Sambandet mellan psykisk och fysisk ohälsa...
Proffsig rubrik... Detta började jag tänka på idag i dushen (dags för en ny kategori?) när jag började tänka på skolan. Som tidigare nämt har jag svårt att minnas när jag senast haft en sådan motivation att studera som jag har nu. Eller har jag nångonsin haft så stor motivation som den jag har nu? Är så otroligt tacksam och lycklig över att skolans höga höns beviljade utbildningsprogramsbytet till mej. Kan nästan säga att det ligger bland Topp 5 bland de bästa som har hänt mej de senaste åren! Det är surt att jag inte fattade att ansöka om byte tidigare, jag gick ju 2 år på socionom linjen.
Efter gymnasiet när jag skulle söka vidare tänkte jag på sjukskötarutbildningen, men nojade över eventuellt arbete med döende och svårt sjuka, så jag valde det sociala området med mer administrativ och pedagogisk tyngdpunkt. Det räckte inte länge innan jag rent ut sagt vantrivdes. Detta far psykiskt betungande, vilket ledde till fysisk ohälsa. Visst hade jag ett par fysiska problem som skulle ha dykt upp ändå, men i ett år, plus minus, så var jag hela tiden mer eller mindre sjuk. Allt från migrän till ihållande feber och återkommande förkylningssymptom. Dessa grejer är sådana som jag fattat nu efteråt, eftersom jag hade en dylik situation i högstadiet där social stress i form av att göra andra nöjda före mig själv. En period var jag nog hemma mer än i skolan eftersom jag även då hade ihållande feber och diverse sjuktillstånd. Sedan en dag när jag sa upp kontraktet med en person, var livet liksom så mycket lättare!
Jag var snabbt inne i en dylik situation när jag påbörjat mina yrkeshögskolestudier, hösten '07 alltså. Redan vid julen var jag inne i den onda cirkeln som inkluderade sjukdom och frånvaro. Detta ledde till KELA-problem och hela faderullan. När joni gick in i armén tog jag ett mellanhalvår och jobbade, och då klarnade det slutligen att det inte liksom var värt att forsätta. Även kära moffas sjukdom och bortgång hjälpte mej att inse detta.
Så, hösten '09 började jag från noll och började studera till sjukskötare. Har inte ångrat det en sekund, är så jävla happy över det. Jag mår bra och trivs, har en skön klass och känner ingen social stress eller något annat som drar ner humöret. Sedan skolstarten har jag haft migrän typ 3 gånger, jämfört med tidigare upp till 3 gånger i veckan! Och detta beror antagligen på att även migränen gör oss sällskap i vår släkt. Jag har även för övrigt varit frisk och pigg, förutom en liten stridighet med blindtarmsjäveln, men jag gav sparken åt den.
Som en liten jämförande avslutning kan jag nästan stolt berätta, att på 2 år på socionomutbildningen fick jag ihop 15 studiepoäng. Under första terminen, cirka 4 månader, på sjukskötarutbildningen har jag fått ihop allt som erbjudits, dvs dubbelt mer, cirka 30 studiepoäng.
Halleluja, jag har hittat rätt! :D
Efter gymnasiet när jag skulle söka vidare tänkte jag på sjukskötarutbildningen, men nojade över eventuellt arbete med döende och svårt sjuka, så jag valde det sociala området med mer administrativ och pedagogisk tyngdpunkt. Det räckte inte länge innan jag rent ut sagt vantrivdes. Detta far psykiskt betungande, vilket ledde till fysisk ohälsa. Visst hade jag ett par fysiska problem som skulle ha dykt upp ändå, men i ett år, plus minus, så var jag hela tiden mer eller mindre sjuk. Allt från migrän till ihållande feber och återkommande förkylningssymptom. Dessa grejer är sådana som jag fattat nu efteråt, eftersom jag hade en dylik situation i högstadiet där social stress i form av att göra andra nöjda före mig själv. En period var jag nog hemma mer än i skolan eftersom jag även då hade ihållande feber och diverse sjuktillstånd. Sedan en dag när jag sa upp kontraktet med en person, var livet liksom så mycket lättare!
Jag var snabbt inne i en dylik situation när jag påbörjat mina yrkeshögskolestudier, hösten '07 alltså. Redan vid julen var jag inne i den onda cirkeln som inkluderade sjukdom och frånvaro. Detta ledde till KELA-problem och hela faderullan. När joni gick in i armén tog jag ett mellanhalvår och jobbade, och då klarnade det slutligen att det inte liksom var värt att forsätta. Även kära moffas sjukdom och bortgång hjälpte mej att inse detta.
Så, hösten '09 började jag från noll och började studera till sjukskötare. Har inte ångrat det en sekund, är så jävla happy över det. Jag mår bra och trivs, har en skön klass och känner ingen social stress eller något annat som drar ner humöret. Sedan skolstarten har jag haft migrän typ 3 gånger, jämfört med tidigare upp till 3 gånger i veckan! Och detta beror antagligen på att även migränen gör oss sällskap i vår släkt. Jag har även för övrigt varit frisk och pigg, förutom en liten stridighet med blindtarmsjäveln, men jag gav sparken åt den.
Som en liten jämförande avslutning kan jag nästan stolt berätta, att på 2 år på socionomutbildningen fick jag ihop 15 studiepoäng. Under första terminen, cirka 4 månader, på sjukskötarutbildningen har jag fått ihop allt som erbjudits, dvs dubbelt mer, cirka 30 studiepoäng.
Halleluja, jag har hittat rätt! :D
Kommentarer
Postat av: Petra
Härligt Ems, härligt! Det är jobbigt att göra någonting som man inte vill göra. Sen känns det såå rätt att hitta...ja rätt!
Trackback
