the Ems

Ett tag sen sist igen, och för tillfället befinner jag mig i ett sånt skede av livet att jag inte har tillräckligt med hjärnkapacitet för att vara smart. Det innebär att jag har gått på högvarv nu igen en par veckor, måste orka med det ännu 2 veckor, sedan när jag slappnar av kommer jag troligtvis att ha migrän i 2 dagar, alternativt ligga sömnlös 3 nätter. Jag kämpar för att hålla motivationen och orket uppe och för att undvika en större ångestattack. Ett år kvar som ånglok. SEDAN är jag klar. Kommer att vara ett helvete med början från sommaren, men nu fan ger jag inte upp längre! Så. Det finns en orsak till varför jag glömmer saker och ting, inte hör av mej, ser ut som kom ska vi spring, är växelvis flegmatisk eller hyperaktiv och har andra diverse symtom såsom synrubbningar, svindel och andnöd. Okej, riktigt så illa är det inte. Varje dag.

Nåja. Igår, på Klimpsus 10 måns dag (tänk att man börjar ha smeknamn på smeknamn, vad heter ungen egentligen?!), så busade vi. I vetskap om att vi skulle till rådgivningen idag. Vi busade jättehårt. Sådär att man inte riktigt visste om gossebarnet skrattade eller grät. Så slänger han sig bakåt och faller i golvet och landar på kinden. Och så blir han rödlila från tinningen mot ögonbrynet, ner mot kindbenet. Vackert.  Var bombsäker på att han skulle vara gulgrönblålila idag, men det är han faktiskt inte. Så hemskt mycket.

Så idag, i rådgivningen, fick Klimpen 5 pre-pubertala utbrott. Eller utbrott helt enkelt. När vi kom dit, när vi klädde av, när vi tog måtten, när vi klädde på och när han kastade omkull ett torn med klossar som sedan lät för mycket enligt honom. Men att vara 10 mån, 9980g, 75,6cm och ha 7 tänder och stora pojkars hår samt att vara fysiskt tidig och ha en 1årings dygnsrytm leder till att man får bra betyg ändå. Klimpen visade till och med upp 3 steg utan stöd. Grymtade som en gris. Högg tag i tantens sko. Och renoverade rummet. Och dreglade.

Sedan när vi kom hem, och vi ska gå från parkeringen hem så skiter det sig.  Det börjar med att väskan jävlas, glider ner från axeln hela tiden. Targa trillar ivägen, Klimpen hänger som en trasdocka. Och så halkar jag. Riktigt ordentligt. Så att allt och alla flyger åt varsitt håll. Behöver jag säga mera? Ska skriva ett kärleksbrev till bolaget.

Dagen före gårdagen, i lördags, var det dopdags. Pingvinen skulle få sitt namn, och det var verkligen spännande eftersom namnet var hemligt in i det sista. Hon skrek som en stucken gris, och jag blev paniksvettig och funderade på hur hårt jag vågar vagga henne innan nån säger något fult. Hon skrek i mammas och pappas famn också, så det var inte enkom mig det berodde på. Sen hände det. Rimma Cinderella Anita. Och sedan plötsligt blev flickebarnet lugnt. Och jag håller fullt med henne, prästen drog ut på det mesta lite onödigt. Såklart glömde vi kameran hemma, annas kunde jag sätta upp en bild på Rimma där hon säger "men sir int ni att ja sir ut som en Rimma?".  Tösen hittade namnet, namnet hittade tösen, helt enkelt.

Nu en bild eller två.

Pojken och det lila ögat.


Kolla! Hår på magen!


The man.

Jag har alltid råskrattat i smyg åt såndär par som är sådär äckligt inkörda på sina mönster, gör alltid samma saker på samma sätt och tar varandra förgivet och går på wc inför varandra och har likadana tuulipukun. Har lovat mig att nå ja kommer nu aldri ti bli sånde me Jones!

Men dagens fick mej nästan att bli lite skraj. Jag har haft Jones' farsdagspresent på köksbordet nu lite över en vecka. Observera att jag noggrant slagit in den så att ingen kan tjuvkika i paketet utan att det syns att någon gjort det. Så har ju Jones hållit på varenda eviga dag och frågat vad det är i. Och idag hade jag klurat ut världen fiffigaste ledtråd, en sån ledtråd som gör en hysterisk av nyfikenhet. Jag sa att nå, när du öppnar hede så slänger ja bort tri. O andra delin innebär att du sedan kommer att stirr stinnt på mej o fråg när du ska använd di.

Vad gör fanskapet? No, siin on sit varmaan jokku rumat Reinot ja kalsarit.

Eeehehehee krystar jag fram för att verka som att gissningen gick käpprätt åt helvete. Så frågar jag varför han tror att paketet innehåller kalsonger och Reinot. Det lär vara en självklarhet eftersom jag klagar så mycket på konditionen av hans boxers samtidigt som jag smygmobbar honom för att han och Targa är dom enda i detta hushåll som inte har Reinon.

Jag himlar med ögonen för att in i det sista kämpa för att han ska börja tro att han har fel. Samtidigt som jag inser att jag tagit ett enormt smygsteg mot det där med tuulipukuna. Efter imorgon kommer alla tvåfotade i denna familj att ha egna Reinot. Hur genant är icke det?!

Jag har redan i några veckor tvingat Jones till diskussion om julgranen i år. Var, hur? Jones totalstrejkar. Till på köpet har han bra argument, man behöver inte vara en vis man för att fatta att Klimpen kommer att totalrenovera granen, och kanske till och med dra den över sej.

Nu är jag lite ängslig. I ett oerhört svagt ögonblick sa jag niin no, ehkä sen pitää jättää pois tänä vuonna. Det var liksom en sån svag stund då jag skulle låta Jones tro att han får bestämma en sån grej.

Värst av allt är att jag just tog mej själv på bar gärning med att fundera att man kunde ju lägga julgransbollarna i en fin vas typ, utom Klimpens räckhåll. Egentligen borde jag ju bara för att protestera pynta julgranen en vacker dag i december innan far i huset kommer hem. Men, grejen är den att jag är lite osäker. Klimpen river ju i exakt allt han kommer åt, en julgran dessutom med glitter och bollar och ljus och faderullan. Tror att det skulle bli väldigt mycket negativ ajaj-stämning påföljt av en massa gallskrik av den rebelliske ungen. Eller borde man nu tillämpa Super-Nannys tips, sätta sig ner på barnets nivå och föklara att, nej, sånt beteende är inte acceptabelt, mamma blir besviken på dej då du river i granen. Känns mindre effektivt. Kanske det är nu jag borde föregå med gott exempel i smyg och visa Klimpen att pappa också får bestämma ibland då mamma blir så himmelens snäll och flexibel att hon ger vika för något hon egentligen skulle totalvägra, för det är så man ibland måste göra då man blir stor.

Svåra frågor. Verkligen svåra. Det handlar ju faktiskt om julgranen.

Ååååål baaaai maaaai seee-ee-eelf när han står utan stöd.



Det händer mycket nu. Två övretänder sprack fram med några dagars mellanrum, så nu är Klimpsu uppe i hela 5 tänder. Och så börjar temperamentet visa sig riktigt på riktigt, plus att han verkar vara en teaterapa. Hostar man så hostar han också. Med lite extra detaljer, miner och sådant. Om han gör något kul som man ler eller skrattar åt börjar han pjasa ännu mer och hittar på lite mer busideér för att underhålla publiken. Och så är han inne på sin andra vecka med matstrejk. 2-3 skedar per mål tycker herren att man växer bra med. Men okej, vi förlåter gossen och skyller på tänderna. Tänderna ställer till med en massa! Lös mage, snor, stegring, matvägran, sovstrejk, dregel och t.o.m rodnande rumpa. Mysigt.

Temperamentet ja. Krystat gråt, gallskrik. Han blir förbannad om bollen inte lyder, om något är i vägen för honom, om han inte får göra som han vill, och lite för säkerhets skull också. Om han står och faller på rumpan drar han till med en såndär 3 sekunder raivare. Och om man står brevid när det sker blir han ännu mer sur. Om man sedan tar upp honom och inte fattar i tid när han vill ner får han ett till smärre utbrott.


Här smet bollfan bakom soffan. För övrigt är det smidigt, Klimpen kastar bollen, Targa hämtar bollen. Om, och om igen.

Och iiiingen hämtade denna boll, så Klimpen tog saken i egna händer:




Sekunden före ett utbrott-för-säkerhets-skull-utbrott.


Fantyg? Jag? Nejnå!

Ungen <3