the Ems

Idag ska jag fira, och Jones ska betala firandet. Jag ska fira att för första gången på gud vete hur många år, så ligger mina trombocyter över 100! 101, om vi ska vara exakta! (ett tecken på att vi måste skaffa en dalmatin?) Dom brukar ligga kring en 70 bra dagar för mej, runt 50 sämre dagar och under 20 om jag är sjuk på riktigt. För några veckor sedan tänkte jag festa till det då dom var 93, men nu, 101! Halleluja! Detta är alltså ett värde som ska ligga mellan typ 150- 360 i vanliga fall. Och för er som brinner av lust att lära mera kan jag meddela att trombocyterna också kallas blodplättar, och dom är ganska så viktiga när blodet ska koagulera om man får pipi aj aj någonstans. Google berättar annars mer.

Mitt Hb däremot var 103, fast jag äter järntabletter x2 dagligen. Men, man kan ju inte lyckas med allt.

Det där med att Klimpen skulle få Jones' kolugna humör tror jag att jag får börja glömma. Det verkar nog vara en med Harjulansk stubin. Åter idag, skulle tanten först känna hur den ligger. Därefter skulle vi lyssna på hjärtljuden...Som var uppe i 165-170/minut. Dessutom lyckas den svänga sej, så att hon tappar ljuden, och så får hon hålla på söka dom hur länge som helst innan hon konstaterar att den helt enkelt böt sida. Så riktigt stor kan den ju inte vara ännu om den ryms att byta sida utan att ta livet av mina känsligaste inälvor först. Mindre kul är det att den har tröttnat på att bekanta sej med mitt bäcken redan och verkar ha dragit sej uppåt igen. Så Shakira-movesen är lönlösa. Likaså allt annat också. Utom glass.

Nå. På torsdag. Då. Då. Annars blir jag bitter och inåtvänd.