the Ems

Vår vanliga morgonpromenad går längs en stig som går runt ett daghem här brevid oss. Idag var vi så tidigt ute, att det inte var någon kalabalik på dagisgården. Jag noterade en tennisboll kanske 10 meter längre bort, och tänkte inte sedan mer på den utan traskade vidare med Targas koppel dinglande på ett finger (ja man kan göra så vissa dagar). Plötsligt sliter hon sej, hämtar bollen, och lika plötsligt går hon perfekt brevid mej igen, som om hon inte hade gjort annat de senaste 4 åren. Jag blev lite paff så att säga. Jaha. Borde jag ha rättat detta beteende och berättat att man inte får stjäla från barn? Dom hade ju själva lämnat fram bollfan. När jag var ung blev samma dagis ett hopprep fattigare. Ja, dom hade lämnat det ute över en helg och jag behövde det. Efter några sekunders tänkande och en snabbanalys av Targas tankergångar beslöt jag mej för att vi nog behövde en till tennisboll till dom femtielva som vi redan har. Så nu har vi femtitolv tennisbollar.

Och jag har inte ett dugg dåligt samvete. Dagiset är så rikt att de har råd med Marimekko-gardiner, så en tennisboll gråter dom nog inte för. Och Targa är ju glad så.


För övrigt kan jag meddela att min hår är åtgärdat. Och för detta får jag tacka lill-Leiron, som nog inte var så himla liten längre, för att jag fick vara hennes klippmodell. Det visade sej att jag var nervös i onödan, för hon fattade nog vad jag ville. Så nu smider jag planer på att hon ska börja klippa mej i fortsättningen också, mot en liten slant eller två då förstås. Moahahaha!

Och nej, jag tänker inte ens tanken på att försöka få upp en bild.

För att ni ska förstå hur jävla långsamt detta internet är, så kan jag säga att jag stannade i skolan idag, på en fredag eftermiddag, för att uträtta ärenden på nätet och för att kunna yra omkring lite utan att få nervsammanbrott, nervsläpp, och diverse. Då är det illa.