the Ems

Han jag bor med skulle absolut leka martyr idag och fara på jobb med stegring i morse. Efter att ha predikat en stund gav jag upp, och tänkte att han må fara på jobb och må piss som en gris hela dagen, för jag sa att om han far nu, så behöver han inte komma hem innan arbetsdagen är slut såvida han inte får 40-graders feber eller om jag börjar föda.

Sedan upptäckte jag att jag själv har feber, men det tänker jag inte tala om högt för någon.

Så kommer han hem släpandes och ser mer död än levande ut. Då kände jag mej manad att hålla en ja-ja-sa-ju-he-föreläsning åt honom om samma ämne som morgonens predikan. Han låtsas vara så svag att han inte kan bearbeta det jag föreläser om. Okej, han var nog dålig påriktigt, men va fan tycker han synd om sej själv för?! Tror han att febern går hem om man far på jobb och svettas och anstränger sej fysiskt? Näpp. Skyll dej själv karfan. Han behöver inte tror att han behöver pipa och sucka en knyst sedan när jag ligger och krystar.

11 dagar över beräknat datum. Hahaha...jag börjar känna att jag närmar mej en punkt när jag börjar gunga lite nervöst, producera överskotts saliv och bli lite allmänt neurotisk. Och se smågubbar i knutarna. Som tur ska vi tukta det imorgon. Och ja, jag vet att det kan ta flera dagar innan det händer något ändå. Men. En bit på väg är man ju då. Det är ju en tröst. En klen en, men ändå en tröst. Nu har jag till och med packat väskan klart. Även det är ett framsteg. Jag har också skrivit en lapp till barnmorskorna om hur jag gärna vill ha det, och vad jag totalvägrar. Drömde att min barnmorska var en satmara, men det beror nog på att jag är van med att måla fan på väggen och förvänta mej det värsta när det gäller sjukvården i denna stad. I detta land.