the Ems

Var och simmade idag. Där var också två mammor med sina barn, 3 stycken per mor. Mammorna hade mycket att prata om, så barnen var för sig själva. Barnen var mellan typ 3 och 8 år. Jag noterade hur en äldre flicka och en yngre pojke paddlade mot djupa sidan med en bautaring, och mitt i allt bestämmer sej pojken för att dyka. Och han kunde inte simma. Mödrarna befann sig rediga 20 meter längre bort, och av alla i simhallen hade jag kortast väg till pojken. Jag fick panik när jag skummade fram till pojken som mätte mycket färre centimetrar än vattnet. Fy fan. Fick upp pojken och stackaren klamrade sej fast i min hals så att jag trodde jag skulle strypas. Han var nog livrädd, kan jag tro. När jag dunkkat upp lite vatten ur honom hinner hans mor fram och tar honom i famnen och säger "jumalauta enkö mä sanonu et te ette mee tonne syvälle puolelle, meillähän oli selvät säännöt!". Jodå. Jävla ungar som inte höll sej till reglerna då mamma skvallrade.

När jag var klar och gick till dushen var dom också färdiga för dagen och kom dit dom också. Då tyckte mamman "kiva ku nostit meidän pojan ylös. Ihan hyvä vaa et se sai vähä säikähtää ku ei se kerran uskonu sääntöjä". Ehheh. Jodå, varsågod, 5 euro.

"Kiva" att jag lyfte upp pojken. Men har får nog skylla sej själv då han inte lydde...WTF?!? Herregud alltå. Man vet inte vad man ska tänka. Skulle det varit mitt barn skulle jag fått panik, och antagligen klandrat mej själv för att jag inte hade ögona på spänn till 120%. Jag skulle också ha undrat hur barnet mår, typ om det hann supa i sej litervis med vatten i lungorna typ. Sedan skulle jag också varit jävligt tacksam mot den person som fiskat upp mitt barn, eftersom i detta fall skulle det ha tagit relativt länge innan mamman hade hunnit fram.

Nu dissar jag inte henne som mamma, men lite koll ska man väl ha på sina barn? Hinner man inte vakta dem ska man nog inte ta med dom till Tropiclandia heller. Och om man har en heltidsinställning i stil med "jävla unge" ska man nog överväga om man ska ha barn över huvudtaget. Starka ord, jag vet, men man ansvarar ju själv för barnet. Om någon undrar vad jag menar med jävla-unge-inställning-på-heltid kan ni komma till oss en dag, vi har en grannfamilj som är ett ypperligt exempel på detta.

Och jovisst, jag har också blivit kallad för jävla unge. På ett kärleksfullt sätt. Som när jag använt syrrans nagellack, eller stört henne och hennes kompisar, eller när jag bytt ut socker mot salt, eller när jag gjort något annat trevligt. Inte när jag tänkt drunkna.