the Ems

Smärtan som nämdes i förra inlägget tilltog definitivt. Och varade i 21.38 timmar, så vi hölls inte på samma dygn, utan vi hamnade på den 27 januari. Närmare bestämt klockan 02.28 behagade klimpen att komma ut, 20 ½ timme efter att fostervattnet gick. Och klimpen är en pojke som ska heta klimpen tills hans mamma och pappa kan diskutera namn utan en brinnande önskan att kunna ta livet av den andra med blicken.

Hett tips: Vänta för guds skull inte för länge med att begära smärtlindring. Varför? a) det kan vara för sent b) du kan hamna att vänta en halv evighet innan du får den.
T.ex var jag så korkad när jag kom in 9 tiden att jag trodde jag skulle klara av att åka hem en sväng ännu. Klockan 13 så konstaterade jag, Jones och barnmorska nr. 1 att det nog inte kommer att ske. Och om nån frågar om du vill ha nåt mer mot smärtan, tro inte att det blir bättre om en stund om du inte tar nåt. Det blir värre. Men mitt i allt är det över.

För övrigt så får man väl vara stolt över Jones. Han klarade sej med livet i behåll. Och stod på egna ben hela tiden. Fastän jag spydde och hade mej. Anteckna nu intresseklubben.

Imorgon har klimpen varit hemma en vecka. Vi tog vår egentliga rivstart då, eftersom jag bara fick ha honom med mej en natt på sjukhuset. Men gossen verkar brås på sina föräldrar och sömnen smakar riktigt bra.. peppar peppar. Vi har till och med hunnit ta några vagnfärdar redan, få in annonserna på tidningarna, spytt ner allt som går att spy ner, kakkat ner byxor och skötbord och såna grejer.



Detta för denna gång. Nu ska jag ta itu med en minimal Harjula-raivare.