Hunden som trodde hennes far var glasmästare
Under en kritisk tid av sitt liv levde Targa i en besvärande ovetskap om vem hennes far är. Hennes syndiga mor hade ju som bekant villat iväg till byn en varm vårkväll år 2006. Knappa två månader senare födde hon åttlingar.
I takt med att Targa växte i höjd med diverse TV-bord ville hon få svar på vem hennes far var, och vi intygade hennes genast att det inte var glasmästarn. Småningom började vi få en uppfattning om vem fadern var (och det var inte glasmästaren). Vetskapen över hennes riktiga identitet tillfredställde henne inte, och hon vill inte acceptera detta utan väljer hellre att se glasmästarn som sin far, eftersom han antagligen skapat henne en psykologisk trygghet och möjlig farsgestalt.
Detta konstaterade jag idag när Targa först ställde sej framför TV:n (alla som sett Targa+ vårt TV-bord vet att hon mäter en högre höjd än bordet). Sedan frågar jag henne "oliko isäs lasimestari?" men får inget svar. Sedan säger jag "Targa, sun pappa ei ollu lasimestari! Marsch!" varefter hundfan demonstrativt sätter sej ner, precis liksom mitt i rutan, och stirrar stint på mej. Jag stirrar tillbaka, och efter en stund stiger hon upp och kliver upp på soffan och lägger sej ovanpå mej. Älskade ängel. Man blir ju lite rörd.
I takt med att Targa växte i höjd med diverse TV-bord ville hon få svar på vem hennes far var, och vi intygade hennes genast att det inte var glasmästarn. Småningom började vi få en uppfattning om vem fadern var (och det var inte glasmästaren). Vetskapen över hennes riktiga identitet tillfredställde henne inte, och hon vill inte acceptera detta utan väljer hellre att se glasmästarn som sin far, eftersom han antagligen skapat henne en psykologisk trygghet och möjlig farsgestalt.
Detta konstaterade jag idag när Targa först ställde sej framför TV:n (alla som sett Targa+ vårt TV-bord vet att hon mäter en högre höjd än bordet). Sedan frågar jag henne "oliko isäs lasimestari?" men får inget svar. Sedan säger jag "Targa, sun pappa ei ollu lasimestari! Marsch!" varefter hundfan demonstrativt sätter sej ner, precis liksom mitt i rutan, och stirrar stint på mej. Jag stirrar tillbaka, och efter en stund stiger hon upp och kliver upp på soffan och lägger sej ovanpå mej. Älskade ängel. Man blir ju lite rörd.
Kommentarer
Trackback
