Moderlig slughet
Det är tydligen inget man får på köpet när man krystar fram avkomma. Det kommer säkert med tiden. Idag skulle jag vara lite häftig och gömma påskgodiset som jag köpte, men nu när jag kollade hade nästan hälften försvunnit? Och det är inte mitt fel, jag är alldeles för sockerberusad och illamående för att kunna vräka i mej godis.
Idag fick Klimpen hem sitt litet bevis på att han officiellt existerar i detta land, KELA-kortet! Dock tog jag mej friheten att öppna brevet eftersom jag i detta skedet av livet anser mej ha full rätt att snoka i hans post.
Klimpen& hunden Turre visar tungar åt KELA. Klädvalet är ett resultat av mindre tät övre magmun.
Idag konstaterade jag åter en gång hur äckligt nöjda jag och Jones kan vara då Klimpen sover så bra om nätterna. Skulle det inte vara så skulle jag nog aldrig orkat med skolan. Nu är jag redan på vinst-sidan detta år, bara några tenter och två skriftliga arbeten kvar! Sneeel Klimp.
En annan sak som jag konstaterade idag var att jag ljög lite för en kurskompis när hon för en tid sedan frågade om jag blivit känsligare efter Klimpens ankomst.. Då svarade jag nej, inte egentligen. Tji fick jag idag på onkologiföreläsningen. Föreläsaren berättade om hur det var när hennes anhörig var på slutrakan, och då aktiverades mina tårkanaler. Försökte först hindra dem lite, men märkte att det skulle ha resulterat i ett hejdlöst hulkande så jag lät dem komma. Sedan som avslutning visade hon en bild på sin numera avlidne hund som satt och såg på solnedgången, och då sket det sig liksom totalt. Sedan när jag lugnat mej lite så kommer smarta tant Emma och säger nåmeeen? och då skiter det sej på nytt. Lipsilligheten har jag väl i generna, men jag har förr kunnat behärska mej i dylika situationer. Så, okej, jag är en ynklig känslig liten apa. Hahahhaa, herregud.
Nu ska jag med min moderliga slughet kärleksfullt och milt tvångsmata Klimpen så han sover gott fram till nästa födointag.
Idag fick Klimpen hem sitt litet bevis på att han officiellt existerar i detta land, KELA-kortet! Dock tog jag mej friheten att öppna brevet eftersom jag i detta skedet av livet anser mej ha full rätt att snoka i hans post.
Klimpen& hunden Turre visar tungar åt KELA. Klädvalet är ett resultat av mindre tät övre magmun.
Idag konstaterade jag åter en gång hur äckligt nöjda jag och Jones kan vara då Klimpen sover så bra om nätterna. Skulle det inte vara så skulle jag nog aldrig orkat med skolan. Nu är jag redan på vinst-sidan detta år, bara några tenter och två skriftliga arbeten kvar! Sneeel Klimp.
En annan sak som jag konstaterade idag var att jag ljög lite för en kurskompis när hon för en tid sedan frågade om jag blivit känsligare efter Klimpens ankomst.. Då svarade jag nej, inte egentligen. Tji fick jag idag på onkologiföreläsningen. Föreläsaren berättade om hur det var när hennes anhörig var på slutrakan, och då aktiverades mina tårkanaler. Försökte först hindra dem lite, men märkte att det skulle ha resulterat i ett hejdlöst hulkande så jag lät dem komma. Sedan som avslutning visade hon en bild på sin numera avlidne hund som satt och såg på solnedgången, och då sket det sig liksom totalt. Sedan när jag lugnat mej lite så kommer smarta tant Emma och säger nåmeeen? och då skiter det sej på nytt. Lipsilligheten har jag väl i generna, men jag har förr kunnat behärska mej i dylika situationer. Så, okej, jag är en ynklig känslig liten apa. Hahahhaa, herregud.
Nu ska jag med min moderliga slughet kärleksfullt och milt tvångsmata Klimpen så han sover gott fram till nästa födointag.
Kommentarer
Trackback
