the Ems

Såja! Nu kan jag hoppa omkring hysteriskt och skrika nån fin humbalabumbalasång, nu är jag examinerad sjukskötare! Skål tammefan! Blod, svett och tårar har det varit, blandat med spädbarnsbajs och annalkande trots i huset. Produkten är ett skapligt betyg, ett examensarbete utöver förväntan, ett yrke+arbete och en välskapt och rätt så hyfsad son. På 3,5 år.

 

 

Nu jobbar jag redan andra veckan. Känner mig aningen vilsen och ängslig mellan varven, men jag är i trygga händer i ett sällskap blandat av väldans bra individer som gör att man får vara lite korkad utan att känna sig alltför dum samtidigt som man kan kläcka ur sig B-kvalitetens humor och hela gänget fattar pointen.

 

 

Klimpens dagisstart tänkte börja bra, men sedan sket det sig när han blev sjuk och var tvungen att skippa flera dagisdagar. De senaste dagarna har han alltså skrikit när man lämnar honom, knärrat under dagens lopp och fortsatt med sitt småprotestantiska beteende hemma. Det är sånt som får en att känna sig som nordens sämsta mor. Samtidigt finner man en liten mental tröst i att se andra barn gråta när de blir lämnade. Då tror man liksom mer på det där nå alla ha di gråti nåååångång då di ha lämna hiiiit!

 

Nu kommer julen emot, och till min stora förvåning är jag ledig hela julen. Jones är ledig ända till nästa år. Klimpen är dagisledig 2 veckor, sen kör vi igång med vardagen riktigt på riktigt igen, utan skolfanskap denna gång. Nästa gång jag  studerar ska jag inte föröka mig dock. Vi kom överens med LM att om si så där 5 år tar vi kontakt igen, kollar över livsläget, och söker in till högre YH, för att plocka ut en examen på magisternivå. Innan det så ska dock både LM och MA komma på Klimpens födelsedagar, vi alla ska kanske gifta oss, föröka oss, flytta runt hit och dit och sådant.