.

Shit vilket skönt väder idag! Sol för fulla muggar och värme, och lite färg på kinderna! Handlade hem struvor och fick hem av mommos mjöd, klippte 36 hundklor, njöt av att se Jones dammsuga, tänkte städa balkongen men beslöt mig för att kolla nätet lite innan jag tar itu med en spännande och gripande bok som heter Klinisk omvårdnad. Egentligen kunde jag unna mig en tentläsningsfri dag eftersom jag var så duktig igår, men min hjärna har konverterat och får abstinensbesvär om jag inte frenetiskt skummar genom texten. Sen när jag ska försöka upprepa vad jag läst kommer jag ihåg typ de största underrubrikerna.

Bjuder på några bilder från idag.







Det blev två hela. Skulla ha blivit fler, men jag tappade inspirationen efter att ha suttit 23 minuter och väntat på att dessa 2 skulle laddas upp.


Nu ska jag läsa på tent. Åtminstone öppna boken.



Long time no see!

Bloggen har varit lite tyst nu en längre tid. Orsaken är helt enkelt den att jag måste förbjuda mig själv att göra något överflödigt. Om jag inte läser på tent, så gör jag inget annat hellet liksom. Då tror min hjärna att det kan gå an att läsa på tent, i brist på annat att göra liksom. Idag behöver jag inte läsa på tent. Motivering? Linda-Marie är i Sverige, så hon läser inte heller på tent idag. Då kan jag med gott samvete strunta i det också, och bara läsa bloggar, kolla FB 137ggr, kolla på feissarimokat, kolla iltasanomat och klicka hem kläder. Sedan tvingar jag mig själv att tycka att allt detta nöje ger mej energi och motivation att fortsätta läsa på den så kallade sluttenten. Ganska mysigt material till den måste jag säga. Plus att jag borde göra en portfolio. Alla mindre arbeten klassar jag mig själv klar med. Har ett litet semi-firande idag och äter trerätters med Jones; förrätt: kaksmet, huvudrätt: pizza, efterrätt: mockarutor och godis.

Så ska jag bjuda på några bilder på Klimpen, klätterapan. Här om dagen slog han upp ett hål i huvudet på grund av apgenen. Han skulle upp på köksbordet, och när han såg att jag kom fick han så bråttom upp som foten slant och så sa det pang. Gallskrik och en sjuk mängd blod ur liten en skalle. Inget som behövde åtgärdas, men jag måste erkänna att jag nog tappade allt uns av professionalitet och lugn först. Hoppades försiktigt att han skulle ta lärdom av det, men icke. Människobarn är ju de dummaste av alla däggdjursungar för övrigt. Sådär med utveckling och vett alltså. Vetenskapligt.





Mitt Iittala-grejs på hyllan ovan är inte längre säkert.



Man lyfter ner, han klättrar upp, man lyfter ner, han klättrar upp. Gång på gång. På gång. Försöker avleda med någon urkul grej, han tittar på en och himlar med ögonen och besegrar Mount Pöytä istället. Vad ska grannarna tro? Han har i alla fall slutat gallskrika nu när man lyfter ner honom på golvnivå. Kanske för att det inte innebär en lika stor kraftansträngning längre för att komma upp igen?

RSS 2.0