the Ems

Känner på mig att detta kommer att bli flummigt, eftersom det är över en vecka sedan jag skrev sist, och jag har hunnit flumma en massa under den tiden. Eller, egentligen kan jag ju skippa det mest flummiga. Ska bara flumma lite...

Förra fredagen, den 4. december, gifte min kära mor sig med sin Kjell, Källi som han även i folkmun kallas. Jag fick stressa som en gris hemma på morgonen, åka till skolan och sitta på en obligatorisk och ack så trist föreläsning. Sedan smet jag iväg och vi åkte till magistraten. Själva grejen gick snabbt, det var liksom särlek o familj o puss o kram ny ni e äkta makar. Jag och min milt manipulativa syster hann inte ens bli sentimentala medan den korta mannen babblade. Men sedan, jag tror det var efter den legendariska första kyssen som äkta makar, blev det kärvt. Speciellt när jag skulle krama min mor och Kjell, man brukar gratulera eller önska lycka till, jag frustade i desperat försök att skärpa mig.

Sedan bar det av till Strampen. God mat, två förrätter, en fisktallrik och en köttallrik. Sedan fick man välja mellan halstrad lax och oxfilé. Redig karl som jag är tog jag oxen. Åt för första gången i mitt liv medium stekt kött. Det var det värt. Efter tårtan blev det dans. Vi stod alla och så på när brudparet dansade i takt av Fredrik Furu. Jag tyckte att det var helt lugnt, enda tills jag såg mommo, som stod och kämpade mot tårarna med darrande haka. Då kände jag hur mina ögon fylldes med underlig vätska, än en gång. Sedan flämtar min smarta och milt manipulative syster "oj nä nu böri ja gråt" och då sket det sig naturligtvis. Skulle hon ha hållit sin känsla inne skulle det ha gått bra, men nej, let it out!

Men, detta är ju åter ett släktfel. Det hör till att gråta i känsloladdade situationer om man är en Harjula. En riktig Harjula är en känslosam lipsill. Blir man inte gråtfärdig i dylika situationer bör man ställa sig frågan Vem är jag, är jag en Harjula?

Samma helg var min käre far på besök i Vasa. På lördag och söndag umgicks jag alltså med honom, och för övrigt även Ojala-släkten. Hundarna, Targa och Pimu alltså, var ju i extas. Dom älskar varandra på ett systerligt sätt, även om dom inte har biologiska band. Pimu tänkte även gå i taket när hon såg mig. Intressant eller hur. Inte. Visiten var kort dock. Men han var ju i alla fall här före jul så han fick sin födelsedagspresent och julklapp med sig hem till Finlands fagra hufvudstad, Helsinki.

På söndagen hann jag även med en visit till de nyblivna äkta makarna. Det blev en promenad med hundarna, och sedan Fifi-skönhetsvård. Och självklart presidentbalen. Finlandet firade sin ack så älskade självständighet 6.12. Det är en dag då jag tycker att vår flagga är som vackrast, även om jag självklart tycker att den alltid är vacker och betydelsefull. En annan dag när flaggan är lite extra vacker är t.ex midsommar. Där har jag ingen förklaring, men, jag är ju bara en människa. Sen var det liksom gonatt, typ.

Igår blev det först kliniska övningar i skolan, förberedesler inför det kliniska provet nästa måndag. Sedan åkte jag till kära mommo och hjälpte henne med julgranen. Jag satt upp den jävlen och sprätade ut alla jävla grenar på jävlen. Granfan är ju typ antik. Var och varannan gren är av på något ställe. Och den har grava attitydproblem. Sedan satte jag på julgransbelysningen och stjärnan, och se, den såg ju nästan ut som en gran i alla fall! :D

Nu skulle jag gärna sätta upp bilder. På min smyckesdocka, brudparet, hundarna och så vidare. Men, detta kan låta som ett sväpskäl för extrem lathet, våra bilder är flyttade från datorn till vår externa hårddisk. Och den ligger vackert gömd i en låda så att den inte ska vara i vägen. Och ja, jag har ingen lust att ta fram den nu ikväll. Vi får ta det en annan dag, ja se on lupaus.