Språkidentitetskris.

Igår jobbade jag första gången med en dam på jobbet, vi hade bara träffats hastigt en gång under min praktik.

Så när vi står och hjälper en dam inför natten, har hon nånting på hjärtat:
"Du e finskspråkig visst?" sa hon med en påstående ton...
"eheh..nä alltså ja e no bara tvåspråki liksom, svenskan står no som modersmål i alla papper..." Paniken stiger inom mej, låter jag som en finnpajsare?!
"Jahaa just det. Det hörs nog när du pratar. Du är väl hemma från södra Finland?"
"eh..nää ja e no helt vasabo..ha no vari en del i Pargas då ja va yngre..."
"Jo det hörs nog!"

Alltså. Här har jag gått omkring o tagit förgivet att jag pratar vasasvenska, med inslag av diverse dialekter från österbotten runt då jag pratar med kompisar. Jag har tagit förgivet att jag i lite mer officiella situationer, som t.ex möten med eventuella blivnade chefer, och nya arbetskamrater och dylikt pratat neutral vasasvenska.

Lite fnittrande berättade jag hela grejen för en annan arbetskamrat, och vad säger hon? "Janä he ha no jag o trott!". Att jag var finskspråkig alltså. Då finns det finskspråkiga som undrat var jag har lärt mej finskan, eftersom jag är fullt svenskspråkig. Det finns också de finskspråkiga som förvånats över att jag pratar svenska också. Aldrig har en svenskspråkig blivit paff att jag pratar finska. Tvärtom nästan.

Så, nu halvvägs till 40, fick min språkidentitet sej en stöt, jag som trodde att den var färdig utvecklad och stark redan. Nu måste jag igen ställa mej jobbiga krisfrågor som vem, var, varför, hur, när o.s.v. Jag måste reflektera över mitt språkbruk. Herreje. Om jag kommer fram till samma bild som tidigare, måste jag ju ha en förvrängd syn på mej själv. Då måste jag gå i terapi. Talterapi. Psykoterapi. Hypnos. Psykoanalys. Kognitiv och beteendetarapi.
Annars blir jag nog neurotisk i min osäkerhet gällande mitt språk. Vem vet, kanske det krisar till sej så hårt när jag väl är 40, att jag börjar prata franska istället för svenska och finska. Då kan folk undra om jag är fransyska. Om inte finskan bryter genom och alla undrar om jag är finnpajsare. Nej...svenska och finska går nog bra tack.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0