Vart är man på väg...
Sparkade upp Jones, och när jag var säker på att han steg upp och hölls upp, så gick jag ut med Targa. Sen när jag kommer in igen hör jag att han sitter och spelar gitarr. Oho, var han så snabb idag, tänkte jag, bara för att komma ända in och konstatera att han satt i jesus-ställning på golvet i sina hippie-blommiga kalsonger som borde blivit slängda för länge sedan och spelade gitarr. Syksyn sävel. "MITÄ sä teet, sä näytät rumalta jeesukselta"..."mä herään rauhas" Jaha. Nåmen dåså.
Jag hade en liknande känsla senast jag var i banken. Men då den vägen att dylika tankar tänktes om mej, typ "va fan e hede för ett korkohovo.." Först för några veckor sedan var jag ju i banken och fixade Meles bankkonto, och eftersom det blev en sån rambambola med det så resulterade det i att jag var rödflammig och kallsvettig medan jag febrilt försökte fiska nödvändig information av Särk per telefon och sedan också förklara vad egentliga syftet är med kontot och varför inte ena föräldern vet om kontot och att jag önskar att modern skulle vara in charge för det hela efter att jag öppnat det. Öh. Ja, gudens det var lite genant.
Nu i fredags betjänades jag av samma banktant, och svammlade först att jag vill lyfta 200 från ett konto och jag vill ha det i en tvåhundring och sedan vill jag växla lite pengar och få det till en hundring. Sedan krystade jag fram av någon anledning "jaa si he ska bli ti tretiårsgåvo så he e ju lite kul me stora pengar, heh" och kände mej genast som en person som banktanterna säkert tittar lite extra noggrannt på när man går ut. Banktanten log kvickt och sa "jasså heh, va kul". Efter att jag gått är jag bergsäker på att de tittade menande på varandra och himlade med ögonen. Vad fan ska dom tro om mej egentligen?!?
Som tur har man inga bankärende på en tid.
För att balansera de häftiga happeningarna denna helg kommer jag att ägna dagen åt att tvätta uppskattningsvis 3 bykmaskiner och läsa en givande finsk vetenskaplig artikel om rehabilitering och dra någon nytta av den och tillämpa den uppsnappade kunskapen i skrivandet av vår rehabiliteringsplan.
Jag hade en liknande känsla senast jag var i banken. Men då den vägen att dylika tankar tänktes om mej, typ "va fan e hede för ett korkohovo.." Först för några veckor sedan var jag ju i banken och fixade Meles bankkonto, och eftersom det blev en sån rambambola med det så resulterade det i att jag var rödflammig och kallsvettig medan jag febrilt försökte fiska nödvändig information av Särk per telefon och sedan också förklara vad egentliga syftet är med kontot och varför inte ena föräldern vet om kontot och att jag önskar att modern skulle vara in charge för det hela efter att jag öppnat det. Öh. Ja, gudens det var lite genant.
Nu i fredags betjänades jag av samma banktant, och svammlade först att jag vill lyfta 200 från ett konto och jag vill ha det i en tvåhundring och sedan vill jag växla lite pengar och få det till en hundring. Sedan krystade jag fram av någon anledning "jaa si he ska bli ti tretiårsgåvo så he e ju lite kul me stora pengar, heh" och kände mej genast som en person som banktanterna säkert tittar lite extra noggrannt på när man går ut. Banktanten log kvickt och sa "jasså heh, va kul". Efter att jag gått är jag bergsäker på att de tittade menande på varandra och himlade med ögonen. Vad fan ska dom tro om mej egentligen?!?
Som tur har man inga bankärende på en tid.
För att balansera de häftiga happeningarna denna helg kommer jag att ägna dagen åt att tvätta uppskattningsvis 3 bykmaskiner och läsa en givande finsk vetenskaplig artikel om rehabilitering och dra någon nytta av den och tillämpa den uppsnappade kunskapen i skrivandet av vår rehabiliteringsplan.
Kommentarer
Trackback
