sanoi et sen sormus tippui!

Jag tänkte exakt 3 tankar:
1) Var fan finns nåt jävla gevär här?
2) Fanskapet får satan sov på soffon resten av åre
3) Hoppas he kändes satans bra ti blöt röven i en 50 euros leksak o slarv bort en 5hunttis ring.

Tack och lov, för Jones' lycka, var fasterns tolkning felaktig. Han skrek att mun sormus tippuu pian, varefter de stannade och the father i law to be tog vara på ringen. Så husfriden är behållen.

Så sådant.