Berörd...
Blev rekommenderad en blogg igår av en arbetskamrat. Idag var jag inne och lusläste den. Det är en kvinna, nåt år äldre än jag, som just nu skriver om sin graviditet. Hon är en vecka längre gången än jag. Hon kämpar för att hålla sin bebis inne så länge som möjligt, och det verkar vara ett projekt i sej varje dag. Alla vet att det inte är så trevligt med en förlossning runt vecka 25. Själv har jag tänkt denna skräckfulla tanke, och nu vet jag att man nog inte ens kan föreställa sej situationen om man inte varit där själv.
Jag blev så otroligt berörd av bloggen. En massa känslor vimlade i mitt huvud. Plötsligt är mina "krämpor" så otroligt små och jag får nog vara glad över att jag sluppit såhär lätt undan hittills. Vad är lite sammandragningar när man lyfter patienter jämfört med det där? Å andra sidan började jag tänka på försiktigheten speciellt på jobbet på ett annat sätt nu.. Är det värt pengarna så att säga? Hur långt kan jag gå innan det börjar ringa en klocka i mitt huvud och jag inser att man faktiskt inte behöver vara sådär äckligt hurtig när man är i en pågående svällningsprocess.
Samtidigt vill jag inte verka som en sån som jag själv är allergisk mot, alltså en som tror att man inte ska lyfta ett finger för att man är gravid. Det handlar väl nog om att lyssna till sej själv bara helt enkelt när det gäller sånt. Så enkelt, så enkelt. Inte.
En annan jobbkompis frågade mej om jag gruvar mej för något ännu. Efter en stunds funderande kunde jag svara att ännu gruvar jag mej bara för den kommande klimpens sömnrytm, av någon anledning, och mina kommande nattskift. Förlossningen förstår jag mej inte på att fundera över eftersom jag ännu inte vet vilken väg jag får föda. Det enda jag vet om det nu är att det är under uppföljning och att dom nog tar hand om mej i vilket fall som helst.
Nåja. Nu kommer jag att tänka på dethär resten av dagen åtminstone och försöka sända positiva energier vidare till ovannämda bloggs författare. Och vara glad för att ingen klimp är på väg ut från min mage än så länge. På länge.
Jag blev så otroligt berörd av bloggen. En massa känslor vimlade i mitt huvud. Plötsligt är mina "krämpor" så otroligt små och jag får nog vara glad över att jag sluppit såhär lätt undan hittills. Vad är lite sammandragningar när man lyfter patienter jämfört med det där? Å andra sidan började jag tänka på försiktigheten speciellt på jobbet på ett annat sätt nu.. Är det värt pengarna så att säga? Hur långt kan jag gå innan det börjar ringa en klocka i mitt huvud och jag inser att man faktiskt inte behöver vara sådär äckligt hurtig när man är i en pågående svällningsprocess.
Samtidigt vill jag inte verka som en sån som jag själv är allergisk mot, alltså en som tror att man inte ska lyfta ett finger för att man är gravid. Det handlar väl nog om att lyssna till sej själv bara helt enkelt när det gäller sånt. Så enkelt, så enkelt. Inte.
En annan jobbkompis frågade mej om jag gruvar mej för något ännu. Efter en stunds funderande kunde jag svara att ännu gruvar jag mej bara för den kommande klimpens sömnrytm, av någon anledning, och mina kommande nattskift. Förlossningen förstår jag mej inte på att fundera över eftersom jag ännu inte vet vilken väg jag får föda. Det enda jag vet om det nu är att det är under uppföljning och att dom nog tar hand om mej i vilket fall som helst.
Nåja. Nu kommer jag att tänka på dethär resten av dagen åtminstone och försöka sända positiva energier vidare till ovannämda bloggs författare. Och vara glad för att ingen klimp är på väg ut från min mage än så länge. På länge.
Kommentarer
Trackback
